Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Linnerius
28
Linnqvist
vänner) Eddorna och nordisk mytologi
samt nyare dansk och tysk litteratur.
Han blev bekant med Oehlenschläger
och åhörde H. Steffens’ föreläsningar
över den schellingska filosofin. Han
deltog också i gymnastiken på
Naehte-galls inst. och i övningarna på en
fäktsal, som öppnats av två franska
emigranter; som fäktare förvärvade
han stor färdighet. — Hösten 1804
återvände L. från Köpenhamn till
Lund. Till en början försörjde han sig
som lärare i moderna språk; 1805—
13 var han univ:s fäktmästare, varvid
han även undervisade i gymnastik och
simning. År 1813 flyttade han till
Stockholm och tillträdde befattningen
som gymnastiklärare vid Krigsakad.
på Karlberg, där han senare också
var fäktmästare. Han fick 1813 K.
M:ts medgivande att inrätta och
förestå en central gymnastisk
undervisningsanstalt, Gymnastiska centralinst.
Inom denna institution verkade lian
till sin död; 1825 lämnade han sina
tjänster på Karlberg, och 1835 fick
han prof:s namn. Han invaldes i Sv.
läkaresällskapet 1S31 och i Sv. akad.
1835. Från 1822 ägde oeh bebodde han
Annelund vid Brunnsviken i Solna.
Där blev han också i enlighet med
egen önskan begravd; över hans grav
restes en bautasten. — L. kom tidigt
i kontakt med göticismen, den
framväxande nordiska renässans, som i
hög grad kännetecknade det
begynnande 1800-talets kulturliv i
Skandinavien. Redan under köpenhamnsåren
influerades han av denna rörelse, och
under den därpå följ. tiden i Lund
skedde genombrottet. År 1813 tog L.
inträde i Götiska förb. Göticismen var
för honom inte bara en estetisk och
vetenskaplig riktning; den innebar
också en strävan till fosterländsk
pånyttfödelse, ett väckande och
stärkande av nationens vilje- och
handlingsliv. Han ville främja den nordiska
renässansen framför allt genom två
medel: sin diktning .och sin
gymnastik. —- L. förklarade en gång i fråga
om gymnastiken: "Jag har gått min
egen väg." Undersöker man den sv.
gymnastikens ställning inom den
europeiska, både på L:s tid ocli senare,
besannas hans ord, såväl i fråga om
redskaps- och övningsförråd som
metodik. L. använde en hel del redskap, som
voro originella, både i förhållande
till lians föregångare (Guts Muths,
Nachtegall) och hans samtida
(Jahn-Eiselen, Clias, Amoros). Med de nya
redskapen följde nya övningar. Även
i övrigt förde L. fram andra
övningsformer än föregångarnas och de
samtidas. Ett sv. övningsförråd växte
fram. Det märkligaste med hans
gymnastik, sedd i sitt tidssammanhang,
voro bemödandena att utröna rörelser-
nas verkningar. Genom dessa
ansträngningar, som fortsattes efter
L:s död, utbildades bärande principer
inom sv. gymnastik, för vilka direktiv
finnas hos L.: övningsförrådets
uppdelning i grupper ("släkten");
sammansättningen av en övningslektion
("dagövningen") med rörelser valda
ur de olika grupperna; övningarnas
gradvisa stegring i svårighet;
noggrannhet i formen -—- allt principer,
som vunnit erkännande långt utanför
Sveriges gränser. En
gymnastikhandskrift (1830-talet) upptar från L:s
inst. över 500 rörelser i "maskineri"
(redskapsrörelser) jämte 200 utan
"maskineri" (fristående). Även
beträffande sjukgymnastiken tog L. ett steg
in på nya, modernare banor. Han hade
själv icke erhållit någon
läkarutbildning men befrämjade lärjungarnas
samarbete med den medicinska
vetenskapen, något som alltsedan dess
karakteriserat sv. gymnastik. I L:s
gymnastik framträder även ett utpräglat
sinne för formskönhet oeh harmoni,
erinrande om hellensk uppfattning. ■—
Under sin första stockholmstid (före
1799) började L. ägna sig åt litterär
verksamhet och skrev ett och annat
för teatern. Hans första kända arbeten,
delvis författade under
köpenhanms-tiden, avvika ännu föga från de gängse
1700-talsmönstren; ett av dem,
sorgespelet "Eylif den Göthiske" (tr. i
något omarb. form 1814), har
fornnordiskt motiv. Med dikten "Gylfe"
(i Lyceum 1810) slog L. definitivt
igenom; den behandlar i götisk
förklädnad ett aktuellt ämne: förlusten
av Finland och drömmen om revansch
på Ryssland. Diktens framgång ledde
L. till utvidgningar av den, och två
nya ofullbordade uppl. utkommo (i
fem sånger 1812, i femton sånger
IS 14). L:s ambition var att skapa ett
nationellt epos, ett diktverk, som
framställde en nationell mytologi och
syftade till folkuppfostran och
patriotisk väckelse. Hans andra litterära
jätteverk, eposet "Åsarne" (1816—
26, utökad uppl. 1833; sistn. år erhöll
ban Sv. akad:s stora guldmedalj), var
liksom "Gylfe" ett misslyckat
uttryck för dessa strävanden. Sin iver
att sprida kunskap i den nordiska
mytologin manifesterade L. även
genom en föreläsningskurs i Stockholm
inför bl. a. konstnärer och genom
skriften "Eddornas sinnebildslära" (1819)..
