Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Döbeln, von, ätt - 1. Döbeln, Johan Jacob von - 2. Döbeln, Georg (Göran) von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Döbeln
294
von Döbeln
Johan Jacoh von Döbeln. Målning (detalj) av
okänd konstnär 1728 (Medicinalstyrelsen).
märkas kanslirådet Johan Jacob von
D. (f. 1699, † 1764), hovrättsassessorn
Ernst Fredrik von D. (f. 1701, † 1766)
och amiralitetskaptenen Conrad
Vilhelm von D. (f. 1703, † 1770), vilka
blevo stamfäder för ättens trenne
huvudgrenar, varav de två äldsta
kvarleva; den tredje ättegrenen utdog på
svärdssidan med Conrad Vilhelm von
D:s sonsons son, lantbrukaren
Fredrik Ulrik Berndt von D. (f. 1820,
† 1888). Till den äldsta grenen hörde
kanslirådet Johan Jacob von D:s
sonson, överfältläkaren prof. Johan
Wilhelm von D. (D. 3). Denne blev
far till reg.-läkaren vid flottans
station i Stockholm, ordf. i
Stockholms stads hälsovårdsnämnd Johan
Wilhelm von D. (f. 1839, † 1910), vars
son, andre bibliotekarien vid
univ.-bibl. i Uppsala Ernst Jakob Wilhelm
von D. (f. 1877, † 1939), blev far till
ättens nuv. huvudman, med. lic. David
•Johan Wilhelm von D. (f. 1912). Till
ättens andra gren hörde assessorn
Ernst Fredrik von D:s sonson,
generallöjtnanten Georg von D. (D. 2),
som 1809 upphöjdes i friherrligt stånd
enligt 37 § R. F. Den friherrliga
ättegrenen utdog med dennes son,
kaptenen friherre Napoleon von D. (f.
1802, † 1847). En brorson till Georg
Carl von D., kommissarien vid arméns
flyttande sjukhus Johan Jacob von
D. (f. 1781, † 1822), blev far till
kammarherren och handsekr. hos konung
Karl XV Ernst Georg von D. (f. 1818,
† 1876).
1. Döbeln, Johan Jacob von,
före adlandet Döbelius, läkare, f. 29
mars 1674 i Rostock, † 14 jan. 1743
i Lund. Föräldrar: professorn,
stads-fysicus med. dr Johannes Jacobus
Döbelius och Anna Elisabeth von
milen. — D. började redan vid 16 års
ålder studera medicin i Rostock; 1691
var han lärjunge till den berömde
Bartholin i Köpenhamn. Efter studier
även i Königsberg och Danzig blev
han 1695 med. dr i Rostock. Året
därpå avreste han till England men blev
vinddriven till Göteborg och kom
därefter att stanna i Sverige. År 1697
legitimerades han inför Collegium
me-dieum och blev s. å. provinsialmedicus
i Göteb. län. Efter en utländsk resa
fick han 1699 samma post i Skåne;
1704 blev han dir. för Malmö
barnhus, 1709 stabsmedicus vid Stenbocks
trupper och 1710 prof. i medicin i
Lund. Han har inför eftervärlden
blivit mest känd som Ramlösa
hälsobrunns upptäckare (1701) och
grundläggare (1707). Vid flera tillfällen
(1717, 1729, 1742) var han univ:s
rektor. Han adlades 1717. — D. var
verksam och allmänt avhållen, "hade
ett hederligt sinnelag och mycken
kvickhet" samt "talte med ifver, högt,
häftigt och friskt" (Sacklén). — Gift
1) 1698 med Dorothea von Minden,
† 1737; 2) 1738 med Maria Scheuerle.
P. H. T.
2. Döbeln, Georg (urspr. Göran)
Carl von, friherre, arméofficer, f. 29
april 1758 på säteriet Stora Torpa i
Segerstads skn, Skarab. län, † 16 febr.
