Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Stenhammar, Wilhelm - 10. Stenhammar, Anna Flygare-, skådespelerska, se Flygare-Stenhammar, bd 2 s. 542 - 11. Stenhammar, Claes Göran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stenhammar
211
Stenhammar
nog inte synes ha tagit några djupare
intryck av Grieg. Inte heller hans
upplevelse av Richard Wagner,
återspeglad bl. a. i ”Gildet på Solhaug’”,
lockade honom bort från hans
grundton men berikade i hög grad hans
uttrycksmedel, särskilt beträffande
har-moniken, och vidgade känslolivet ut
över det idylliska, som han med
förkärlek odlat i tidigare sånger. —
Vintern 1891—92 började S. framträda
oftare som pianist, bl. a. med Tor
Aulin och hans stråkkvartett, och som
hans egentliga debut kan räknas ett
framförande av Brahms’
d-mollkon-sert vid en av hovkapellets
symfonikonserter, varmed han ställde sig i
främsta ledet av sv. pianister. Följ,
vinter fortsatte S. sina pianostudier
i Berlin för H. Barth. Där påbörjade
han kompositionen av sin som op. 1
publicerade pianokonsert nr 1, b-moll,
som förråder tydlig påverkan av
Brahms (framförd första gången i
Stockholm 1894). Sistn. år utsträckte
han sin konsertverksamhet till
Köpenhamn och sammanträffade där med
musikförläggaren H. Hennings, som
livligt uppmuntrade honom och
senare gav honom årsgage som
komponist. Vid denna tid började S. inta
en alltmer central ställning i sv.
musikliv. Han mottog uppdraget att
komponera kantaten till öppnandet av
Stockholmsutställningen 1897, vars
arkitekt var hans barndomsvän
Ferdinand Boberg, blev s. å. dirigent i
Filharmoniska sällskapet och ledde
även några symfonikonserter på K.
teatern, där hans mytiska sagodrama
”Tirfing” uppfördes 1898, och där
han vintern 1900—01 var andre
kapellmästare. Är 1900 invaldes S. i
Mus. akad. Hans kompositioner
under dessa år omfatta bl. a. den
symfoniska uvertyren ”Excelsior!”, tre
stråkkvartetter, en violinsonat, en
pianosonat och ”Fantasistycken för
piano” samt ett stort antal sånger,
däribland två till text ur Runebergs
”Idyll och epigram” och sju dikter
ur ”Ensamhetens tankar” av
Heiden-stam. Med denne diktare, liksom med
Levertin, idkade S. sedan mitten av
1890-talet ett vänskapligt umgänge.
Åren 1904—05 tonsatte han
Heiden-stams ”Ett folk”. Detta verk gjorde
vid första uppförandet 1905 på K.
teatern, kanske till stor del under
intrycket av unionsupplösningen, en
enorm succés, och dess andra sats,
”Sverige”, har ofta brukats som en
andra nationalsång. Före detta verk
hade S. bl. a. fullbordat sin symfoni
nr 1, F-dur (framförd 1903), vilken
han i en självbiografisk skiss (tr.
postumt i ”Musikmänniskor”, 1943)
karakteriserat som ”idyllisk
Bruck-ner”, samt balladen ”Ithaka” till
Le-vertins text. ■—■ Tiden 1894—1905
medförde en rik utveckling av S:s
konstnärskap. Av stor betydelse blev
det ingående studium han som
pianist och kammarmusikspelare ägnade
de stora mästarnas verk. De skänkte
honom en måttstock för musikaliska
värden och gjorde honom mindre
mottaglig för inflytanden från
samtida komponister. Hans förbindelse
med Heidenstam och Levertin
skärpte också hans kritiska blick och lärde
honom betrakta sin konst ur större
allmänkonstnärliga synpunkter.
Under denna tid fördjupade han sig
också i Richard Wagners teoretiska
skrifter. S. följde Heidenstam i
dennes utveckling från estetisk
subjektivism mot känslan, att konstnären
kan vara siaren som leder sitt folk.
Utslaget av denna påverkan kan
avläsas framför allt i ”Ett folk”.
