Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margareta Valdemarsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margareta Valdemarsdotter
244
Margareta Valdemarsdotter
död 1375 ställde M. inför ett viktigt
avgörande. Danmark var valrike, och
det gällde nu, om hon eller
mecklen-burgarna, som också kunde göra
arvsanspråk gällande, skulle få styra
landet; situationen komplicerades av
att lianseaterna alltsedan
Stralsunds-freden hade det politiska och
ekonomiska huvudinflytandet i Öresund ocli
Västskåne. Det visade sig emellertid,
att sympatierna i Danmark
övervägande ägnades den inhemska
fursteätten, vartill kom, att lianseaterna
ogärna sågo, att mecklenburgarna
förutom Sverige även skulle få
bemäktiga sig de två övriga nordiska
länderna. Dessa omständigheter
jämte M:s obestridliga politiska
skicklighet fällde utslaget. År 1376 valdes
hennes son Olof till Danmarks
konung. Sedan Håkan Magnusson dött
13S0, ärvde ban efter denne Norges
krona. M. begagnade dessa
framgångar till att efter förmåga stärka
kungamakten i Danmark, vars
ekonomiska underlag (i form av
jordegendom) och inflytande, framför allt på
rättsväsendets område, ökades. Under
1380-talet löstes därjämte två frågor
av utomordentlig vikt för den danska
kronans ställning. År 1385
förmåddes de tyska städerna att lämna sina
positioner i Skåne, varigenom
förutsättningar skapades för dansk
statskontroll över sjöfarten genom den
betydelsefulla öresundsfarleden. Följ.
år gav M. laglig bekräftelse åt den
holsteinska greveättens innehav av
hertigdömet Sönderjylland. Det var
ett medgivande, som sedermera skulle
bestridas och i längden visa sig
farligt för danskhetens gränspositioner
samt sätta spärr för de danska
konungarnas maktsträvan åt söder. Det
råder dock knappast något tvivel om
att det för ögonblicket var en
pacifi-ceringsåtgärd, som stärkte M:s
anseende i Danmark och gav henne
möjligheter att ostört ägna sitt intresse
åt det tredje av de nordiska länderna,
Sverige, där nu en ny omvälvning
förestod. — På sommaren 13S7 avled
Mrs son Olof. "Det var et stort Haab,
der slukkedes med den unge Konge"
(Erslev). På grund av det
förhandenvarande politiska läget samt —■ ocli
icke minst — på grund av M:s redan
ådagalagda personliga
kvalifikationer stäckte dock denna händelse icke
avsevärt hennes möjligheter. Redan
en vecka efter Olofs död valdes hon
till Danmarks regentinna i Lunds
domkyrka, varpå hon hyllades av det
skånska landstinget; något senare
följde andra danska provinser
exemplet. Genom det skedda blev M.
danskarnas "fru och husbonde och rikets
fullmäktige förmyndare". I febr. följ.
år hyllade henne Norges riksråd i lik-
nande ordalag, och något senare på
våren s. å. kunde hon mottaga
hyllning av sv. stormän, som kommit
henne till mötes på slottet Dalaborg
vid Vänern. Redan något dessförinnan
hade den sv. stormannen Algot
Magnusson (Sture) överlämnat de västsv.
fästena Oppensten och Öresten till
henne, och även Dalaborgsavtalet gav
tydligt vid handen, att det var lion,
icke den sv. aristokratin, som var
den bestämmande vid uppgörelserna.
Hon lovade visserligen att respektera
det sv. rikets friheter ocli privilegier
och att åter skaffa det dess gamla
gränser — på sv. håll torde man
därvidlag särskilt lia haft Gotland i
tankarna —, men det var inte tal om att
förhållandena från den strängt
kontrollerade Albrekts tid skulle
fortsätta, Det blev av största betydelse,
att lion förvärvade huvudparten av
den nyligen avlidne drotsen Bo
Jonssons väldiga förläningar: det var ju
egentligen kampen om dessa, som liade
satt Albrekt i harnesk mot drotsens
testamentsexekutörer ur liögfrälsets
krets och som föranlett de senare att
vända sig till M. Men fastän det sv.
frälsets flertal, liksom åtskilliga
herrar av tysk börd, snabbt nog anslöt
sig till M, var kung Albrekts
ställning i Sverige ännu tämligen stark:
ban var ju landsherre över de
mecklenburgska hansestäderna och liade både
Stockholm och Kalmar i sin hand.
