Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beror ju inte på att katten för mig är viktigare än min dotter eller att jag
har mer kontakt med min hund än med min son. Lars Linder må tro
mig eller ej men barnbarn betyder mer för mig än akvariefisk. Men jag
ser inte vad läsarna har med mitt familjeliv att göra.
Dock, Lars Linders inlägg är typiskt också på ett annat sätt. Vare
sig jag skriver om romansk konst eller om alkoholpolitik eller om
möjligheten till ett nytt krig finns det en grupp läsare som kräver att
jag snabbt skall bringas till tystnad. Alla gör det i vänsterns namn. Och
det är ju just vad liberaler och konservativa alltid sagt om det slags
vänster; den står enad och fast blott i sin längtan att lägga munkavle på
andra. Själv menar jag att värst är de sköna själarna inom denna
vänster. De finkänsliga och försynta som kräver. De blir grymma som
rådjur.
Jag skrev att Lars Linders inlägg var typiskt. Det är många som
han. För dem blir frågan aldrig en om vad som kan beläggas utan blott
en om tonfall och åtbörder. Detta får mig att verkligen tänka efter. Ty
denna kritik mot mina ord som ingen kritik är utan blott lidelsefulla
reaktioner på rådjurens nivå har inte avtagit under dessa år. Den har i
stället blivit en accepterad och typisk reaktion. Jag möter den hos
styrelseledamöter och anställda och redaktionskommittémedlemmar
och de känner sig till och med storsinta mot mig då de ju ”tillåter” mig
att skriva trots allt.
Den enda slutsats jag kan dra av detta är att mina ord varit ovanligt
verkningslösa. Ty deras är en intellektuell hållning jag alltid bekämpat
och som jag i vaije inlägg i FiB/K ända sedan provnumret hösten 1971
sökt komma åt. Frågan blir då vad detta arbete tjänat till.
Jag skrev en serie skriftställningar i Gaudeamus för några år sedan.
De fungerade. De verkar än i dag i skoldebatten. Där kunde jag uträtta
något. Här har jag tydligen inte kunnat det. Här har det gått som det
gick mig på Aftonbladet. Jag gav en gammal vän Aftonbladet i
prenumeration för att han skulle kunna följa vad jag skrev. Resultatet blev
att han slutade förstå mig och gled över i aftonbladeri. Nu på nionde
året för FiB/K märker jag att det själfulla rådjurstönt jag en gång
trodde vara en tillfällig förvirringsperiod hos vissa ungdomar blivit ett
bestående och respektabelt inslag i fronten. Men hade det då inte varit
bättre att dessa år syssla med annat?
Att de so vjet vänligare grupperna inom vpk skulle hata till så gott de
kunde mot vad jag skrev var jag beredd på, men att
marxist-stencilis-tiska grupperingar skulle bilda fraktioner i kamp mot den
myrdalis-tiska browderismen och sprida mindre inskränkta luntor kring sig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
