- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 2. C-F /
347

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekelund, Joël - Ekelund, John, väg- och vattenbyggare, se s. 348 - Ekelund, Karin - Ekelund, Ove, författare, se s. 349 - Ekelund, Theofil, präst, se s. 348 - Ekelund, Vilhelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ekelund

347

Ekelund

Ekelund, Carl Joel Nathanael,
veterinär, f. 13 juli 1860 i Finja skn,
Kristianst. län. Föräldrar:
kyrkoherden Carl Johan E. och Anna
Bengtsson. —- E. avlade mogenhetsex. i Lund
1885, blev elev vid Veterinärinst. s. å.
och avlade veterinärex. 1889. Han
blev tf. distriktsveterinär i Edsbergs
distrikt 1889 och ord. innehavare av
tjänsten 1890 (frän 1913 benämnes
distriktet Fjugesta). I facktidskr. har
E. skrivit ett stort antal värdefulla
uppsatser, vittnande om en mer än
vanlig omsorgsfullhet vid
undersökningar och bedömande av
sjukdomsfall. Särskilt hans inlägg vid Andra
nordiska veterinärkongressen i
Stockholm 1921 över
"Perkussionsresulta-tets betydelse för bedömande av
fysiologiska och patologiska förändringar
i bukhålan hos nötkreatur" gav
uppslag till en mångfald givande
undersökningar på området. E. avgick med
pension 1932. —Gift 1897 med Helena
Hedvig Sofia Kjellman. Hdt.

Ekelund, J olin, väg- och
vattenbyggare, se s. 348.

Ekelund, Anna Karin Elisabeth,
skådespelerska, f. 26 maj 1913 i
Ystad. Föräldrar: lektorn Sam E.
och Anna Lindström. — E. avlade
studentex. 1930, genomgick
Dramatiska teaterns elevskola 1930—33 samt
var engagerad vid Dramatiska
teatern 1933—34. Därefter uppträdde
hon på Vasateatern och Oscarsteatern
i Stockholm. Under senare år har hon
framför allt ägnat sig åt filmen och
är f. n. mest känd som
filmskådespelerska. Bland hennes scenroller
märkas Betty i Mobergs "Våld",
Elisa-veta i Tolstojs "Fedja", Portia i
Shakespeares "Köpmannen i
Venedig" och Helena i Giraudoux’
"Trojanska kriget blir inte av". Bland de
över tjugotalet filmer, vari E.
medverkat, kunna nämnas "Hälsingar"
(1933), "Storm över skären" (1937),
"Vingar kring fyren" (1938), "Ett
brott" (1940), "Med dej i mina
armar" (s. å.), "Lärarinna på vift"
(1941), "Kvinna ombord" (s. å.> och
"Stora skrällen" (1943). E. har haft
sina största framgångar med
tolkningar av moderna unga kvinnor; hennes
egentliga genombrottsroll blev också
Maud von Degerfelt i filmatiseringen
av Siwertz’ "Ett brott". I denna och
andra uppgifter av seriös natur har
hon givit prov pä en i sv. film mindre
vanlig förmåga av dramatisk
inlevelse. Mångsidigheten i sin begåvning
har hon bäst bevisat genom att
samtidigt även vinna en rad framgångar
som glittrande komedienne. — Gift
1937 med tandläkaren Rudolf Levin.

S. T., B. W.

Ekelund, Ove, författare, se s.
349.

Karin Ekelund.

Ekelund, Theo fil, präst, se s.
348.

