Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hadorph, Johan - Hæffner, Johann Christian Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Haeffner
223
Haeffner
till en verkligt arbetande
institution. Bland H:s initiativ förtjäna
särskilt att nämnas hans förslag om
en inventering genom prästerskapet
av landets fornlämningar, de berömda
s. k. Rannsakningarna om
antikviteterna (verkställda fr. o. m. 1668; de
länsvis ordnade förteckningar, som
äro bevarade, finnas nu i K. bibi.).
Vidare fungerade H. som en
mångsidig utbildare av en ny generation av
fornforskare, bland vilka kunna
nämnas Elias Brenner och Johan
Peringer-Peringskiöld, vilka båda till en början
voro tecknare i H:s eller kollegiets
och Riksarkivets tjänst och medföljde
under en del av hans otaliga resor i
de flesta av Sveriges landskap. Han
fullföljde även den av Verelius
påbörjade insamlingen av isländska
handskrifter genom unga isländare, som
anställdes i sv. statens tjänst. — H.
utförde den första arkeologiska
utgrävningen i vårt land — på Björkö
i Mälaren, för vilken han redogör i
inledningen till sin upplaga av
Bjärköarätten. De första föremålen i Vitt.
akad:s samlingar äro insamlade av H.
De utgöras framför allt av mynt men
även av ett antal forntida vapen samt
en del föremål från lapparna. — Ss.
runolog samlade H. i utomordentligt
stor omfattning i olika landsdelar
avbildningar av inskrifter, vilka genom
hans försorg sedan skuros i trä.
Utgivningen kom dock aldrig till stånd,
utan trästockarna blevo liggande till
1750, då de utgåvos av J. Göransson
under namnet "Bautil", vilken
sålunda främst är H: s verk. — H. var
utgivare av handskrifter. Bland hans
utgåvor av medeltidslitteratur märkas
dikten om Alexander den store,
"Alex-andri Magni historia på swenska rijm"
(1672), "Stora rimkrönikan" under
titeln "Två gambla svenske
rijm-krö-nikor" (1—2, 1674—76) samt den sv.
rimkrönikan om S:t Olof, "Sanct
Olaffs saga på svenske rim" (1675).
Som bihang till stora rimkrönikan
publicerade han även en serie
urkunder belysande vårt statsskicks
historia. Genom att sätta urkunderna före
krönikorna i fråga om källvärde visar
sig H. vara före sin tid. Han är också
den förste utgivaren av våra gamla
lagar. Så utkommo nu "Dahle laghen"
(1676), "Then gambla Skåne lagh"
(s. å.)>, "Gothlandzl aghen" (1687),
"Biärköa rätten .. ." (s. å.) och
"Wisby stadz lag" (168S) m. fi. Dessa
upplagor representera blott en liten del av
de värdefulla lagsamlingar, som H.
hoptragte under många år. H.
iordningställde även en ännu större
samling av historiska handlingar (1680),
belysande olika sidor av samhället,
men utgivandet av denna förbjöds av
regeringen, som var rädd för de poli-
Johann Christian Friedrich Hæffner.
Litografi.
tiska konsekvenserna, om viktiga
politiska stridsfrågor skulle bli närmare
belysta. En liten bråkdel av dessa
handlingar finnes publicerad i ett tillägg
till H:s upplaga av Bjärköarätten,
och även i andra av hans lageditioner
ingå handlingar av historisk vikt som
tillägg. — H:s utgåvor fyllde väl icke
moderna anspråk på noggrannhet,
men de inneburo dock ett stort steg
framåt mot moderna principer, i det
att han vid utgivandet av t. ex.
landskapslagar anlitade så inånga
hand-skriftsvarianter som möjligt och
mestadels följde den bästa. Många av
de urkunder H. utgivit ha sedermera
förstörts, framför allt vid
slottsbranden 1697, och H:s texter av dessa äro
sålunda ovärderliga. Detsamma gäller
en del av de runinskrifter, som ingå
1 Bautil men numera äro försvunna.
— I senare tid ha av H:s arbeten
publicerats "Reseanteckningar om
Läckö grefskap" (av C. G. Styffe i
Vestergötl. fornminnesfören:s tidskr.,
2, 1901) och "Resor. Afritningar af
kyrkor och kyrkovapen i Upland 1676
—1685" (1—2, utg. av E. Wennberg i
Arkiv för sv. konst- och
kulturhistoria, 1, 1917). — Gift 1664 med
Elisabeth Danielsdotter Dalina. — Litt.:
H. Schück, "Minne av J. H." (i Sv.
akad:s handl., 43, 1932; även tryckt
separat). S. N.
