Note:
This work was first published in 1968, less than 70 years ago.
Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förord
Denna femte volym skriftställning omfattar i huvudsak åren 1973
och 1974. Den innehåller texter från de år då det falska och
folkhemska svenska samförståndet äntligen började rämna på
allvar. De verkliga samhällskonflikterna kunde inte längre skylas
över. När den offentliga lögnen till sitt försvar fängslade kritiska
författare då blev det också möjligt att formulera sanningar i
landet.
Samförståndet sprack alltså och det drog kallt och friskt genom
revorna. Vi kunde åter börja andas i Sverige.
Kurfurstendömesatmosfären vädrades ut. Kulturen polariserades; de
samhällsbevarande författarna hyllade de samhällsbevarande
fängelsestraffen; vi andra kunde återta vår kultur.
Dessa artiklar skrevs under detta skede. De kommenterade
det men de var också avsedda att slå in kilar i de löftesrika
sprickor som öppnade sig i den glättade fasaden.
Orden var avsedda att verka just när de skrevs och sedan en
lång tid därefter. De skulle fungera som sprängkilar. Först när
fasaden redan rämnat gick det att skriva på detta sätt men
texterna skulle verka aktivt; skjuta in i sprickorna och fungera
bändande och befriande: polariserande.
Sextiotalet hade för mig varit en obehaglig period av beröm.
Till och med i Svenska Dagbladet fick jag beröm. Mina texter
tycktes ofarliga som gamla taxar med hjärtbesvär. Nu visade de
sig åter fungera. Nu kunde motståndarna inte längre hyckla
gemenskap i någon gemensam kultur genom att tala väl om mitt
språk eller mitt kunnande; nu fick de bli hederliga och hatiska.
Det var rätt skönt. Det visade att orden var meningsfulla. I en
värld där konflikterna är verkliga är det konfliktlösa berömmet
ett tecken på ordens overklighet och konstens självsnöpning.
Skrivandet ställer sina krav. Först gick det nästan tio år,
1944—53, när jag skulle hängas i tysthet; jag skrev in i en säck av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:19:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/skrifts/5/0005.html
