Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det är inte 1968 längre. Då stod de alla och bedyrade sin
solidaritet med Tjeckoslovakiens folk från talarstolar och i
spalterna. Nu är det avspänning och Helsingforsanda. Nu är det inte
lämpligt att 405 svenska författare offentligt brännmärker
Sovjetunionens brott.
Det är som om det utgått några grå lappar från en hemlig
informationsstyrelse till våra mest gängse kulturradikaler och till
Stockholmspressens redaktioner. Endast Svenska Dagbladet
gjorde ett journalistiskt normalt och hederligt referat. Aftonbladet
iakttog total tystnad. I Dagens Nyheter kom en liten notis in i
landsortsupplagan men upptäcktes och lyftes bort till
Stock-holmsupplagan.
Sedan utvecklade det hela sig vidare: Mirre Hofsten är redaktör
för Sveriges Författareförbunds officiella organ ”Författaren”.
Hon tillhörde inte de 405 medlemmar som undertecknat
uppropet. Det var hennes privatsak. Men hon vägrade nu att i
förbundets tidning offentliggöra undertecknarna. Det är ingen
privatsak. Det är offentlig skandal av samma eländiga
anpasslingska-raktär som trettiotalets, fyrtiotalets och femtiotalets eländiga
an-passlighet.
Detta visade sig med all önskvärd tydlighet när Claes Engström
plötsligt i Arbetet gick till rasande angrepp mot Folket i
Bild/kulturfront för ... åsiktsregistrering!!! Tidningen hade nämligen
publicerat namnen på de 405 författare som offentligt ville
fördöma den pågående brottsliga sovjetiska ockupationen av
Tjeckoslovakien.
Hans argument var att läsarna därmed kunde tänkas lista ut
vilka som inte velat delta i en offentlig protest. Själv hade han stått
i talarstol 1968 och fördömt Sovjet men nu ville han inte delta i
någon myrdalsk krigshets mot Sovjet och det var skamligt att inte
låta detta vara hans privatsak utan ge läsarna möjlighet lista ut det
genom att tala om vilka som protesterat.
Det är inte eländigheten i arbetsmomenten eller den allmänt
fnoskiga upprördheten över att hundratals andra författare vågar
tala när man själv tiger som är intressant hos Mirre Hofsten och
Claes Engström; intressant är att de är så gängse. Mönstret i deras
följsamhet är så pinsamt välbekant.
På trettiotalet och under början av fyrtiotalet gällde
anpassningen Tyskland och det Nya Europa. Sedan blev Tyskland
militärt svagare. De höll på att förlora kriget. Då vände flocken. 1944
blev till och med Aftonbladet demokratiskt.
Sedan var det Förenta Staternas tur att vara starkast. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
