Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ukraina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLAVERNA.
ett ur ett senapskorn uppvuxet träd, som i sin lummiga grönska har
skänkt tröst åt ett helt folk. Ty om Ukraina handla alla dessa poem,
och fader Dniprà (Dnjepr) besjunges från den första dikten till den sista.
Folkliga ballader om rusalkor (till flodnymfer förvandlade ungmor)
och till träd förtrollade människor äro här omarbetade. Den nationella
frigörelsen besjunges i »Hajdamakerna», den kosackiska friheten och
Sic i ståtliga dikter. I några poem svävar skaldens fantasi genom ett
danteskt helvete (Ryssland under Peter I och Katarina II), det
ståtliga »Kaukasus» hyllar de ryska frihetsmartyrerna, och även åt den
böhmiske martyren Jan Hus ägnas ett äreminne. Men framför allt var
t>evcenko de olyckliga kvinnornas skald.
Genom Sevöenko ökades de litterära sympatierna i Ryssland för
Ukraina, och under den korta reformperioden i Ryssland efter
livegenskapens upphävande utgavs i Petersburg en tidskrift »Osnova», som
fick stor betydelse för Ukraina. Sevcenko bildade en hel skola, och
ehuru hans många efterföljare ej kunde mäta sig med honom i poetisk
flykt, fortsatte de i hans nationella anda. Just genom
bondeemancipationen blottades det sociala eländet även i Ukraina, tungorna
löstes, och bondeståndet blev även här föremål för etnografiska studier,
som företrädesvis klädde sig i bynovellens dräkt med genomskinlig
tendens. Början gjordes av Maria Alexandrovna Maximovyc, 1830—
1907 (psevdonymen Marko Voucok), vilkens by noveller fingo äran att
översättas till ryska av Ivan Turgenev, och samtidigt verkade på vers
Hanna Barvinok (1828—1911), psevd. för Alexandra Bilozerskaja, gift
med Pantelejmon Kulis. Ivan Levitskyj Necuj (f. 1838) införde i sin
roman »Chmary» (Molnen) en ny social typ, studenten Radjuk, en
ukrainsk representant för den ryska student- och arbetarrörelsen,
»gåendet till folket». Mot det högre prästerskapets despotism och
för-soffning i klostren riktade sig satiren i Mychajlo Cernjavskyjs (f. 1867)
roman »Væ victis». Av varm humanitet präglades denna sociala
kampdiktning hos den produktive Boris Hrincenko, 1863—1910 (»Så många
människor, så få bröder»), och hos Pavlo Hrabovskyj (1864—1902),
vilken med 10 års förvisning till Sibirien fick plikta för sitt
folkbildningsnit. Den skarpe satirikern Volodymyr Samyjlenko (f. 1864) kan
betraktas som den äldre periodens främste ordkonstnär.
Om litteraturen under detta skede ofta tyngdes av den sociala
tendensen till förfång för den konstnärliga framställningen och den
individuella stämningen, begynte författarna på 1880-talet, då censuren
skärptes och de sangviniska förhoppningarna stäcktes, fördjupa sig i
själsskildringen med mer konstnärliga medel. Fullt modern blev den
ukrainska prosan genom Mychajlo Kotsiubinskyj (1864—1913), en förträfflig
konstnär och skarp människoskildrare med human världsåskådning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
