Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gärningar. Det är inte sant. Tvärtom just för att markera straffets helt
exceptionella karaktär bröts det ut till en egen lag.
Det verkar inte som om Agrell känner till att SL 27:1 blev till BrB
22:1; i varje fall har han inte förmått läsa den på rätt sätt. Det gäller
gärningar under krig som är ägnade att medföra avsevärt men för
försvaret av riket eller avsevärt bistånd åt fienden. Det brott alltså
som kallas landsförräderi. Ett grovt sådant kan ge livstids fängelse.
Att i ett ockuperat Sverige i fiendens tjänst beljuga motståndsrörelsen
för att sprida misströstan bland allmänheten kan - om gärningen är
grov — medföra livstids fängelse.
Wilhelm Agrell tycks tro att landsförräderi är ett slags demokratisk
rättighet; en småfolkets proteströrelse. Så är det inte. Inte heller rör
det sig om vad Expressen i en ledarkommentar den 28-5-79 beskrev
som: ”sådana politiska motståndare som kallas landsförrädare”.
Bohman kan vara en ”politisk motståndare” liksom Fälldin eller Palme.
Men Vidkun Quisling, som år 1930 kunnat betecknas som en - om än
något extrem - politisk motståndare, var år 1940 landsförrädare. Det
förvånar mig att Expressen inte ser denna skillnad. För de flesta bland
oss är den avgörande.
Lagen av år 1948 var inte en klasslag mot underklassen. Den riktade
sig mot sådana som ”väsentligen” och ”avsevärt” skadat nationen
under krig och tjänat fienden och ockupanten. Ord som ”väsentligen”
och ”avsevärt” är inte utan betydelse i lagtext. De diskuterades
därför ingående på sin tid. Lagen riktade sig också uttryckligen mot
militära chefer som dagtingade och mot trolösa politiker och
diplomater. Jag hävdar att 1948 års lag om dödsstraff under krig fortfarande
motsvarar det allmänna rättsmedvetandet i landet och uttrycker den
stora majoritetens syn på landsförräderi under krig.
Jag utgår i detta resonemang från att den legitima statsmakten är
villig att försvara nationens existens till det yttersta; att den icke är
beredd att acceptera en ockupation eller ett lydstatsförhållande. Dock
finner jag avskaffandet av dödsstraffet och den nuvarande förvirrade
diskussionen i tidningar som Arbetaren, Dagens Nyheter och
Expressen oroväckande på samma sätt som jag fann diskussionerna kring
grundlagen och turerna under IB-affären oroväckande. De är - för att
uttrycka mig högtidligt och korrekt men för liberaler troligen
obegripligt - symptom på den legitima statsmaktens upplösning. När ord och
innehåll särar på sig alltför mycket i lagarna då är staten i upplösning.
Det sade Hegel med all rätt om Tyskland av år 1802. Som marxist ser
man inte nödvändigtvis den borgerliga statens upplösning som något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
