Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svar på folken och regeringarna i de länder som har kärnvapen.
Om Sverige skulle börja föra en äventyrspolitik - vilket jag finner
totalt otroligt - skulle det vara obehagligt men icke livshotande.
Men om Sovjetunionen eller USA skulle gå in för en
äventyrspolitik då skulle vi alla hotas till livet.
Jag är övertygad om att många av de paroller under vilka vi i
dag demonstrerar i Sverige förefaller lokala och obetydliga. Men
grundtankarna som får de svenska arbetarna att demonstrera är
fortfarande de som formulerades för snart sjuttio år sedan av
Hjalmar Branting i förstamajtalet 1895: ”Solidariteten
internationellt tillämpad betyder broderskap nationerna emellan. Därför
är också slutligen Första Maj en demonstration för freden. Vi
svenskar trodde nog de första åren, att denna sida av saken icke så
mycket kom oss vid; vi ville ju leva i fred med hela världen. Men
militarismen kom, och fredstryggheten minskades.”
Sedan dess har vi haft två världskrig. Ett tredje får inte
förekomma.
Pravda 1.5.1964
Varning för dimma
Tidigt på morgonen ser vi vägskylten. Den varnar för dimma. Så
är vi i Liitzen. Vi kom från Leipzig (där jag gått i bokhandel och
stuvat klassiker i bilens baklucka). Vi var på väg mot Weimar. Det
var i maj 1963. Vi hade tagit oss ledigt för första gången på tre år
och semesterbilade genom DDR. Nu kom vi till Liitzen tidigt en
dimmig morgon.
Och det enda vi verkligen visste om Liitzen var att där
varit dimma. Dess dimma hade följt oss genom ungdomsåren.
Med jämna mellanrum hade vi under skoltiden fått läsa om
Gustav Adolf och slaget vid Liitzen. Varje höst hade vi fått gå
ut och stå vid fanan och sjunga. Och att se Liitzen kunde
således vara att minnas sin skoltid. Med småleende. Eller var det inte
så?
”Gustav Adolf var en högväxt och reslig man och blev med
tiden tämligen fet. Han hade nordiskt utseende: frisk, rödlätt
hy, klarblå ögon samt hår och skägg av ljusgul färg, han
kallades därför i Tyskland ’guldkonungen från Norden’.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
