Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bihang 2: Perspektiv och ställningstagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i dessa länder som inte haft den bittersta aning om vad som
egentligen höll på att ske. De var aningslösa så man kunde gråta
åt det. Jag har också läst inomsvensk litteratur som tagit upp
denna verklighetens ”oro”. Ty vi är med i detta skeende. Vi är
en del av det. För oss står frågan om skuld, om brott och straff.
Det är oro och ångest i den svenska idyllen över vår skuldbörda,
vår vilja att sona. Och i den svenska idyllen är det långtifrån
bara några intellektuella som undrar när förintelsen kommer.
Här har litteraturen att ”tjäna som katalysator för en ny bild av
våra villkor, ett hjälpmedel att fastställa nya positioner i spelet
mellan oss själva och allt det som är vår omgivning”.
Om man siktar in perspektiven från denna punkt då märker
man också att kravet på engagemang inte är en fråga om litterär
form. Ty det finns inga former till vilka man kan fly från kravet
på ställningstagande när man en gång sett dessa skeenden. Det
ges också allt mindre och mindre möjlighet att blunda för dem.
Ty i och med att hotet om utplåning rycker närmare (en
utplåning som inte bara rör individen eller familjen, utan folket,
nationen, språket, historien — allt) och i och med att kravet på
människovärde och jämlikhet blir alltmer artikulerat från de
förtrampades och utarmades sida så tvingas var och en av oss till
medvetande och ställningstagande.
Dock — idyllen är idyll och vi längtar väl alla till något litet
Fagervik vid Mälaren. (I ett Sverige så grönt att man tror
färgbilderna blivit felframkallade om man ser på dem i andra
länder.) Det är bara det att till den idyllen når vi aldrig. Ty de som
söker säkra sin idyll mot de förtryckta folken får gå OAS:s väg
och den leder mot gaskamrarna och kremeringsugnarna och den
stora fasans anti-idyll. Vi andra får ta ställning och erkänna vår
skuld och försöka hindra förintelsen och massmorden innan det
blivit för sent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
