Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Scheffer, Henrik Teofilus - 4. Scheffer, Carl Fredrik - 5. Scheffer, Ulrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scheffel
542
Scheffel
vidlag ingår i hans stora och viktiga
arbete "Chemiske föreläsningar,
rörande salter, jordarter, vatten,
fetmor, metaller och färgning", som
postumt utgavs av Torbern Bergman
1775 (3:e uppl. 1796). — Gift 1737
med Ulrika Maria Clerck. S. L.
4. Scheffer, Carl Fredrik,
greve, diplomat, politiker, f. 28 april
1715 i Nyköping, † 27 aug. 1786 på
Trolleholm i Torrlösa skn, Malmöh.
län. Son till S. 2 i hans andra gifte.
— Efter studier i Uppsala antogs S.
1731 vid sexton års ålder till e. o.
kanslist i Krigsexpeditionen och
erhöll redan följ. år förtroendet att föra
protokoll i rådet. Under några års
vistelse i utlandet bedrev han studier
vid univ. i Halle, tjänstgjorde vid sv.
beskickningen i Haag och hann även
besöka Frankrike och England. Efter
hemkomsten överflyttades han 1738
till Utrikesexpeditionen och
uppträdde på riksdagen s. å. som en övertygad
anhängare av hattpartiet. Dettas
genombrott och vänskapen med C. G.
Tessin utgjorde en god grund för S:s
fortsatta politiska avancemang. I
början av 1739 sändes ban på en extra
ordinarie beskickning till Danmark
och åtföljde s. å. Tessin på dennes
betydelsefulla ambassad till Köpenhamn
och Paris, där S. kvarstannade till
1741. S. å. blev han kanslijunkare och
kammarherre. Under de närmast följ.
åren tjänstgjorde han i Kansliet, där
han i hög grad åtnjöt
kanslipresidentens förtroende och biträdde vid
handläggandet av de viktigaste
utrikespolitiska ärendena. S. tillhörde också
den delegation, som 1742 med snöplig
utgång sändes till Byssland för att
underrätta om resultatet av det sv.
tronföljarvalet. Han utsågs 1743 till
minister i Paris, en post, som han kom
att behålla närmare ett decennium.
S. blev kansliråd 1746 och återvände
1752 till Sverige, sedan han föreg, år
utnämnts till riksråd. Under
parisvistelsen kom S. i intim kontakt med den
danske ministern J. H. E. Bernstorff.
De planer och projekt till ett närmare
sv.-danskt vänskapsförhållande, som
S. som riksråd i samarbete med den
danske statsmannen uppgjorde, kunde
dock ej realiseras, då de stötte på ett
hårdnackat motstånd, bl. a. från den
sv. kanslipresidenten A. J. von
Höpken. År 1756 utsågs S. av ständerna
— trots hovets motstånd — till
guvernör för kronprins Gustav, för vilken
post han syntes väl lämpad genom sin
djupa bildning och charmerande
personlighet. Hans instruktion innehöll
bl. a. uppgiften att göra prinsen
benägen för ett fritt statsskick. Till en
början föreföll honom lians uppdrag
svårt, beroende på att han saknade
psykologiska förutsättningar att för-
stå sin livlige och disharmoniske elev.
Småningom uppstod dock en vänskap
dem emellan, delvis till följd av
överensstämmande politiska åsikter, vilken
betraktats som ett första tecken till
ett närmande mellan hovet och
hattpartiet. Under krisen 1761 lämnade S.
för en kort tid rådet men återinträdde
s. å. Han avgick 1762 som
kronprinsens guvernör. I den s. k.
kompositionspolitiken, d. v. s. strävandena till
partiförsoning, under 1760-talet
spelade S. en framträdande roll. Han
utarbetade på våren 1764 ett förslag
till författningsrevision, tydligt
influerat av Montesquieus
maktdelningslära ocli med krav på
exekutivmaktens stärkande.
Kompositionspolitikens sammanbrott i samband med
mössornas stora seger på 1765 års
riksdag ledde till S:s utträde ur rådet.
Hans förbindelser med hovet, på vars
politik kronprinsen alltmer började
sätta sin personliga prägel, blevo nu
alltmer intima. Han vägrade att ånyo
ta säte i rådet 1769, men hans
personliga inflytande på kronprinsen blev
allt starkare, och S. åtföljde denne
på resan till Frankrike 1770—71.
