Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gadolin, Jacob - 2. Gadolin, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gadolin
8
Gadolin
Johan Gadolin, Målning av okänd konstnär.
och till biskop i Åbo stift 1788. -—
G:s vetenskapliga gärning var
mångsidig, men främst ägnade han sitt
intresse åt matematiken. Han utförde
flera viktiga beräkningar, bl. a.
uppmätningar av s. Finlands skärgård,
vilka långt efteråt publicerats i Acta
societatis scientiarum fennicæ (20,
1895), samt undersökningarna "Åbo
slotts belägenhet öfver vattubrynet"
(1751) , som hade betydelse för
diskussionen om den sekulära
landhöjningen, och "Åbo stads belägenhet,
bestämd genom observationer" (1753).
På uppdrag av Vet. akad. utförde lian
1751 en serie observationer över
månens parallax, vilket skedde så
förtjänstfullt, att han s. å. invaldes i
Vet. akad. År 1769 utgav lian sina
iakttagelser i Åbo över Venuspassagen
s. å. Han utgav 35 filosofiska och 8
teologiska disputationer. Som teolog
tillhörde lian en relativt tolerant
riktning. — Under frihetstidens sista
decennier var G. en av prästeståndets
mest bemärkta riksdagsmän. Vid
riksdagarna 1755—56, 1760—62 och 1771
—72 var lian medl. av sekreta
utskottet. Han tillhörde hattpartiet, och
som ivrig anhängare av författningen
hölls lian vid 1772 års statskupp
fängslad av Gustav III. Senare anslöt ban
sig till konungen och deltog i samtliga
riksdagar 1786—1800; vid
riksdagarna 1786, 1789 och 1792 tillhörde ban
ånyo sekreta utskottet. Som stiftschef
visade G. energi och praktisk
läggning. Han var bl. a. en av stiftarna
av Finska hushållningssällskapet
1797 och valdes till dess förste ordf.
— Gift 1757 med Elisabeth
Browal-lius. B. B., S. L.
2. Gadolin, J olian, kemist,
fysiker, f. 5 juni 1760 i Åbo, † 15 aug.
1852 på Sunila säteri i Virmo skn,
Åbo och Björneborgs län, Finland.
Son till G. 1. — G. blev 1775 student
vid Åbo akad. och flyttade 1779 till
Uppsala univ., där lian studerade
kemi under T. Bergman och till sina
nära vänner räknade J. G. Gahn och
C. W. Scheele, samt blev fil. mag.
1782. Han blev e. o. adjunkt i
filosofiska fakulteten i Åbo 1785 och e. o.
prof. där senare s. å. Åren 1786—88
företog han studieresor i Danmark,
Tyskland, Holland och England, blev
1789 adjunkt vid Åbo akad. och var
1798—1822 prof. i kemi där. — G:s
arbeten omspänna vitt skilda
områden inom’både kemin och fysiken. Ett
viktigt rum inta de analytiska
arbetena och studier inom värmeläran. —
G. lyckades 1794 ur ett mineral från
Ytterby nära Vaxholm, då kallat
ytterbit, sedermera efter G. benämnt
gadolinit, isolera en jordart
(metalloxid), "yttria", som tydligen
innehöll ett nytt grundämne. För sin
upptäckt redogjorde lian i uppsatsen
"Undersökning af en svart tung
sten-art ifrån Ytterby stenbrott i
Roslagen" (Vet. akad:s handl. 1794).
Mo-sander visade 1843, att
huvudbeståndsdelen av yttria var en oxid av
grundämnet yttrium och resten
oxider av de nya grundämnena erbium
och terbium. G:s undersökning måste
emellertid anses som det
pionjärarbete, som öppnade fältet för senare
undersökningar inom de sällsynta
jordarternas kemi, vilka sysselsatte
sv. kemister under slutet av
1800-talet. —■ Vid ett uppehåll i London
under den ovannämnda studieresan
skrev G. "Rön och anmärkningar om
jernmalmers proberande på väta
vägen" (Vet. akad:s handl. 1788). Han
visade däri, att blodlutsalt
innehåller en konstant viktsproportion järn.
