Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talet. Men också för att jag så exakt känner igen hans resonemang
från långa samtal med C H Hermansson och andra i skiftet mellan
femtiotal och sextiotal.
Jag tar fram brev från C H Hermansson och lägger dem
bredvid Daix’ bok. Texterna flyter samman och ställvis glider de in i
varandra och förenas mening för mening ända ut i orden. Ja, så
resonerade vi. Sedan har vi gått olika vägar.
När det gäller kulturpolitiken menar jag att Daix gick fel.
Uppgörelserna med ”sjdanovismen” under femtiotalets första år blev
till samma elände fast tvärtom. Här i Sverige blev det till
Zenns-tröm, Aspelin och så småningom Aftonbladets kultursida. På
vägen havererade här en målargeneration. I Frankrike blev Daix
inflytande förödande såväl för de levande realistiska målarna med
Fougeron i spetsen som för det som kunnat bli fransk
proletärroman.
Men att jag anser att Daix där gjorde fel innebär inte att jag är
överens med de svenska förlag som inte ger ut honom. Hans fel
var dock av sådant format att hans bok bör ges ut just för dess
skull; att läsa hans resonemang om kulturpolitik hjälper oss att
förstå varför Zennström och Aspelin och de andra så förbittrat
tvangs skriva mot varje försök till en bred progressiv kulturfront.
Skillnaden är blott att Daix var originalet och de kopiorna.
Originalet är intressantare.
Det finns dock andra frågor som Daix ställer och som oroar
mig; jag har inget tydligt svar. Han tillhörde den grupp franska
kommunister som tog upp kampen mot ockupanterna redan
1940. Så småningom har de alla rensats ut, oskadliggjorts eller
skjutits undan. Det tycks ganska klart att Frankrikes
kommunistiska partis centrala ledning inte bara begick
underlåtenhetssyn-der utan verksynder - för att tala teologernas språk - under
ockupationens första år. Den inte blott underlät att ta initiativet
till en nationell kamp mot fascisterna - därmed blev de Gaulle och
inte Thorez den som uttryckte det franska folkets motståndsvilja
-den sökte samförstånd med ockupanterna. De partimedlemmar
som gjort motstånd 1940 och inte fungerat som redskap utan vilja
blev senare likviderade på det oblodiga sätt som var det enda
möjliga för ett icke regerande parti.
Låt mig uttrycka det tydligare. Det var inte de ”objektiva
omständigheterna” som gjorde att Thorez aldrig blev en Mao
Tsetung och aldrig en Tito och aldrig en Hoxha och aldrig en Ho Chi
Minh. Det som i teorien inte kunde inträffa - att bourgeoisien
förmådde resa sig till nationell insats - blev verklighet när kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
