Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pergament, Moses - Peringer, se Peringskiöld - Peringskiöld, ätt - 1. Peringskiöld, Johan, d. ä. - 2. Peringskiöld, Johan Fredrik - Perman, Einar, kirurg, se s. 58 - Perman, Emil, kirurg, se s. 58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peringer
57
Perman
Moses Pergament.
fyraårig verksamhet som violinist i
Filharmoniska sällskapet i
Helsingfors. I denna stad studerade P. också
fem terminer vid univ. och slutförde
sedan under två terminer sin
musikaliska utbildning vid Sterns
konservatorium i Berlin, där han genomgick
kursen för operakapellmästare. År
1915 flyttade P. till Sverige, och 1918
blev han sv. medborgare. I Sverige
har lian varit livligt verksam inom
musiklivet som tonsättare,
musikkritiker och musikskriftställare. Sålunda
var lian musikkritiker i Sv.
Dagbladet 1923—38 och i Nya Dagligt
Allehanda 1938—39; samma funktion
utövar han sedan 1942 i Aftontidn. Åren
1939—40 var han anställd inom
filmbranschen i Paris. — P. har skrivit
orkester- och kammarmusikverk,
sånger med piano- och orkesterledsagning,
körer a cappella och med orkester m.m.
Hans radikalt moderna balett
"Kre-lantems och Eldeling" uppfördes på K.
teatern 1928. Bland hans mest kända
verk må nämnas: Bapsodia ebraiea, Sv.
rapsodi, två sviter "Almquistiana"
(hans mest uppförda arbete)
samtkör-symfonin "Den judiska sången", till
text av Bagnar Josephson (fullbordad
1944). Han har företagit en
omdrama-tisering ocli nyrevidering av Berwalds
opera "Estrella di Soria" och
komponerat musiken till flera filmer. P. har
även varit verksam som dirigent för"
både orkester och blandad kör. — En
del av sin musikkritik liar P. samlat
i volymerna "Vandring med fru
Mu-sica" (1943) och "Ny vandring med
fru Musica" (1944). I övrigt har han
utgivit essäsamlingen "Svenska
tonsättare" (1943), till stor del en
översikt över den yngre
tonsättarfalang-en, samt monografin "Jenny Lind"
(1945). — Kunnighet, ansvarskänsla
och redbarhet ha kännetecknat P:s
musikkritiska gärning. — Gift 1923
med lise Maria Kutzleb. B. Hgn.
Peringer, se Peringskiöld.
Peringskiöld, ätt, härstammande
från Kulmbach i Oberfranken; släkten
inkom till Sverige 1646 med Laurentz
(Lars) Fredrik Peringer, slutligen
lektor i Strängnäs (f. 1613, † 1687).
Hans äldre son, orientalisten Gustaf
Peringer (f. 1651, f 1710), adlades
1693 under namnet Lillieblad (bd 4
s. 588). S. å. adlades Laurentz
Fredrik Peringers yngre son,
riksantikvarien Johan Peringer (P. 1), under
namnet P. Med dennes son,
riksantikvarien Johan Fredrik P. (P. 2),
utdog ätten 1725.
1. Peringskiöld, Johan, d. (i.,
före adlandet Peringer, fornforskare,
f. 6 okt. 1654 i Strängnäs, † 24 mars
1720 i Stockholm. Föräldrar: lektorn
Laurentz (Lars) Fredrik Peringer och
Anna Andersdotter. — P. blev
student i Uppsala 1677 och antogs 1680
till ämnessven vid
Antikvitetskollegium, där han 1682 befordrades till
kanslist. År 1687 utnämndes lian till
assessor, och 1693 blev han sekr. i
Antikvitetsarkivet, som övertagit
kollegiets funktioner. Med denna tjänst
var förenat uppdraget som
riksantikvarie. Åren 169S—1711 innehade han
även befattningen som isländsk
trans-lator. Då han 1719 lämnade sina
ämbeten, erhöll han kansliråds titel. —
P. blev i Uppsala snart föremål för
fornforskarnas uppmärksamhet och
intresse, bl. a. genom sin skicklighet
i teckning och gravering. Efter 1682
fick han deltaga i Joh. Hadorphs
forskningsresor i landet för att
uppleta och teckna av runstenar ocli andra
minnesmärken. Omkr. 1685 var det
också meningen att skicka ut P. på
en större utländsk resa för att söka
efter "götiska" monument i
främmande land, något som dock aldrig blev
av. Även senare, sedan lian efterträtt
Hadorph som sekr. i
Antikvitetsarkivet, fortsatte P. på egen liand sina
resor inom landet, varvid han ständigt
gjorde anteckningar och avbildningar.
Genom sin outtröttliga flit kunde han
hopbringa betydande samlingar inom
olika områden. Sålunda både samlade
och utgav han fornnordiska
handskrifter; bl. a. kunna nämnas den första
editionen av "Heims-Kringla" (1697)
samt "Wilkina saga" (1715). P.
åstadkom även stora samlingar till ett sv.
diplomatarium. En stor del därav
förstördes vid slottsbranden 1697, men
arbetet fortsattes dock. P:s avskrifter
av påvliga skrivelser, "Bullarium
romanum", förvaras i Biksarkivet. P.
skapade, dels genom sina egna resor,
dels genom sina föregångares
samlingar, ett väldigt
antikvariskt-topo-grafiskt arkiv (nu förvarat i K. bibi.),
vilket han hade för avsikt att lägga
till grund för ett stort verk, "Swea
Johan Peringskiöld d, ä. Målning (detalj) av
D. Schwartz.
och Götha minnings-merken". Endast
två volymer av detta, behandlande
Tiundaland,blevo utgivna (1710—19).
Ett mera fantastiskt, om den
rud-beckianska skolan påminnande drag
hos P. kommer fram i hans
genealogiska verk, ss. "Ättar-tal för Swea och
Götha konunga-hus" (postumt utg.
1725). Detta var dock ett
halvofficiellt praktverk, och i stort sett visade
P. mera kritiskt omdöme än de rena
rudbeckianerna. Sin största betydelse
liar emellertid P. som samlare; i detta
avseende har hans verk varit
bestående och av betydelse för senare
forskare. — Gift 1) 1687 med Elisabeth
Eliædotter, † 1707; 2) 1711 med
grevinnan Sophia Polus. — Litt.: V.
Gödel, "Riksantikvarieämbetet" (1930).
Å. N.
2. Peringskiöld, Johan
Fredrik, fornforskare, f. 13 sept. 1689 i
Stockholm, † 2 mars 1725 därstädes.
Son till P. 1 i hans första gifte. —
P. inskrevs som student vid Uppsala
univ. 1703 och knöts efter avslutade
studier till Antikvitetsarkivet, där
lian efterträdde fadern, först som
translator 1712, sedan som sekr. och
antikvarie 1719 och slutligen, efter
faderns död 1720, som riksantikvarie.
— Under sin korta ämbetstid sökte
P. fullfölja sin faders verk; med P:s
död ändades antikvitetsverkets
storhetstid. Som chef tycks han ha varit
rättänkande och välvillig och gjorde
personliga ekonomiska uppoffringar
för sina medhjälpares bästa. Sin
främsta insats gjorde han som
översättare av några verkliga och
förmenta källskrifter till Sveriges
forn-historia, ss. Adam av Bremen,
Jorda-nes m. fi., samt av ett antal isländska
sagor, av vilka tre befordrades till
trycket. — Ogift, M. v. P.
Perman, Einar, kirurg, se s. 58.
Perman, Emil, kirurg, se s. 58.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