Musikaliskt sett gjorde Jean Sibelius ett
överväldigande intryck på S., men någon
stofflig inverkan kan knappast
spåras. Snarare kom S. att inför Sibelius
känna sin egen särart. Denna
framträdde mer och mer i en
lågmäldhet, som äger frändskap med Bo
Bergmans skaldskap och förmår avvinna
de enklaste melodiska vändningar
charm och konstnärlig fullvärdighet.
— De första fem åren av 1900-talet
ägnade sig S. livligt åt
konsertverksamhet, delvis i fortsatt samarbete
med Aulinska kvartetten men
huvudsakligen som solist. Hans resor förde
honom runt hela Norden och även
till England, där han i Manchester
spelade sin första pianokonsert med
Hans Richter som dirigent. Vintern
1906—07 bodde han i Florens, där
pianokonserten nr 2, d-moll, och
rap-sodin ”Midvinter” fullbordades. Där
mottog han också kallelsen att bli
ledare för Göteborgs orkesterfören. Som
dess dirigent verkade han sedan
oavbrutet till 1922 — han kallades 1909
till director musices i Uppsala men
begärde avsked innan han tillträtt
— och lyfte Göteborgs musikliv till
betydande höjd genom en repertoar,
som förutom de stora klassiska och
romantiska mästerverken också
upptog nyare musik, som dittills icke
uppförts i Sverige (Bruckner, Mahler,
Sibelius, Carl Nielsen). Denna för S.
nya verksamhet kom att påverka hans
tanke- och känsloliv. Från att ha känt
sig som fri, självhärlig konstnär såg
han sig nu som en musikens och
musiklivets tjänare och inordnade sig
medvetet i ett socialt sammanhang.
Han gled naturligt in i den
frisinnade, kulturellt ansvarsmedvetna
göte-borgsmiljön. — S:s produktion som
tonsättare nådde under denna tid sin
vackraste mognad i en ytterligare
utveckling mot på en gång djup
innerlighet och sträng enkelhet, förenad
med stor formell konstfullhet. Den
betecknas av sådana verk som
symfonin i g-moll (1915),
orkesterserenaden i F-dur (definitiv version 1919),
stråkkvartetterna i a-moll, C-dur
(serenad) och d-moll, tre sångsamlingar
samt den symfoniska kantaten
”Sången” med text av Ture Rangström, till
Mus. akad:s 150-årsjubileum 1921.
Hans litterära intresse kom honom
också att samarbeta med den
experimenterande teaterkonsten på
Lorens-bergsteatern, för vars
öppningsföre-ställning han skrev en utomordentlig
och omfångsrik scenmusik till
Strindbergs ”Ett drömspel”; för Per
Lindbergs iscensättningar av Hj. Bergmans
”Lodolezzi sjunger”, Shakespeares
”Som ni behagar” och ”Romeo och
Julia”, Tagores ”Chitra” m. fl.
komponerade han en följd märkliga
tonsättningar. Om det musikdramatiska
intresse, som återväckts genom denna
förbindelse med teatern, vittnar ett
textutkast av hans hand till en
sångkomedi efter Shakespeares
”Trettondagsafton”. Det ligger därför en inre
följdriktighet i hans beslut att följa
John Forsells maning på nyåret 1924
att bli kapellmästare vid K. teatern.
S:s insats där blev dock på grund av
tilltagande ohälsa kort (till 1925). •—
S. blev 1916 fil. hedersdr vid
Göteborgs högskola. —• Gift 1896 med
Helga Marcia Westerberg. ■—• Litt.:
bibliografi i ”Tre festkonserter till
firande av W. S:s minne” (program,
1928); uppsatser av flera förf, i
Musikern (24, 1931) och
”Musikmänniskor” (utg. av F. H. Törnblom,
1943) ; R. Hove, ”W. S.” (Nord,
tidskr. 1942). J. R.
10. Stenhammar, Anna
Flygare-, skådespelerska, se
Flygare-Stenhammar, bd 2 s. 542.
11. Stenhammar, C l a e s
Göran, kyrkomusiker, konsertsångare
(baryton), f. 26 sept. 1897 i
Stockholm. Son till S. 9. — Efter
studentex. i Göteborg 1919 och sångutbild-
Claes Göran Stenhammar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
