- Project Runeberg -  Slavisk kultur och litteratur under nittonde århundradet /
7

(1920) [MARC] Author: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ryska tsarer. Och det är sålunda inte överraskande, att den ädle
Karamzin slutade som ett verktyg för den nya reaktionen genom att uppamma
den storryska chauvinism och självöverskattning, som kallas narodnost,
»volkstümlichkeit» på ortodox, tsarisk grund.

Besläktad med Karamzin var poeten Vasilij Andrejevič Žukovskij
(1783—1851), som genom sina utmärkta omarbetningar av utländska
skaldeverk i hög grad främjade den goda smaken och vidgade den
litterära ämnessfären, men för den ryska samhällsutvecklingen blev vida
mindre betydande än Karamzin. Hans översättning av Bürgers »Lenore»
var en poetisk bragd, men när han i sin originaldikt »Svjetlana» med
samma stoff gav spökballaden ett lyckligt slut med uppmaning åt flickan,
att hon icke borde hängiva sig åt skrock och onda aningar, visar detta
bäst, huru främmande den fromt moraliserande poeten var för den äkta
romantiken. — Ett starkt intryck av den västerländska vitterheten
fick ock Puškins »poetiske lärare» Konstantin Nikolajevič Batjuškov
(1787—1855), som odlade den historiska elegien, men från en antik
epikurism och skönhetskult försjönk i en melankoli, som tidigt
övergick till obotligt vanvett.

Napoleons krig hade en dubbel verkan på den ryska utvecklingen.
Å ena sidan framkallade Moskvas befrielse 1812 en patriotism, som hos
Alexander I fick en mystiskt reaktionär anstrykning. Å andra sidan
väcktes hos adliga officerare — de enda, som då ännu representerade
det officiella samhället — ett socialt missnöje, som tog sig uttryck i
sammansvärjningar före tronskiftet 1825. Det snöpliga resultatet därav är
bekant. Den kraftfulle Nikolaj I undertryckte med lätthet revolten
den 14 dec. 1825: fem deltagare blevo hängda, och de andra förvisades
till Sibirien, varifrån endast få återkommo efter Alexander II:s
tronbestigning. Endast genom den lyckliga tillfälligheten att vistas på
utländsk mark undgicks samma öde av Nikolaj Ivanovitj Turgenev
(1789—1871), författaren av det märkliga arbetet »La Russie et les russes» (1847),
som klart uppdrog grundlinjerna till en ny stats- och samhällslära, den
första i Ryssland efter Speranskijs liberala utkast (1808) enligt principer,
som först 1905 kommo till heders.

»Decembermännens» (dekabristernas) opposition mot det ryska
självhärskardömet var visserligen under dåvarande förhållanden
alldeles utsiktslös, och den hade snarare karaktären av ett militäriskt
myteri än en verklig samhällsrörelse. Men den satte dock märke i
Rysslands historia och kastade sin skugga framför sig ända till Krimkriget.
Det var blomman av den ryska intelligensen, som förtvinade i de
sibiriska gruvdistrikten, och inom dess led funnos flera framstående poeter
— själva skaldefursten Puškin slapp ju av en slump dela deras öde.
Särskilt må nämnas den på Petropavlovska fästningsholmen hängde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:13:08 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/slavisk/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free