Då det emellertid i febr. 1389 vid
Falköping kom till öppen strid
mellan lians trupper och M:s, blev lian
besegrad och tillfångatagen. Det
dröjde inte länge, förrän Kalmar
övergick till M., och i okt. 1389 övertog
lion formligen, på ett möte i
Söderköping, makten i Sverige. Slotten
överlämnades i hennes hand, och en stor
skatt utskrevs, avsedd att gälla bela
riket och alla stånd. Ännu
bjödoemellertid den fångne Albrekts landsmän
ett förbittrat motstånd genom
kapar-nas, de s. k. vitaliebrödernas,
verksamhet, som under åtskilliga år liade
sitt verkliga centrum i Stockholm.
Slutligen medlade lianseaterna, vilkas
handel led avbräck genom det långa
kriget. I juni 1395 slöts fred mellan
M. ocli mecklenburgarna på
Lindholmens slott i Skåne. Ett resultat av
där ingångna överenskommelser blev
omsider, att Stockholm 1398
överlämnades till M., som vid den tiden
emellertid genom flera åtgärder
befäst sin maktställning i Sverige. I
avsikt att för framtiden trygga sitt verk
liade hon redan 1388 upptagit sin
systerdotterson Erik av Pommern
som fosterson och genomdrivit, att
ban hyllats som konung i vart och ett
av de nordiska länderna; i Norge
skedde det 13S9, i Danmark och Sve-
rige 1396. Sommaren 1397 lät hon på
en herredag i Kalmar kröna Erik. Där
uppsattes även ett av flera
närvarande herrar beseglat dokument, som
angav villkoren för föreningen mellan
de tre nordiska rikena. Detta
ryktbara s. k. unionsdokument utgöres
emellertid, mot vanligheten i dylika
fall, endast av en pappershandling av
konceptkaraktär, ocli man har också,
främst med anledning därav, undrat,
huruvida de nu ingångna
överenskommelserna verkligen sedermera
ansetts definitiva och bekräftats på det
sätt, som angivits i själva urkunden;
några senare stadfästelsebrev ha ej
återfunnits. Å andra sidan ha skäl
framlagts för att överenskommelsen
skulle lia betraktats såsom slutgiltig.
Spörsmålen sammanhänga även med
frågan, huruvida unionsdokumentet
inspirerats från kungligt håll eller
stormannahåll. Hur därmed än må
förhålla sig, så torde det vara visst,
att Kalmaravtalen från sommaren
1397 i ögonblickets situation voro
utmärkt gagneliga för såväl drottningen
som de sv. herrarna; det är också
naturligt, att förhållandet mellan M. och
Sveriges aristokrati måste te sig
annorlunda 1397 än vad det gjorde
sedermera, då faran från
mecklenburgarna var avlägsnad och den nya
statsledningen i fredens hägn mera
eftertryckligt än förr kunde göra sina
maktkrav gällande. Ännu 1397 var
emellertid M:s välde i Sverige ej helt
säkrat. Först i sept. 1398 mottog lion
Stockholm av lianseaterna, som
oni-händerliaft staden alltifrån
Lind-liolmsfreden tre år tidigare, och
samma höst gåvo sig åt henne ett antal
vitalianliövdingar, som på sistone
huserat i Bottniska viken. Gotland liade
tidigare varit ett av deras käraste
tillhåll, men just. 1398 hade en annan
betydande östersjömakt, Tyska Orden,
ockuperat ön. Det betydde ännu ett
komplicerat politiskt problem för M.
Åren 1403—04 gjorde hennes
krigs-hövitsmän Abraham Brodersson
(tjurhuvud) och Algot Magnusson (Sture)
ett misslyckat försök att med
vapenmakt återtaga Gotland. Tack vare
skickliga underhandlingar 1407—OS
med Albrekt av Mecklenburg, som
mot en penningsumma avsade sig sin
lätt till ön, och med Tyska Orden
lyckades lion emellertid foga Gotland
med Visby till sitt stora nordiska
unionsrike, men det kom i
fortsättningen icke fördenskull att bli
närmare knutet till Sverige. — M., som
tidigare genom eftergifter vunnit
fred vid den ömtåliga sydgränsen,
fann med sin fördel förenligt att
uppträda mera aggressivt i Slesvig eller
Sönderjylland, då hertig Gert dött
1404, endast efterlämnande minder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