1820 i Stockholm. Föräldrar:
häradshövdingen Johan Jacob von D. och
Anna Maria Lindgren. — D. förlorade
8 år gammal sin far och sattes, sedan
modern strax därefter gift om sig, i
en skola för att bli präst, tillhörde
1773—75 sjökadettkåren i
Karlskrona och praktiserade efter en utmärkt
officersex. därstädes ett par år för att
bli jurist. På egen ansökan förklarad
myndig 1777 vann han 1778
anställning som sekundadjutant vid
Sprengtportens värvade reg. i Stralsund. —
D. ansåg själv sin uppfostran
mycket vanvårdad och mycket dyr. Han
begav sig 1780 till Paris för att slå
sig fram i krig och tog hösten 1781
anställning som underlöjtnant i greve
Auguste de la Mareks värvade reg.,
närmast med tanke att bli med i
nordamerikanska frihetskriget. Han
kom dock till Indien, där han 1783
i trakten av Pondichéry visade
framstående egenskaper i strid och
befordrades till kapten. S. å. följde han sin
chef som dennes adjutant till
Frankrike och stannade där till 1788 med
tjänstgöring i Strassburg. Under
dessa år tillägnade lian sig, utom en
god militär skolning, helt den franska
upplysningskulturen. När kriget bröt
ut i Finland 1788, återvände han
till Sverige och anställdes som
adjutant hos chefen för
Savolaksbriga-den, överste Curt von Stedingk,
våren 1789. Vid Porrassalmi i Savolaks
13 juni s. å. sårades D. svårt i
pannan av en muskötkula, skrev en
nedblodad rapport om träffningen och
lade sig att dö. Han kom dock i
stället tillbaka till Sverige och
genomgick en långsam rekonvalescens med
svåra operationer i såret. De
närmaste ären fördrev han, trots
sårlidanden, en möjligen därmed
sammanhängande neurasteni och
misströstan om sin framtid, på ett
angenämt sätt som uppburen och
eftersträvad kavaljer i sällskapslivet. En
rik bevarad korrespondens från
denna och senare perioder av hans liv
visar, att lian firades särskilt av
damerna, vilka attraherades av hans
kvicka och originella väsen med dess
demonstrativa ocli föga återhållna
kroppsliga och andliga maskulinitet,
som ytterligare underströks av
krigsminnet: den krossade pannan med
det svarta bandet. År 1793
utnämndes han till överstelöjtnant och
sekundmajor vid Västgöta-Dals reg.,
förflyttades 1796 till Skaraborgs
reg. och bodde 1795—1805 på sitt
indelta boställe Önne i Högsäters skn
i Dalsland. Där isolerade han sig från
det samtida politiska livet, vars
servi-litet och intriger han avskydde. Som
lanthushållare gjorde lian med energi
och grundlighet sin gård till ett
mönsterjordbruk i tidens stil. Han
sysslade dessutom med militära och
militärpolitiska studier, vilka resulterade
i en rad utredningar, som
publicerades i Sv. krigsmannasällskapets
handlingar. Han blev led. av nämnda
sällskap (sedermera Krigsvet. akad.)
1796. År 1805 utnämndes han till
överste och sekundchef vid Nylands
infanterireg. och 17 april 1808 —
efter krigets början —- till chef för
andra brigaden, vars kärna var
Björneborgs reg. Följ. dag deltog han med
sin brigad i det inledande skedet
vid Siikajoki. Vid Nykarleby
midsommardagen s. å. var det hans uppgift
att vid Adlercreutz’ frontanfall
kring-ränna ryssarna, men tiden för D:s
operation visade sig för snävt
tilltagen, varför hans företag misslyckades.
Därefter bidrog D. väsentligt till
segern vid Lappo 14 juli s. å., då han
med sin brigad utförde huvudanfallet.
Han själv och hans mönstergillt ledda
björneborgare blevo under sommarens
lopp berömda för tapperhet och
ovanlig offensivanda. Några veckor efter
Lappo beordrades andra brigaden att
skydda arméns högra flank. D. fick
därmed en relativt självständig
uppgift. Vid Kauhajoki 10 aug. slog han
ryssarna efter en omsorgsfullt
förberedd och förd strid. Omedelbart ville
lian nu utnyttja de goda utsikterna
för offensiv men hindrades av
överbefälet. Då tillfället till framgång
försuttits och armén höll på att få sin
återtågsväg avskuren, förbättrades
läget genom D:s seger med överlägs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
