Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig inte om folkmord men troligen om bondekrigsgrymheter och olika
uppgörelser efter det långa och blodiga kriget och inför hotet från
vietnameserna. Jag har inga siffror men då vi kunde röra oss så
obevakat kan det knappast ha varit av samma proportioner som
jordreformslakten i Nordvietnam 1956.
Opublicerad
Revolutionär antisemitism?
1965 reste jag än en gång i Sovjetunionen. Det var en obehaglig resa.
Till det mest otrevliga under denna obehagliga resa var att höra
judevitsar till frukost. Aldrig tidigare — inte ens under det tidiga
fyrtiotalet i det bruna Bromma - hade jag hört så många och så otäcka
antisemitiska historier som den gången i det officiellt mångnationella
Sovjetunionen. Den antisemitism som tidigare fått framträda i
förklädnad och maskerad till politik (dubbelheten i kampanjen mot
kosmopo-litism t ex) uppträdde rått och naket just som antisemitism.
Antisemitismen hade för första gången sedan 1917 blivit socialt accepterad.
Stalin hade genomfört en politik med antisemitiska drag men maskerat
sin antisemitism. Nu år 1965 hade den öppna antisemitismen blivit
partifähig. Det var ett av de nya drag i Sovjetunionen som hjälpte mig
att se den statens verkliga karaktär.
När jag beskrev detta i Sverige förvånades jag lite över att
”vänstern” inte blev särskilt upprörd; det var ju bara judevitsar. Av
judevitsar kan man inte dra några slutsatser om samhället. Men det ansåg och
anserjag.
Några år senare när Lars Hillersberg publicerade teckningar så
påtagligt antisemitiska att de utan vidare platsat i fyrtiotalets grövre
nazistpropaganda upptäckte jag att ”vänstern” fann det politiskt
olämpligt att kalla Hillersbergs antisemitism för antisemitism. Man
ville inte hamna bredvid Ahlmark.
Mina närmaste vänner i Polen — kommunister som betytt mycket
för att forma min syn på världen och historien — fördrevs samman
med andra judar när den (officiellt kommunistiska) regeringen i Polen
gjorde Polen slutgiltigt judenfrei i skiftet mellan sextiotal och
sjuttiotal. ”Vänsterns” protester var lama. Det rörde ju bara judar.
Såvitt jag förstår beror detta på att uppgörelsen med sionismen på
många håll färgat av sig och blivit antisemitisk. Ibland sägs detta bero
på att vissa vänsterintellektuella med judiskt påbrå slår över i sina
försök att förklara att de kanske är judar men att de inte är det slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