Han utgav ytterligare ett epos,
"Tir-fing" (1—2," 1836), och ett stort antal
skådespel med motiv från sv. forntid,
medeltid och vasatid, bl. a. "Agne"
(1812), "Riksdagen 1527" (1817) och
"Den heliga Birgitta" (ISIS).
"Samlade arbeten" av L. utkom 1859—66. —
L:s litterära verk bedömdes redan
av hans samtida (med undantag av
vissa av romantikerna) ss. till största
delen misslyckade. Som helheter äro de
ofta förfelade. Vackra enskildheter
finnas dock. "Det finns gullådror i
Åsarne", skrev Geijer. År 1817
utträdde L. ur Götiska förb., sedan Geijer
i Iduna angripit det överdrivna sätt,
varpå bl. a. L. utnyttjade de
nordiska myterna i litteraturen. — L:s
intressen voro inte begränsade till
gymnastiken och vitterheten. Han
verkade också för sociala syften, bl. a.
allmän gymnastikundervisning ocli
allmän folkbeväpning. Han
propagerade för en nynordisk konst, grundad
på ett nytt, plastiskt anatomiskt
studium, som gymnastiken skulle
befordra; Fogelbergs marmorgudar äro
ex. på L:s inflytande. Vid läroverken
infördes på L:s initiativ nordisk
mytologi som undervisningsämne. —- Vid
L:s död voro åtskilliga falska uppgif
-om hans liv i svang; den spridning de
fått i biografier över honom förklaras
åtminstone delvis av en bristande
kritik hos vissa hans äldre
levnadstecknare. Även i senare framställningar
möter man ofta en bild av hans
personlighet, som i sin stereotypa utformning
inte täcker verkligheten. L:s sinne var
öppet för många värden. Han dyrkade
kraften, men inte bara den forntida
styrkan utan också den, som tog sig
uttryck i allmännyttiga företag i
samtiden. Han ägde både verklighetssinne
och lyrisk känsla. Framför allt var
han dock en fantasimänniska. Hans
fantasi lämnade honom ingen ro, och
ursprungligheten och excentriciteten
kunde ta sig starka uttryck. Till hans
karakteristik hör också ett drag av
religiös mystik. Till det yttre var L.
(enligfa en lärjunges beskrivning) av
omkr. medellängd, magerlagd, med
bred oeh välvd bröstkorg, glansfull
blick i de grå ögonen, tunna slutna
läppar, skarp haka, mejslade
anletsdrag och fast beslutsamhet i
ansiktsuttrycket. — Gift 1) 1809 med Sofia
Maria Charlotta Rosenqvist, † 1817;
2) 1818 med Catarina Charlotta
Net-telblaclt. — Litt.: en av B. Möller
utarbetad bibliografi över skrifter av
och om L. ingår i "Till P. II. L:s
minne" (i Lunds univ:s årsskrift
1913). Bland senare utg. arbeten om
L. märkas C. A. Westerblad, "L.
Tidshistoriska undersökningar" (1—4,
1913—46); Osw. Holmberg, "Den sv.
svmnastikens utveckling" (1939); R.
Lindstam, "P. H. L." (s. å.). C. A. W.
2. Ling, Hjalmar Fredrik,
gymnastikpedagog, f. 14 april 1820 i
Stockholm, † 9 mars 1886 därstädes.
Son till L. 1. — L:s bokliga bildning
tillgodosågs otillräckligt i de tidiga
åren, men tack vare begåvning ocli
energi avlade han efter två års studier
studentex. i Uppsala 1S41; samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
