Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lösa som frid på jorden eller frihet jämlikhet och broderskap. Det
är allmänt välvilliga ord. Som konkret målsättning i ett socialistiskt
Sverige vore orden solidarisk lönepolitik både förnuftiga och
nödvändiga.
Nu används de dock inte i ett socialistiskt Sverige utan i ett
monopolkapitalistiskt Sverige. Då får de motsatt innebörd. Då
tjänar de monopolkapitalets direkta intressen. Ty det finns ingen
”lönepott” som flyttas över från bilarbetarna vid Volvo till
textilarbetarna i Borås.
Den solidariska lönepolitiken innebär i praktiken i detta
monopolkapitalistiska Sverige att profiten stiger för de stora
koncernerna, att tillgången på billig arbetskraft ökar, att
monopolkapitalet stärks.
Den har dessutom den effekten att den kan - vilket vi sett under
strejkerna - splittra arbetarklassen genom att ställa så kallat
hög-avlönade mot lågavlönade och avleda textilarbetarnas kamp till att
bli en kamp mot arbetarna vid Malmfälten eller vid Volvo.
Det är alltså inte orden, eller ”idealet” om man vill kalla det så,
som är lögnaktigt. Det är deras konkreta användande i den
konkreta svenska situationen.
Strejkerna har slitit sönder denna fras. Visat dess verklighet.
Ökad utsugning, ökade profiter, stärkt monopolkapitalism. De
utgör därför ett steg framåt i den svenska arbetarklassens
medvetna kamp för sina intressen. Strejkerna har inte riktat sig mot
fackföreningsarbetet. Men de har riktat sig mot det sätt på vilket
fackförbunden och LO genomför sitt klassamarbete. Strejkerna
innebär inte ett steg tillbaka från organisationen till individuella
aktioner. De innebär inte ett uppsving för någon småborgerligt
anarkistisk riktning. De innebär att vi gått in i en ny fas av den
fackliga kampen i Sverige. En fas under vilken arbetarklassen
söker återvinna kontrollen över sina fackliga organisationer.
Kampen kommer inte att rikta sig mot fackföreningsrörelsen utan
mot klassamarbetet och mot de klassamarbetande fackliga
byråkraternas försök att utnyttja arbetarklassens organisationer som
maktapparater mot arbetarklassens intressen och för
monopolkapitalets intressen.
Många - inte bara Gunnar Sträng - har talat om ”de
intellektuella” och satt dem i motsättning till arbetarklassen. Det är ett falskt
motsatsförhållande. Andra - Svenska Dagbladet - menar att de
vänsterintellektuella förlett arbetarklassen. Också det är falskt.
Den skärpta klasskampen är ingen specifikt svensk företeelse.
Den är internationell. Över hela Västeuropa har arbetarklassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
