Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ta snus åt mig i tobaksaffären tvärs över gatan. Det var när jag
bodde vid Skånegatan. Jag behövde bara ropa:
— Prosit!
så sprang han iväg, de små benen knatade utför trapporna och
efter en stund kom han tillbaka med Ettan i munnen. Flera år
senare när jag hade flyttat till Fagervik råkade min hustru nysa.
Jag sade:
— Prosit!
Döm om min förvåning när jag hörde tamgubben gny i hörnet.
Han lät alldeles översiggiven och sedan sprang han ut i skogen.
Vi trodde vi hade förlorat honom för alltid. Vi tänkte faktiskt
skaffa oss en ny tamgubbe. Men det var ont om dem den våren
och min fru fick bara tag i en liten tamgumma. Henne lät vi
sterilisera för en billig penning ty det är ju inte roligt med tamungar
var sommar.
Flera månader därefter då vi redan för länge sedan glömt
tamgubben som sprungit bort hörde jag en natt att det krafsade på
balkongdörren. Jag öppnade och där stod tamgubben med några
bruna pappersslamsor i munnen. Han hade sprungit hela vägen
tillbaka till huvudstaden och hämtat mitt matsnus.
Tyvärr hade han blivit förkyld på vägen och hostade ynkligt.
Jag hade inte hjärta att se den stackaren lida så jag dränkte
honom i fågelbadet och begrov honom bland penséerna. Senare satte
min fru upp en sten över hans grav.
”Till det oförgätliga minnet av vår gängse tamgubbe.”
AB 30-6-68
Antecknat
9/7
På eftermiddagen hittade Andersson ett fosterland. Det låg bland
albuskama. Vi blev alla mycket rädda. Men Andersson kastade
grankottar på det. Det rörde sig inte. Då gick vi fram. Det hade
redan spruckit och börjat lukta. Vi bredde ris över det och
Andersson sjöng vid graven:
— Vi gå över Feskulla berg/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
