Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den blonda modern bar ALLT I HEMMET hårt sammanrullad
i armvecket.
Det sades om Presidenten att han aldrig lät se ryggen sin.
Det berättas från européernas tid att var gång en generation
blivit giftasvuxen öppnade sig de nyskördade veteåkrarna i långa
gravar med våt svart gyttja och branta väggar och om
höstnätterna ropade det ur gyttjan:
— Tiden är inne och stunden har kommit men männen har
inte kommit.
Då reste sig de unga männen från borden och gick ut i natten
och störtade sig ned i gravarna som slöt sig över dem. Och även
om folk höll dem fast och sökte hindra dem så stupade de framåt
och bet med tänderna i jorden och drog ned den i lungorna så
de kvävdes och dog. Men det var länge sedan. Det var på
européernas tid.
Det var en man på Södra Sidan som alltid var trött. När
han vaknade på morgonen var han redan ledbruten och
kvälls-sömnig. Hans dagar var grå. Han skötte sitt arbete; men utan
glädje. Framtiden som en gång tyckts honom ett brett valv ut
mot lövängar och sjöar hade blivit till en tunn strimma ljus
långt borta. En port som sakta stängdes. En natt vaknade han.
Han var helt svett. Det var alldeles tyst. Han öppnade dörren.
Månen var uppe och bortom lillstugan drog vintervägen som en
silvergata upp i den mörka skogen. När han kom upp under
Klackberget där stigarna korsar sig såg han folk komma från
berget till. Men han hörde dem inte. Mannen sökte skydd under
en gran och de marscherade fyra i bredd i tusental. Men inte
ens vinden rörde sig. Deras ögon stirrade förbi honom och
deras kängor var leriga. Då såg han sig själv komma gående. Han
kunde inte längre hålla tyst utan skrek. Därvid kände han ögonen
mot sig och han såg hur han lämnade ledet och gick rakt fram
mot sig. Mannen kastade då slidkniven mot sig och med ens var
alla de marscherande borta, glansen från vintervägen slocknade,
det blev mörkt runtom och vinden hördes åter i tallarna. När
han gick hemåt fick han treva sig vägen fram ty månen hade
gått i moln och det var tjocka rötter över vägen som om den bli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
