Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Fahlbeck, Erik - Fahlberg, Samuel - Fahlborg, Birger - Fahlcrantz, släkt - 1. Fahlcrantz, Carl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fahlcrantz
474
Fahlcrantz
Erik Fahlbeck.
rättsinstitutet i 1S09 års författning"
(1924, drsavhandl.),
"Ståndsriksdagens sista skede 1809—1866" (i
"Sveriges riksdag", 8, 1934), "Idéer och
män" (1936), "Förvaltningsrättsliga
studier" (1, 1938; 2, 1941) samt
uppsatser i tidn. och tidskr., främst i
statsvetenskapliga ämnen. — Gift
1927 med Gertrud Silfverstolpe. K. L.
Fahlberg, Samuel, ämbetsman,
f. 9 sept. 1758 i Hälsingland, † 28 nov.
1834 på ön S:t Eustatius i
Västindien. — F. kom som föräldralöst barn
till Stockholm och upptogs där av
badarmästaren, sedermera
stadskirurgen Jakob Tjäder, som bekostade
hans undervisning. F. avlade
kirur-gisk ex. vid Serafimerlasarettet 1782.
Som skeppskirurg medföljde han ett
handelsfartyg 1783 till Nordamerika,
var efter hemkomsten följ. år
underkirurg vid Serafimerlasarettet några
månader och avreste hösten 1784 som
tf. läkare till ön S:t Barthélemy,
Sveriges nyförvärvade besittning i
Västindien. Där blev han
guverne-mentssekr. vid svenskarnas
övertagande av ön 17S5, uppgjorde s. å. plan
för anläggandet av huvudorten
Gusta-via samt var guvernementsmedikus
1786—1S10 och ingenjör med
lantmä-teridir:s titel 1799—1810. Han
upprättade specialkarta (1801) och
jordebok över ön, studerade sjukligheten
där, publicerade (delvis i Vet. akad:s
handl.) uppsatser rörande floran och
hopbragte naturhistoriska samlingar,
som han sände till hemlandet. Han
promoverades till med. liedersdr vid
Uppsala univ. 1796 och gjorde ett
kort besök i Sverige 1805. -— Då
oroligheter 1810 uppstodo bland S:t
Bar-thélemys vita befolkning, blev även
F. inblandad. Han tvingades fly och
slog sig ned på den närliggande
holländska ön S:t Eustatius, där han
bedrev politiska konspirationer med
Hugh Elliot, Englands guvernör på
Leewardsöarna. F. ville, att S:t
Barthélemy skulle bevara neutraliteten i
det även till Västindien utsträckta
kriget mellan Frankrike och England,
och detta skulle ske genom att ön
ställde sig under brittiskt beskydd
och fasthöll vid den nyss avsatte
konung Gustav IV Adolf. För sina
planer sökte F. vinna den sv.
guvernören på ön, konteramiral H.
Anckar-heim, som dock (mars 1811) inför
gu-vernementskonseljen anklagade
honom för förräderi. F. dömdes (sept.
1813) förlustig liv, ära och gods och
blev vid domens stadfästande (jan.
1814) fredlös över hela riket. Sina
återstående tjugo år tillbringade han
på S:t Eustatius och fick aldrig veta,
att det fem veckor före hans död
utfärdade amnestiplakatet även gällde
honom. — F. hade blivit led. av Vet.
akad. 1791 men uteslöts 1814. —- Gift
med Elisabeth Everij. — Litt.: H.
Nisbeth, "En högmålsfråga på
Barthélemy" (Ny illustr, tidn. 1877). S.L.
Fahlborg, Carl Birger,
historiker, f. 28 jan. 1880 i Stockholm.
Föräldrar: litograf en Carl Uno F. och
Hilda Olivia Eklund. — Efter
mogenhetsex. i Stockholm 1898 blev F. fil.
kand. 1902, fil. lic. 1908 och fil. dr
1932, allt i Uppsala. Ären 1908—09
var han lärare vid Lundsberg och
1911—-13 vid Djursholms samskola,
där han sistn. år blev lektor i
historia och geografi. — F:s forskningar
ha främst gällt Sveriges
utrikespolitik under Karl XI: s förmyndare. Mot
bakgrunden av en konturteckning av
den sv. stormaktens yttre struktur
och aktuella problem omkring 1660
utredde F. i sin drsavhandl. ämnet
"Sveriges yttre politik 1660—1664".