Efter återkomsten till Sverige tog han
livlig del i förberedelserna för
stats-välvningen och inträdde efter
densamma 1772 i rådet, som han till sin
död tillhörde. De reforminitiativ, som
togos under det nya statsskickets
första år, förefalla så gott som
alltid ha franidrivits av S. Han visade
stort misstroende för
rådsinstitutionen, och mycket tyder på att det till
stor del var S:s verk, att rådet i så
stor utsträckning kom att skjutas åt
sidan. Tilläggas bör, att S. liksom sin
broder ofta rönte stark opposition
från de övriga rådsherrarnas sida. —■
För ekonomiska frågor hyste S. ett
livligt intresse. Han tog ofta avstånd
från den merkantilistiska
uppfattning, som företräddes av hattpartiets
målsmän, och polemiserade bl. a. mot
E. Salander. Tidigt kom ban under
inflytande av den fysiokratiska skolan,
i vars tidskr. Nouvelles éphémérides
économiques lian medverkade. Hans
skrifter i ekonomiska och sociala
ämnen, bl. a. den ofullbordade "Bref till
Herrar Biksens Båd" (1769—70),
utgöras nästan helt av kompilationer
från Quesnay, fysiokratismens
grundläggare. I Schefferska brevsamlingen i
Biksarkivet är en betydande
korrespondens mellan S. och de franska
fy-siokraterna bevarad. S. stödde
Liljencrantz’ myntrealisationsplan och
bidrog sannolikt till
Finansexpeditionens upprättande 1773. Han blev
direktör i Ostindiska kompaniet 1773 och
var 1776—77 led. av överdirektionen
över Trollhätte slussverk. —
Nåde-vedermälen och utmärkelser av många
slag kommo S. till del. År 1752 blev
han serafimerriddare, 1753 led. av Vet.
akad. och Vitt. akad. samt 1786 av
Sv. akad., där lian dock aldrig hann
att ta inträde. Han upphöjdes i
grev-ligt stånd 1766. — Gift 1757 med
grevinnan Gustava Sabina von Däring.
— Litt.: G. Carlquist, "C. F. S. och
Sveriges politiska förbindelser med
Danmark åren 1752—1765" (1920);
Beth Hennings, "Gustav III som
kronprins" (1935); F. Almén, "Gustav III
och hans rådgivare" (1940); O.
Jägerskiöld, "Hovet och författningsfrågan
1760—1766" (1943). H. E—a.
5. Scheffer, TJI rik, greve,
arméofficer, diplomat, politiker, f. 5 aug.
1716 i Nyköping, † 4 mars 1799 på
Eks säteri, Eks skn, Skarab. län. Bror
till S. 4. — S. studerade vid Uppsala
univ. och började 1733 auskultera i
Kommerskollegium, där han efter
1735 tjänstgjorde som notarie. Sedan
hattpartiet besegrat Horn, beträdde
S. den politiska och militära
skådebanan som ivrig hatt vid 1740-talets
riksdagar och som löjtnant, adjutant
och kurir 1741—42 under ryska
kriget. Han blev kapten i fransk tjänst
1742, överstelöjtnant 1745 och överste
1747. I hemlandet fick han sin
fullmakt som kapten 1745 samt blev
överstelöjtnant 1750 och överste 1760.
— Efter att ha lämnat fransk tjänst
1751 framträdde S. som en av
hattpartiets ledande krafter under
riksdagen 1751—52. Först genom en av
detta parti mot konungens vilja
fram-tvungen utnämning till minister i
Paria 1752 fördes S. in på den
diplomatiska banan. Påverkad av brodern,
Carl Fredrik S. (S. 4), hyste han
under de första åren av sin verksamhet
i Paris utpräglade sympatier för
Danmark. Han är jämte brodern och
ministern i Köpenhamn O. Fleming en
av dem, som främst befordrat 1756
års sjöunionstraktat mellan Sverige
och Danmark, dels genom
förhandlingar med danska regeringen
sommaren 1755, dels genom sin inflytelserika
ställning i sekreta utskottet vid
riksdagen 1755—56. I de allt häftigare
kontroverser mellan hov och
hattparti, som kulminerade i det förras
misslyckade revolutionsförsök 1756,
tog S. bestämt parti för hattarna men
utövade dock snarast ett modererande
inflytande och förde laglighetens
talan mot extremisterna. Till det
ödesdigra beslutet om Sveriges deltagande
i kampen mot Fredrik den store bär
S. en del av skulden. Som sekreta
utskottets utrikespolitiska expert
utformade ban de mångtydbara
direktiv, på vilka regeringen stödde sitt
beslut, ocli han var den ivrige
förmedlaren av de lockande franska
anbuden, som kommo de tvekande råds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
