- Project Runeberg -  Skriftställning / 14! /
42

(1968) Author: Jan Myrdal
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag dem. Därför upprörs jag när Tore Zetterholm skriver om detta
för sin stolthet ryktbara folk att det:

”... består av analfabeter och hårt indoktrinerade som lärt sig
älska sina bojor.”

Det är en oförlåtlig skymf mot ett folk med en stark och levande
kultur där varje fattigbonde och nomad känner både klassiker och
egna stora lyriker och vars kvinnopoesi om kärlek och längtan och
ära är ryktbar över Asien.

På Vasa gymnasium den 30 mars 1985 tog också alla talare vare
sig de ingår i ”vänstern” eller ej klar ställning till Tore Zetterholms
fråga. För Bo Hammar från Vpk liksom för Katarina Engberg eller
Kristian Gerner eller jag själv eller de andra var ställningstagandet
mot den ryska imperialismen och för Afghanistans folks rätt helt
entydigt. Vi befann oss alltså — trots alla stora åsiktsolikheter — på
samma sida den avgörande gränsen.

(SvD 19/4 1985)

Den nya borgarklassens krig

Intresset ljuger inte och medvetandet bestäms av det samhälleliga
varat. För tjugo år sedan reste jag i Sovjetiska Centralasien längs
gränsen mot Afghanistan. Det sovjetiska författarförbundet hade
försett mig med följeslagare. Han var Moskva-journalist och genom
sin hustru vän i familjen hos Kosygin. Han fungerade som
katalysator för mig. Utan honom hade jag inte förstått vad som höll på att
ske i Sovjetunionen och alltså inte kunnat skriva ”Turkmenistan”. I
Merv sade han en kväll:

— Om vi skulle gå in i Afghanistan då skulle folket hälsa oss som
befriare.

Jag sökte förklara att han hade fel. Jag hade varit i Afghanistan.
Men han stod på sig. Han visste, menade han. Han hade vänner
som sysslade med utrikesfrågor. På nitton år hör jag sedan
ingenting från eller om honom. Sommaren 1984 far jag så brev från
honom. Men från Texas ty han var dissident nu, hade skilt sig från
sin hustru (Kosygin var ju död), emigrerat till Förenta Staterna och
gift sig till en ursprungligen rumänsk-judisk textilfabrik och blivit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:12:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/skrifts/14/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free