Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLAVERNA.
var visserligen ganska omogen och misstog sig ofta om medlen, så att
rörelsen urartade till en okulturell terrorism. Men skulden härför
drabbade mindre studenterna själva än regeringen, som icke aktade på
tidens tecken, utan våldsamt hämmade detta brusande vårflöde.
Förkämpen i denna vårbrytning blev Nikolaj Gavriloviö
Cerny-sevskij (1828—89), som med två års rannsakningshäkte och 20-årig
förvisning till Sibirien fick plikta för att
han i sina »Brev utan adress» hade
vågat kritisera de sociala frågorna.
Men just genom detta martyrskap
blev hans namn känt, och för
ungdomen fick han en något överskattad
betydelse, särskilt som författare av
den otympliga utopiska romanen
»Vad är att göra?», som pläderade
för »samvetsäktenskap» och
familjelivets underordnande under de
sociala intressena. Han utgick ur
Bje-linskijs skola, men stod på en fullt
modern, sociologisk basis och
fullföljde den kritiska utveckling, som
redan hade påbörjats av Dobroljubov
(1836—61) genom framhållande av
folkets sedliga kraft, Apollon
Gri-gorjev (1822—64), siaren av den
kommande revolutionens kaos, och
Dmitrij Ivanovië Pisarev (1841—68), den »progressive realisten», som
i sin epikureiska egoism och sin ensidiga överskattning av de
exakta vetenskaperna sökte bringa nihilismens lösa satser i ett slags
system.
Det nittonde århundradets inre kamp i Ryssland gällde främst
livegenskapen och undanröjandet av dess socialekonomiska och
moraliska verkningar. Alltifrån slutet av det adertonde århundradet hade
denna fråga stått på dagordningen och trängde till lösning efter
Krim-kriget. Lättnaden i censuren löste en mängd bundna andar, och
litteraturen blev anklagande. Det skapades en typ, som kallas »den
ångerfulle adelsmannen», och studiet av det ryska bondelivet blev lika
mycket en samvetsangelägenhet som en modesak.
I spetsen för denna litterära rörelse gick poeten Nikolaj Alexejeviö
Nekrasov (1821—77). Hans diktning tyngdes ofta av den skarpa
tendensen, men i sina bästa stunder var han äkta skald. Den poetiska
berättelsen »Jätten Frost Rödnäsa» är en gripande skildring, huru en
Cernysevskij.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
