Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. (Stenbock), Olof Gustafsson - 5. (Stenbock), Erik Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stenbock
199
Stenbock
4. (Stenbock), Olof
Gustafsson, friherre, riksråd, f. omkr. 1536,
f i aug. eller sept. 1599 vid Lundo
länsmansgård, Äbo och Björneborgs
län, Finland. Bror till S. 3. — I
motsats till sin fader var S. föga brukad
i administrativa värv. Bland hans
fåtaliga offentliga uppdrag må nämnas
hans befattning som överste
ryttmäs-tare för kavalleriet i Västergötland
1559 och som fogde på Hapsals slott
i Estland 1567—68 samt en kort tids
tjänstgöring i riksrådet 1569—70.
Mest känd har S. blivit på grund av
sina personliga mellanhavanden med
först Erik XIV och sedan hertig Karl.
Någon gång kort före 1564 fällde han
om den förre några förgripliga ord,
som föranledde ett åtal inför
konungens högsta nämnd. S. skulle bl. a.
ha yttrat: ”Hvad kongh Årre haffwer
hender emillan, beholler han wäll,
men thet skeer wäll en dagh, att han
skall spy thet snartt utt igen”. Han
dömdes för majestätsbrott till döden
men benådades till följd av sin syster
änkedrottning Katarina Stenbocks
förböner. S:s ovilja mot Erik XIV
fick ytterligare näring av konungens
framfart mot hans bror Abraham
Gustafsson, som blev ett av offren för
Sturemorden 1567. Sedan Erik
avsatts och fängslats, fick S. på hösten
1569 ett tillfälle att hämnas genom
att handgripligen misshandla
monarken. Händelsen väckte en stark
opinion mot S., som för en tid hölls
fängslad av Johan III och först
genom förmedling av sin bror, Erik
Gustafsson, lyckades försona sig med
den nye konungen. — Under
1590-talets strider mellan Sigismund och
hertig Karl konspirerade S., utan att
inneha något särskilt ämbete, ivrigt
mot den senare och ådrog sig dennes
våldsamma hat. Han fick sitt ärvda
friherrskap, Kungslena, bestående
huvudsakligen av hemman i Vartofta
och Kind i Västergötland, indraget
och fann 1597 en tillflykt i Polen. S.
befann sig vid Sigismunds sida under
dennes fälttåg till Sverige följ, år men
flydde efter Stångebro slag över
Stockholm till Finland. Där
anträffades S. 1599 av hertig Karls män
och blev på hertigens order
nedskjuten. En tradition förmäler, att den då
i Finland bosatta Karin Månsdotter
skall ha ingripit för att skänka S. en
kristlig begravning. — Hos S.
dominerade det häftiga och trotsiga lynne,
som i viss utsträckning även utmärkte
några av hans politiskt mera
inflytelserika bröder. — Gift med
Ingeborg Jönsdotter (Bonde). B. B-é
5. (Stenbock), Erik
Gustafsson, friherre, krigare, riksråd, f. 28
juli 1538 på Torpa, Länghems skn,
Älvsb. län, J i juni 1602 i Malmö
och begravd i Torpagraven i Läng-
Erik Gustafsson Stenbock. Målning (detalj) av
okänd konstnär.
hems kyrka. Bror till S. 3 och S. 4.
— S. var den mest framträdande av
Gustaf Olofssons genom
godsbesittningar och nära
frändskapsförbindel-ser till vasahuset mäktiga söner. Han
började sin offentliga bana under
Erik XIV:s regering genom att
deltaga i Arboga riksdag 1561 och
upphöjdes vid konungens kröning s. å. i
friherrligt stånd. Under detta och
följ, år mottog S. oavbrutet olika
kungliga förtroendeuppdrag såväl i
Finland och Estland som framför allt
i Västergötland, där han hade sin
viktigaste ekonomiska förankring. Om
Erik XIV:s förtroende för S. vittna
de ansvarsfulla uppgifter som pålades
denne under kriget med Danmark. I
slaget vid Axtorna 1565 hade S.
närmast under överbefälhavaren Jakob
Henriksson (Hästesko) ledningen av
kavalleriet. Han utnyttjades även i
fortsättningen som rytteribefälhavare,
så under försvarskriget i Östergötland
i slutet av 1567. S. deltog följ, år i
resningen mot Erik XIV och var
närvarande vid konungens fängslande.