I "Sveriges förbund med Frankrike
1672" (Hist. tidskr. 1935) framhöll F.
bl. a., att Sveriges inträde i
stormaktskriget 1674 vid Frankrikes sida
mot den stora habsburgska
koalitionen främst bestämdes av dess egna
stormaktsintressen. — Av värde för
kännedomen om den sv.
utrikeshandeln och handelsflottan är uppsatsen
"Ett blad ur den svenska
handelsflottans historia 1660—1675" (Hist.
tidskr. 1923; i ny tillökad uppl. i
Sjö-fartsmus:s publikationer 1, 1933). —
Gift 1911 med med. lic. Märta Erika
Apelskog. G. U.
Fahlcrantz, släkt. Den äldste
kände stamfadern, Erik Göransson,
överflyttade från Stora Tuna skn i
Dalarna till Falu gruva. Hans äldste
son Hans, klockare i Munktorp i
Västmanland (f. 1710, † 1768), antog efter
födelseorten släktnamnet F. Denne
blev far till prosten och kyrkoherden
i Kungsåra och Kärrbo i
Västmanland Johan F. (f. 1741, † 1813), vars
äldste son var landskapsmålaren Carl
Johan F. (F. 1). Dennes bror,
bildhuggaren Axel F. (F. 2), blev far
till skolmannen Alfred F. (F. 4).
En bror till F. 1 och F. 2, biskopen
Christian F. (F. 3), blev far till
bokförläggaren Carl F. (F. 5) — far till
bokförläggaren Carl Johan Theofron
F. (f. 1892) -— och landskapsmålaren
Axel F. (F. 7). — En bror till
kyrkoherden Johan F., kyrkoherden och
kontraktsprosten i Norrbärke,
Kop-parb. län, Erik F. (f. 1760, † 1838),
blev farfar till juristen Gustaf F.
(F. 6).
1. Fahlcrantz, Carl Johan,
landskapsmålare, f. 29 nov. 1774 i
Stora Tuna skn, Dalarna, † 9 jan. 1861
i Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden
Johan F. och Gustava de Brenner. —
F. visade redan vid mycket unga år
konstnärliga anlag, och då han vid 16
års ålder begav sig till Stockholm, var
det sannolikt för att utbilda sig vid
Konstakad. Där studerade han flitigt
både naturen och de gamla
holländarna, som funnos i K. mus. Den franske
landskapsmålaren L. Belanger, som
1798 inflyttat till Sverige och en tid
handledde F., utövade säkerligen ett
visst inflytande på honom, vilket även
dekorationsmålaren P. E. Limnell
gjorde. Claude Lorrain och J. I. van
Buisdael voro dock hans främsta
förebilder. F., som 1803 blev led. av
Konstakad., erhöll 1805 ett resestipendium
för två år och begav sig påväg till
Italien men insjuknade, innan han
lämnade Sverige, och fick avbryta färden.
Han erhöll i stället tillåtelse att
begagna stipendiet för resor inom
landet på villkor att årligen avlämna två
"landskapsstycken" efter naturen till
statens konstsamlingar. Det dröjde
många år, innan han kom utanför
landets gränser och då inte längre än
till Norge (1827) och senare
Danmark. F. vann omedelbart förståelse
och mycket snart stor berömmelse.
Hans landskap ägde just de
egenskaper, som tidens romantiska estetik
fordrade. "Hr F. har sett naturen så
som den av en himmelsk ande måste
betraktas. Allt är så ljuvt och stilla,
som när dygden, trygg vid Försynens
vård, bortlägger sina mödor och sina
bekymmer för att bliva salig genom
beskådandet av den Oändliges godhet,
och från det hela tyckes man höra
den Zumzuma eller den himmelska
melodi, som enligt orientalernas
begrepp genombävar konstnärens själ
under det han komponerar", skriver
en samtida kritiker (L.
Hammarsköld). F. är i Sverige den mest
utpräglade företrädaren för romantikens
landskapskonst och jämte Elias
Martin den förste betydande tolkaren av
nordisk naturkänsla. Hans målningar
äro naturlyriska stämningsstycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