Tidigare bestämdes järn vanligen
genom fällning av järnlösningen med
blodlutsalt till berlinerblått, varefter
fällningen torkades och vägdes. G.
visade, att man kunde bestämma järn
genom att mäta den volym
blodlut-saltlösning, som erfordrades för att
fullständigt fälla järnet ur lösningen.
Kände man således genom
kontrollförsök balten blodlut i lösningen, var
även järnmängden bestämd. Ehuru
detta påpekande måhända är gjort i
förbigående, har G. med anledning
därav ofta angivits som fader till den
viktiga analysmetod, som kallas den
volumetriska eller titrimetriska. —
G. publicerade 1789 en undersökning,
som vederlade påståendet, att
brunsten vid förbränning kunde
förvandlas till kalk. Han visade, att kalken
härledde sig från föroreningar i det
socker, med vilket förbränningen av
brunsten vanligen hade skett.
Undersökningen var av betydelse, enär den
stödde Galins och Bergmans
påstående, att i brunsten funnes en ny
metall, mangan. — I G:s uppsats "Om
rå-salpeters luttrande genom
kolstybbe" (1791) torde för första gången
kolets adsorptionsförmåga, som
upptäckts av Th. Lowitz 1786, ha fått
teknisk användning. — G:s
experimentella arbeten äro karakteriserade
bl. a. av den dåförtiden ovanligt
stora mängden parallellförsök,
varigenom hans resultat kommit att bli
långt mer bestående än många av
hans berömda samtidas. — Detta
gäller även det andra stora området, som
G. studerade, nämligen värmeläran.
Där moderniserade han väsentligt
Wilckes och Magellans teorier om det
specifika värmet och införde den
definition av dessa storheter, som ännu
i princip begagnas. G. anslöt sig till
kritiken av den rådande
flogiston-teorin och karakteriserade t. ex.
ljuset som ett osönderdelbai t ämne utan
vägbar massa. Denna definition har
Berzelius även begagnat i de äldsta
uppl. av sin kemilärobok, där han
använt just ordet lyse för flogiston. —
G: s förbränningsteori och värmelära
äro utomordentligt avancerade men
blevo publicerade ungefär samtidigt
med Lavoisiers och Laplaces
värmeteorier och lia icke åt sin
upphovsman givit den ära, som rätteligen
borde tillkomma honom. Lavoisier
anger dock G. som en av sina
lärofäder. Ett stort antal av G:s värden
på specifika värmet har använts
under långa tider. Bland G:s
publikationer i detta ämne märkas de båda
disputationerna "De theoria caloris
corporum specifici" (1784 och 1792),
vari hans noggranna mätningar av
isens smältvärme offentliggjordes. —
G:s skrifter uppgå till ett sextiotal,
varav ett urval sammanförts av E.
Hjelt och R. Tigerstedt på uppdrag
av Finska vetenskapssocieteten under
titeln "J. G. in memoriam.
Wissen-schaftliche Abhandlungen .T. G:s in
Auswalil" (1910). — G. torde ha
varit en framstående pedagog att döma
av lians "Inledning til chemien"
(1798), den första modernare
läroboken i kemi på svenska. Han
införde obligatoriska
laborationskurser i kemi för de studerande i Åbo,
c:a 25 år innan Liebig i Tyskland
propagerade för denna
undervisningsmetod, som nu allmänt användes.
Laborationerna utfördes på en
läskedrycksfabrik, som ägdes av G. -—
Med åren blev G. alltmer närsynt,
och han begärde själv avsked från sin
professur. Han hade då länge varit en
världsberömd man, vilket bl. a. visas
av att han 1804 kallats till
Göttingens univ. som Gmelins efterträdare.
Han avböjde emellertid anbudet. —
G. tog initiativet till stiftandet av
Finska hushållningssällskapet och
har skrivit dess stadgar. Han har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
