- Project Runeberg -  Om skriftliga bevis såsom civilprocessuelt institut /
152

(1887) [MARC] Author: Ernst Trygger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

152-

sin fulla tillämpning. Dermed är ock angifvet, i hvad mån en
afskrift, under förutsättning af originalets äkthet och afskrift^»
öfverensstämmelse med detsamma, kan ersätta originalet. Ar
erkännandet åter blott bevismedel, gör tydligen en afskrift under
- nämnda vilkor originalets företeende fullkomligt öfverflödigt.

Då vi i det föregående berört parts i skriftlig handling
innehållna uttalandes egenskap af bevismedel för riktigheten af sitt
innehåll och dermed mer eller mindre omedelbart för factum
probandum, hafva vi betraktat det uteslutande såsom ett erkännande d.
v. s. såsom en utsaga om en omständighet, för hvilken öiotparten är
bevisskyldig. Vi komma nu till frågan, om icke ett parten»
skriftliga uttalande kan utgöra ett bevismedel äfven till hans
förmån d. v. s. tjena som bevis för en omständighet, för
hvilken han sjelf, icke motparten, är bevisskyldig. Svaret på detta,
spörsmål är, att domaren i regel icke torde kunna tillmäta en
dylik utsaga något bevisvärde. Att han icke bör göra detta,
torde kunna anses som lagstiftarens afsigt, ty hvarför skulle
denne annars endast i undantagsfall erkänna en dylik’ genom
ed förstärkt utsaga?’) Omsorgen om edens helgd kan ickè
anses hafva varit för honom ensam afgörande. Denna
lagstiftarens obenägenhet mot att såsom bevismedel erkänna én
utsaga af nämnda beskaffenhet är ock fullt berättigad, ty annars
vore skyddet för väl förvärfvade rättigheter alltför svagt. Men
om således parts uttalande till hans egen fördel icke kan
erkännas såsom ett medel, egnadt att i och för sig gifva domaren en
objektivt grundad öfvertygelse om ett faktum, är det å andra
sidan intet hinder för, att uttalandet kan hafva skett under eller
vara förenadt med sådana omständigheter, att det
förtjenar-tilltro. Dylika omständigheter måste ock antagas vara för handen
i alla de fall, då vare sig lag eller praxis tilldelar ett
uttalande af förevarande beskaffenhet värde såsom bevis för
riktigheten af hvad sålunda utsagts. Innan vi emellertid gå när-

’) Jfr Afzelius, »Om parts ed såsom procesBuelt institut», Upsala 1879, s.
89 f., särsk. s. 112 f.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:17:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skriftliga/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free