Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
som en talan, hvarigenom ett anspråk på erkännande gjordes
mot svaranden gällande. Det förra visar dess bristande
öfverensstämmelse med lagens ordalag, det senare dess oförenlighet med
nämnda rättegångs praktiska syfte. Dermed är således afvärjd,
hvad den svenska rätten beträffar, den af Plösz utvecklade,
redan af Wach, hvad den tyska rätten angår, vederlagda åsigten,
att i fastställelseklagan ett privaträttsligt anspråk på erkännande
gjordes gällande.
Det torde ej heller vara riktigt att påstå, att det dock alltid
är’en privat rätt, låt vara ej ett anspråk, som käranden vid
fast-stäljelseklagan häfdar emot svaranden. Så är onekligen förhållandet
vid den positiva fastställelseklagan, men kan deremot icke sägas
vara fallet vid den provokatoriska rättegången. Visserligen kunde
det ligga nära till hands att säga, att då en person i sistnämnda
rättegång förnekade en svarandens obligatoriska rättighet, som å
kärandens sida skulle motsvaras af en förpliktelse, eller då egaren
till en sak bestrede annans rätt till densamma, käranden i förra
fallet gjorde gällande sin rätt till den egna personen ’), i det
senare åter sin eganderätt såsom varande utan inskränkningar i
förhållande till svaranden, men vid närmare eftersinnande torde
man finna, att derest käranden på nu nämnda sätt formulerar
sin talan, han i sjelfva verket gör gällande en positiv och icke
en negativ fastställelseklagan. Detta är visserligen mera
maske-radt i det förra fallet, derför att en positiv fastställelseklagan på
grund af sjelfva beskaffenheten af nämnda rätt till den egna
Bestämmelsen i § 31 Utsökningslagen förmår ej heller rubba denna mening, ty
nämnda lagrum är ingalunda den enda, till tvekan vid lagtolkningen förledande
öfverloppsgerning, hvarmed lagstiftaren riktat nämnda lag. Andra fall af
pro-vokatorisk rättegång hafva vi i §§ 16, 18 Préskriptionslagen, K. F. ang.
handels-böcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855 § 24, hvilket senare lagrum dock
icke gifver utan förutsätter rätten till provokatorisk rättegång, ty den
klandertalan, som der föreskrifves, måste redan på grund af Preskriptionslagen
§ 6 anses tillåten. Detta är af vigt att påpeka, ty annars skulle man kunna
vara benägep att tro, att provokatorisk rättegång ej tillåtes, då räkning utstälts
enligt § 22.
•) Jfr Nordlins, »Civilrätt», s. 63 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
