Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SL A VERN* A.
kov, den mördades illegitime son, men misstankarna hopa sig på
Dmi-trij Karamazov, och han dömes som mördare till Sibirien. Smerdjakov
är i själva verket den minst brottslige, ty de »äkta» sönerna Dmitrij
och Ivan äro moraliskt faderns banemän genom sin sjukliga tankes
och viljas brottslighet. Avdelningen »Justitiemordet» framställer i all
glans »Raskolnikovs» författare med hans bitande sarkasm, dialektiska
skärpa och sedliga patos. Men för Dostojevskij var lidandet en
renande skärseld, och det lastbara rentav en nödvändig förutsättning för
människosläktets förbättrande, ty även i det lastbara måste finnas
en gnista av själ, något människovärdigt. Och Dostojevskijs
optimistiska framtidstro på Ryssland, hans ideella uppfattning av det
gudamänskliga tog sig vackra uttryck i den ortodoxe munken Zosima, som
varmt trodde på kyrkans pånyttfödelse och mänsklighetens stora
brödraskap, samt i den yngste Karamazov-sonen Aljosja, som förblev
obesmittad i denna värld av mörker och ondska och i den rörande
epilogen uppmanade skolgossarna vid en kamrats begravning att samla
goda minnen från barndomen som livets bästa skatt och att förenas
i goda, rena känslor. Det var Dostojevskijs eget testamente, och
därför blev han den ryska ungdomen kär, ty han hade själv visat de unga
möjligheten att i alla livets förhållanden bevara själens renhet och tron
på mänsklighetens förbättring.
Politikern Dostojevskij lär man bäst känna genom hans intressanta
tidskriftsartiklar, samlade i volymen »En skriftställares dagbok». De
röja, med vilken naiv optimism lian betraktade det ryska folket som
»allmänniskan», som skulle försona den europeiska kulturen med den
ortodoxa Orienten. För Dostojevskij var den »ryska idén» syntesen av
alla europeiska tankeströmningar. I sin uppfattning av det ryska folkets
»världsmission» på ortodox grund närmade han sig slavofilerna,
särskilt i kravet på Rysslands besittning av Konstantinopel, men utan
slavofilernas trånga syn på den västerländska civilisationen.
Att inom denna trånga ram giva en fullständig bild av greve Lev
Nikolajevitj Tolstoj (1828—1910) är lika omöjligt som att på några
rader uttömma ämnet Dostojevskij. Tolstojs talrika skrifter äro väl den
största självbiografi, världslitteraturen känner till, ty ingen författare
har så omständligt som mästaren från Jasnaja Poljana skildrat sitt
eget liv från vaggan till den sena ålderdomen. Även då han icke talar
i eget namn, känner man igen författaren under de fingerade namnen
Olenin, furst Nechljudov och Pierre Bezuchov (i »Krig och fred»).
Få författare ha väl med enkla medel ernått så stora konstnärliga
resultat som han, och ingen ryss torde, trots skenbara motsägelser, ha
varit sig själv mer trogen och följdriktig. I författaren av de präktiga
»Minnena från Sevastopol» (1855) anar man redan den ryktbare »för-
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
