Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogen — dungen — träden. Svensk proletärlitteratur och fransk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(När vi byggde upp Folket i Bild/Kulturfront då hänvisade
också vi till Jules Michelet — men vi tog fasta på det folkliga
kulturarbetets tradition från Michelet över Mehring fram mot
vårt århundrade. Alltså till den tradition vilken den moderna
arbetarerörelsen vidareutvecklade. Detta avspeglas också såväl i
vår organisationsstruktur som i vårt utåtriktade arbete. De som
angripit oss för vår ”populism” har sällan studerat vår traditions
konkreta innehåll.)
Carl Henrik Svenstedt tycks tro att F. N. Andersson för en
märkvärdig diskussion om språkets roll. Jag anser att F. N.
Andersson för en diskussion värd att lägga märke till just därför att
den på ett centralt sätt anknyter till frågeställningar hos Michel
Ragon. F. N. Andersson rör sig inom den franska debattens
struktur samtidigt som hän utifrån kan iaktta dess särprägel.
Jules Michelet påpekade att just arbetarförfattarnas stora
språkliga tillgång — direktheten — förvandlades till nederlag då
de anpassade sig till den härskande klassens abstraktioner och
färdiggjorda fraser. Just här befinner sig — som Jules Michelet
skrev och som Michel Ragon diskuterat och som F. N. Andersson
vidareutvecklat i Förr och Nu — den franska arbetarlitteraturens
klassiska svårighet. För att citera Jules Michelet (i Dolléans förord
till Michel Ragons ”Histoire de la littérature ouvriére”, sid. 11:
”Nästan alltid förlorar de vilka stiger därför att de förvandlar
sig, de förblandar sig, blir bastarder. De förlorar det
ursprungliga hos sin egen klass utan att vinna det hos en annan.
Svårigheten är icke att stiga utan att i stigandet förbliva sig själv.”
Jag hade tagit Le Monde som exempel utan att gå in i detaljerna.
Det hade jag gjort därför att ingenting i Paul Morelles, Hubert
Juins eller André Laudes artiklar tyder på att de inser varför den
franska litteraturen inte präglats av proletärlitteraturen. Då de
inte ser sig utifrån kan de inte ens ställa frågan.
Men inte heller vi i Sverige kommer att förmå ställa frågorna
om vi inte lär oss se vår egenart genom att iaktta den genom
andra traditioner (exempelvis den franska) och på detta sätt
reflekterat granska våra möjligheter.
FiB/K nr 5 1975
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