Han tillvann sig genom sitt
uppträdande de nya makthavarnas
förtroende och förordnades 1568 till riksråd
och lagman i Västergötland. Vid
Johan III:s kröning 1569 blev S. slagen
till riddare, och han utnämndes kort
därefter till befälhavare över armén
närmast under hertig Karl som
överbefälhavare. Några mera betydande
insatser under krigets slutskede 1569
—70 knyta sig ej till S:s namn. En
plan att sistn. år göra honom till
ledare av ett företag mot Gotland blev
aldrig realiserad. — S:s goda
förhållande till Johan III, som grundlagts
vid revolutionen 1568, bestod i det
hela oförändrat, om man undantar
den tillfälliga onåd vari S. i början
av 1570-talet råkade genom att
en-levera och ingå äktenskap med sin
kusin Malin Sture. Hans
förtroendeställning visar sig i ett flitigt
delta
gande i rådsöverläggningar och
land-skapsförhandlingar; utåt markerades
den ytterligare genom utnämningen
till ståthållare i Västergötland 1575.
S. stödde verksamt Johan III:s
liturgiska politik i slutet av 1570-talet. I
rådsherrarnas konflikt med Johan på
mötet i Reval 1589 var även S.
inblandad, ehuru han ur konungens
synpunkt var mindre komprometterad
än åtskilliga av sina kolleger, varför
han snart återvann Johans förtroende.
— Vid Johan III:s död 1592 befann
sig S. i Stockholm; tills, med hertig
Karl och några andra bland
rådsherrarna förestod han en kortare tid
regeringen. Ehuru förutsättningarna
därför måhända ej helt saknades, blev
samarbetet mellan hertigen och S. ej
möjligt att fortsätta. I konflikten
mellan Sigismund och hertig Karl kom
S. nämligen att följa de ledande inom
högadeln, vilka i en anslutning till
konungamakten sågo det främsta
medlet att hävda sina ståndsintressen
och sin självständighet. Då Sigismund
1594 lämnade Sverige, konfirmerade
han S:s fullmakt som ståthållare i
Västergötland; motsvarande ämbete
i Östergötland innehades av brodern
Arvid Gustafsson (S. 6). De båda
brödernas redan tidigare ådagalagda
böjelse för självständig maktutövning
fick ytterligare näring genom att
ståt-hållarämbetena spelades ut som
konungamaktens speciella bålverk mot
hertigen. Det bör härvidlag
understrykas, att Claes Fleming i Finland
var förmäld med en av bröderna
Stenbocks systrar. S. uppträdde någon
gång på Sigismunds vägnar i
förhandlingar med hertigen. Till följd
av ett visst förmedlande drag i sin
karaktär undvek han i det längsta
öppen brytning med den senare.
Under förebärande av sjukdom uteblev
S. från Söderköpings riksdag 1595.
Han förklarade dock i en skrivelse till
riksråden, att han delade de beslut
som där kunde fattas av dem,
ständerna och hertig Karl. S:s frånvaro
även från Arboga riksdag 1597
föranledde hertigen till ett kraftigt
ingripande. Karl begav sig efter riksdagen
till Västergötland för att göra upp
med S. Denne var dock förberedd på
flykt och lyckades över Danmark
rädda sig undan till Sigismund i
Polen. Han åtföljde konungen på
dennes krigståg till Sverige 1598 men
begav sig kort därefter till Danmark,
där han avled. — S. var av en mera
konciliant och försiktig läggning än
sina hårdföra bröder, och häri ligger
säkerligen förklaringen till hans stora
användbarhet under olika regimer. —
Liksom de flesta äldre stenbockarna
var S. en stor godsherre. Hans
viktigaste besittningar voro de
fäderne-ärvda Torpa i Västergötland och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