Ekelund, Otto Vilhelm,
författare, f. 14 okt. 1880 i Stehags
skn, Malmöh. länt Föräldrar:
smedsmästaren Johan E. och Johanna
Larsson. — E. blev student i Lund 1898
och studerade en tid vid stadens univ.
Tills, med tre andra lundastudenter
debuterade han våren 1900 under
pseud. Ove i den poetiska kalendern
"I skilda färger", och på hösten s. å.
var han färdig med sin första
diktsamling, "Vårbris", vilken följdes av
"Syner" (1901) och "Melodier i
skymningen" (1902), av vilka den
sistnämnda betecknar hans egentliga
genombrott. I denna tidigaste, veka och
svårmodiga diktning anknöt han till
äldre lundensisk poesi, framför allt
den hos Ola Hansson, Kléen och
Bååth, men även till fransk
symbolism samt till Platen och Hölderlin.
De båda sistnämndas inflytande är
särskilt märkbart i samlingarna
"Elegier" (1903), "In Candidum" (1905),
"Hafvets stjärna" (1906) och
"Dithyramber i aftonglans" (s. å.), vilkas
musikaliska hymner till skönheten
och till själens styrka och trohet
beteckna en utveckling mot hårdare och
mera heroiska ideal. I dessa samlingar
har E. övergivit rimmet, "den gamla
prästuppfinningen", och i stället i
anslutning till Goethe och Pindaros
utbildat en personligt och fint
utmejslad fri vers, som i sin
koncentration och hårda anspänning tillhör det
mest egenartade i sv. litteratur och
även fått stor betydelse för vår yngre
lyriks utveckling. År 1906, då E. på
sina håll räknades som vår främste
centrallyriker, och då han f. ö.
fullbordade sin övers. "Grekisk bukett",
utgav lian emellertid sin sista
diktsamling. Han övergick i stället till
prosan och därmed — enligt sitt eget
uttalande i "Elpidi" (1939) — till den

viktigare delen av sitt författarskap:
"Något verspoem — värt att leva
(annat än, på sin höjd, för
"finsmakare") liar jag ej skrivit. Däremot tror
jag mig, i mitt författarskap på prosa,
hava någon gång fattat i pennan ett
rön, en iakttagelse, en psykologisk
formulering, som kan komma att leva
kvar." E. har också ofta framhävt
prosans överlägsenhet över versen,
"prosan är en moralisk bragd", och
"prosatören går manligt djupare ocli klarare
ned i smärtans väsen". I sin första
prosabok, som också är en av hans
yppersta, "Antikt ideal" (1909), har
han klarlagt sin egen livsfilosofi som
ett försök att bemästra detta
smärtans väsen genom en oböjlig viljas
kamp för ljus, skönhet och sanning.
Hans antikuppfattning är där starkt
influerad av Nietzsches, han ser
skönhetens livsatmosfär i tapperheten, i
"en pessimism under blå svärdseggar"
eller i "en tragisk optimism". Med
Nietzsche som mönster formulerar
han nu också sina viktigaste
tankekedjor i aforismer, något som blir
allt vanligare i hans senare böcker.
Skönhetslidelse och viljedyrkan
under hänvisning till antik livssyn
karakterisera också "Böcker och
vandringar" (1910) liksom "Båge och
lyra" (1912), medan "Tyska utsikter"

(1913) och "Nordiskt och klassiskt"

(1914) äro övergångsstadier till den
mera försonliga och måttfulla
livssyn, som fått sina vackraste och
pregnantaste uttryck i "Veri Similia"
(1—2,1915—16), "Metron" (1918) och
"Attiskt i fågelperspektiv" (1919).
Han har därmed övervunnit sitt
tidigare hat till kristendomen ss. den
sentimentala och svaga feminismens
källa, tonen har blivit lågmäld, och
klassicitet definieras nu som "det
naturliga uttrycket för sinnes jämvikt
och bildning". Också i de närmast
följ. aforismsamlingarna, "Sak och
sken" (1921), "På hafsstranden"
(1922), "Lefnadsstämning" (1925),
"Väst-Östligt" (s. å.) och "Passioner
emellan" (1927), vilka mer än några
andra i lians författarskap äga
karaktären av "andaktsböcker",
betecknas människans mål som lidelsernas
besegrande, stillhet och renhet. I
själv-rannsakningar ocli meditationer,
vilka, som han själv uttryckt det, äro
"brev till våra vänner, de samtida
och de kommande", har han där vid
sidan av sina klassicistiska oeh
intel-lektualistiska deklarationer trängt
allt djupare in i platonsk mystik och
romantisk filosofi. I lians senaste
verk, "Lyra och Hades" (1930), "Spår
och tecken" (s. å.), "Båge och lyra
1932" (1932), "Det andra ljuset"
(1935), "Elpidi" (1939) och
"Con-cordia animi" (1942), har denna dua-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 10 08:58:31 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/2/0389.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free