Haeffner, JohannChristian
Friedrich, musiker, tonsättare, f.
2 mars 1759 i byn Oberschönau i
Thü-ringen, Tyskland, † 28 maj 1833 i
Uppsala. Föräldrar: skolläraren
Johann Heinrich H. och Anna
Reche-nagel. — H. visade tidigt stora
musikaliska anlag. Sin utbildning erhöll
han huvudsakligen av organisten J. G.
Vierling, en elev till C. Ph. E. Bach
och J. Ph. Kirnberg. Han kom 1781
till Stockholm, där han anställdes som
"sångmästare" vid K. teatern. Åren
1787—96 var han "förste
sångmästare" där, erhöll 1787 kapellmästares
titel och var 1793—99 bitr. och från
sistn. år till 1808 ord.
hovkapellmästare. Han var dessutom 1782—85
kapellmästare vid de Stenborgska
scenerna, från 1785 organist vid Tyska
kyrkan, några år från 1786
klavecin-lärare i abbé Voglers musikskola oeh
1794—96 lärare i sång vid Mus.
akad:s undervisningsanstalt. H. blev
1808 director musices vid Uppsala
univ. och dessutom v.
domkyrkoorganist 1820 (ord. 1826). — I
huvudstadens musikliv kunde H. aldrig helt
göra sig gällande. Den för honom
främmande franska smaken var
förhärskande, och för de aristokratiska
kretsarna lämpade sig hans
rättframma, kantiga och något burdusa sätt
föga. Genom H:s ivriga verksamhet
blevo Glueks sceniska verk tidigare
kända i Stockholm än i de flesta
europeiska musikcentra. I Glucks stil gå
hans egna operor, bl. a. "Electra"
(1787) och "Renaud" (1800). I
Uppsala, där den nya tyska kulturen
börjat vinna insteg, fick H. en helt
annan betydelse. Hans egenheter —
han talade t. ex. intet språk korrekt
— väckte där blott munterhet, och
hans häftighet förargade ingen. Han
betraktades som ett original och var
avhållen av studenterna. Han blev
med ens den samlande gestalten, som
ryckte upp stadens tynande musikliv
och lade grunden till en ny
musikalisk era i Uppsala. H. bildade sålunda
en blandad kör och reorganiserade det
akademiska kapellet. Vännerna Geijer
och Atterbom engagerade honom i de
nya litterära företagen. Han blev
fosforisternas och i viss mån även
göternas specielle musikaliske medhjälpare
och tonsättare. — Av den mest
djupgående betydelse blev H:s
ingripande på kyrkomusikens område. Till
den sv. mässan utgav han 1799 musik
(utg. i omarbetning 1817). Hans första
förslag till en sv. koralbok förelåg
1800, förordades s. å. av Mus. akad.
till tryckning men utkom först 1808.
I den 1S11 tillsatta
psalmbokskommittén blev han musikalisk medarb.
1818, främst på Geijers tillskyndan;
hans nya koralbok antogs, utan att
direkt stadfästas, av K. M:t 1819 och
utkom 1820—21. Hans verk "utgör en
egenartad kompromiss mellan
rationalism och neoantik å ena sidan och
romantik å den andra" (C.-A.
Moberg). Det utmärkande för hans
koralbok är strävan efter enkelhet, efter
att återföra koralerna till deras, som
H. menade, "ursprungliga gestalt".
Varje utsmyckning av
koralmelodiernas rena linjer ansåg han förkastlig.
Karakteristisk var vidare hans
absoluta motvilja mot "trippeltakten" i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
