Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på att den vidareför kriget sålänge den anser sig kunna vinna
något. Ännu är antalet dödsoffer i gangsteruppgörelsema i Förenta
Staterna högre än antalet dödade ockupanter i kriget i Vietnam.
Att driva Förenta Staternas regering till fred genom att stryka
dess imperialism medhårs, genom att exportera magnesium till
dess krigsindustri, genom att söka ge den en diplomatisk
täckmantel för sitt krig är antingen dumhet eller hyckleri. Om det görs av
socialister och kommunister är det öppet förräderi.
Ingen av mina vänner i Förenta Staterna menar heller annat
än att ”brobygget” blott stärker Förenta Staternas regerings
krigspolitik. Däremot blir möjligheten till fred större med varje
militärt, politiskt, diplomatiskt och ekonomiskt nederlag Förenta
Staterna lider.
Det sägs att vi bör komma ihåg Spanien. Det bör vi. Det
spanska folket föröddes med taktiska argument. Det fick vara
opinioner och det fick vara insamlingar, det fick vara
demonstrationer; men det sades att den politiska taktiken krävde att det
inte gjordes mer. Därför segrade också Franco och därför fick vi
också det andra världskriget.
Vi förråder Vietnams folk, förråder oss själva om vi inte
förmår hålla rågången mot denna förräderiets taktik klar och öppen.
Anförande Vietnammöte Medborgarhuset 5-4-67
9 april en värld för småborgare eller
Din död är inte min
För tjugosju år sedan låg jag vaken natten till den nionde april.
Jag låg vaken ty jag hade smärtor. Vi hade lekt uppe på vinden,
jag hade sprungit på en balk men snubblat och fallit ned på
cementgolvet; slagit sönder fötter och knän och stukat svanskotan.
Då lyssnade jag på radio. Hörde en nyhetsbulletin om att
Danmark ockuperats och att det var strider i Norge.
Detta förvånade mig inte, ty jag var barn och hade under flera
år upprepat vad de vuxna sade: Hitler är krig och kriget
kommer och tyskarna kommer. Men det förvånade mig att just de
vuxna som sagt mig detta plötsligt skrek, slog händerna för an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
