Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Ekman, Gustaf - 4. Ekman, Oscar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ekman
365
Ekmarck
landen, förenade E. med den
viljestyrka och stränghet i livssyn, som
icke sällan gått i arv från fäder till
söner i denna släkt, "ett ända till
slutet av sitt liv omättligt
kunskaps-begär". Utom ett kort
riksdagsmanna-skap (1S66—67), växande
ordensutmärkelser och lysande
fackvedermä-len av olika samfund medverkade en
otvetydig talang att litterärt omsätta
sina rön till det goda rykte han
åtnjöt inom som utom landets gränser.
Han blev led. av Vet. akad. 1847 och
av Lantbruksakad. 1858. — Gift 1836
med Carolina Lovisa Wahlberg. —
Litt.: biografi av R. Åkerman i Vet.
akad:s lefnadsteckn. (4, 1899—1£>12).
S. R., Cgn.
4. Ekman, Johan Oscar,
affärsman, filantrop, f. 16 dec. 1812 i
Göteborg, † 14 maj 1907 i Stockholm.
Son till E. 1. —Anställd vid 16 års
ålder hos grosshandlaren J. F.
Silvan-der, lämnade B. 1845 dennes tjänst,
då hans jämnårige vän David
Carnegie d. y. föreslog honom att överta
disponentbefattningen i firman D.
Carnegie & sons sockerbruk och
porterbryggeri. Intensivt verksam och så
gott som allsmäktig i ledningen,
sedan vännen och huvuddelägaren, med
endast kortare avbrott, återflyttat till
sitt skotska hemland, blev den från
början endast 33-årige chefen efter
hand själv stor delägare i företaget.
Dess ombildning till aktiebolag 1860,
med E. själv som verkst. dir., tillät
honom inskränka sig till övervakning
av detaljarbetet, som bl. a. lämnades
åt hans bror Emil E. (E. 5). Det är
sockrets övergång från
"njutningsmedel för de få" till
"nödvändighetsvara för de många", som förklarar,
att Carnegieföretaget blev ett av
rikets mest vinstgivande och dess chef,
E., under mer än ett halvsekel en av
Sveriges rikaste män. — Göteborg
hade redan på 1700-talet, då
sockerröret gav råvaran, varit den sv.
sockerindustrins centrum. Det var, efter
överspekulation och ruin för en
tidigare ägare, E:s förtjänst, att i nästa
sekel, då vitbetan blev underlag,
stadens ledarställning upprätthölls.
Utrustandet av egen transportflotta,
som direkt hämtade rörsockret från
ursprungsorten (tropikerna), gav i
E:s tidigare år, då det gamla
tullsystemet ännu rådde, lysande profit.
När sedermera, i frihandelns dagar,
brödsädsodlingen i södra och mell.
Sverige genom övermäktig
utlandskonkurrens blev mindre lönande,
spreds allmogens intresse för
betpro-duktionen, och Carnegie fick ny både
riklig och billig råvara. Den ökade
maltdrycksförbrukningen gjorde
kombinationen med porterbryggeri, som
stammade från tidigare engelska
Gustaf Ekman.
Litografi av Ii. Vitling.
ägare men saknade sv. motstycke,
särskilt inkomstbringande. En gåva i
David Carnegies testamente (1887)
av en huvuddel i hans post av
socker-och porterbruksaktier gav E. det
största engångstillskottet till hans
förmögenhet. —- Det var naturligt, att
en så ovanlig både affärsbegåvning
och framgång som E:s skulle
finansiellt och kommunalt, politiskt och
kulturellt utnyttjas. E:s främsta
uppdrag som finansman var
ordförandeskapet i styr. för Skandinaviska
kreditab., för vars tillkomst (1864)
han dock hade verkat vida mindre
än mänga andra äregirigare krafter.
Men just samlingen kring E:s namn
i detta läge, då skandinaviska
stämningar från Nordens skilda riken
möttes i Göteborg, visar det
utomordentliga förtroende lian ägde. E:s
tjugoåriga medlemskap i Göteborgs
stadsfullmäktige (1865—S5) var främst
ägnat frågorna om sanering av
bostäder och seder i stadens
arbetarkvarter under en våldsam industriali-
seringsperiod. Han tog, delvis med
personliga offer, betydande initiativ
både i den s. k. pauperismkommittén
(från 1865) och vid det s. k.
Göteborgssystemets tillkomst (s. å.). Den
politiskt indifferente E:s
medlemskap i riksdagens Första ocli Andra
K. (1878—87) var helt ägnat de
humanitära strävanden, som under
årtiondenas lopp gjorde E. till
"Sveriges störste donator". Ehuru själv i
avsaknad av den teoretiska skolning,
som kommit flera hans unga fränder
till del, delade E. på storartat sätt
sin frikostighet mellan folkhälsans
höjande i både andlig och lekamlig
måtto och högre bildningsanstalter.
Efter och jämsides med donationer
för lokala ändamål, främst
arbetarbostäder, kyrkobyggen och sjukhus i
Göteborg, följde växande belopp intill
halva och hela millionen för
nationella samfund, fonder, uppgifter och
minnen (nykterhet, folkuppfostran,
värnpliktsvård, sanatorium,
immigration, Svensk-Amerika, kapell vid Lüt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
