Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stiernhielm, Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stiernhielm
228
Stiernhielm
rige, där han anlitades i
lagrevisionskommissionen och deltog i
riksdagarna 1643 och 1644. Genast vid
ankomsten mottogs han vid drottning
Kristinas hov, där han snart väckte
uppseende som skald. Utan tvivel
hade den unga drottningens gunst ett
visst inflytande på hans fortsatta
karriär. År 1645 återvände han till
Livland, kallades 1648 till v. president i
Dorpats hovrätt, vilken befattning
han ej tillträdde, då han samtidigt
utnämndes till J. Bures
efterträdare som riksantikvarie. Han reste
därefter på regeringens uppdrag till
Holland för att inköpa vetenskaplig litt.,
och i Leiden sammanträffade han
med flera ryktbara humanister
(Hein-sius, Salmasius och andra). Han
återvände snart till Stockholm, där han
—■ 1649 utnämnd även till
riksarkivarie (custos archivi) — kvarblev till
1651. Sistn. år återvände S. till
Baltikum och vistades på sitt gods
Stiern-lund i Ingermanland till 1656, då
han undan ryssarnas härjningar
flydde med sin familj till Sverige. Det
ekonomiska utbytet av hans
ämbeten var på grund av statskassans
ställning oftast ringa. Svårt utblottad
bodde han länge hos Bengt Skytte
på Marby, upptagen bl. a. av
matematiska studier. Från 1660 var han
bosatt i Stockholm. Han var 1660—
62 led. av Reduktionskollegiet och
utnämndes 1661 till krigsråd. År 1667
fick han även överinseendet över
rikets mått- och viktsystem och hyste
planer på att söka införa ett
enhetligt system för mått, mål och vikt.
S. å. kallades han till ledare
(direktor) för det nyinrättade
Antikvitetskollegiet men var i denna tjänst föga
verksam. Under ålderdomen tyngdes
han av ekonomiska bekymmer, och
vid hans bortgång befanns boet
fattigt. Först efter två år jordfästes
stoftet och då på kronans bekostnad,
emedan S. hade stora fordringar för
innehållen lön. Kistan gravsattes i
Sånga kyrka på Svartsjölandet. —
Redan under den första Dorpattiden
sysslade S., inspirerad av vännen J.
Bure, med patriotisk historie- och
språkforskning. I svenskan eller
”sky-tiskan” såg han urspråket, vilken
åsikt han med fantastiska etymologier
sökte leda i bevis; i flera outgivna
skrifter behandlade han skilda
aspekter av ämnet och ville i en stor ”Runa
suethica” sammanfatta sina
språkfilosofiska och etymologiska studier. Ett
första parti av ett fornsv. lexikon,
bokstaven A jämte en märklig
inledning, utgav S. under titeln ”Gambia
Svea och Götha-måles fatebur”
(1643), och några kapitel av ”Runa
suethica” trycktes senare i en edition
av Ulfilas bibel (1671). Han
ombesörjde även en mindre lyckad utgåva
av Västgötalagen (1663). S. bedrev
intensiva historiska och
religionshisto-riska studier. Att Skandinavien var
de gamla göternas stamland, visade
han med polemisk skärpa i
”Anti-Cluverius”, vilken riktades mot den
tyske geografen Ph. Cluverius, som
ville tillskriva Preussen denna ära. I
andra skrifter utvecklade han sin syn
på det forna Norden ss. kulturens och
religionens vagga, varvid han särskilt
dröjde vid den antika
hyperboréerle-genden och dess syftning på sv.
förhållanden (”Dissertatio de Odino”, tr.
först 1673; ”De hyperboreis
dissertatio”, utg. jämte ”Anti-Cluverius”
av J. Hadorph 1685). S. står i dessa
frågor som den förmedlande länken
mellan Bure och den yngre
generationen, Verelius och särskilt
Rud-beck, vilken skulle föra denna
historiesyn till dess största triumfer. —
Från omkr. 1650 ägnade sig S. åt
alltmer fördjupade filosofiska studier.
Han strävade att i ett stort verk, som
han stundom tänkte kalla ”Monile
Minervæ”, framlägga en
naturfilosofisk världsförklaring men hann ej
längre än till utkast och förberedelser
(utg. av J. Nordström 1924). Som
tänkare hörde S. till den aristoteliska
skolastikens svurna fiender. Han var
platoniker och idealist, djupt
förtrogen med den mystiska traditionens
författare, Hermes Trismegistus,
Fi-cino, Fludd, Comenius m. fl. Ett
religiöst patos präglar hans
naturtolkning, vilken utgår från de tre
principerna materien, ljuset och
förnuftet ss. världsskapande makter. S. såg
i universum en andlig verklighet, en
uppenbarelseform för det gudomliga
väsendet, liksom också hans senare
människouppfattning inspirerades av
teosofiska tankegångar; kristen i
ordets egentliga bemärkelse var han
knappast. För hans filosofiska
utveckling blev J. Bure av stor betydelse.
— För matematiken hade S. det
största intresse. Under konvalescensen
efter överfallet utarbetade han en
lärobok i algebra. Han var den förste
i Sverige som tillämpade
decimalräkning. — Kontakten med hovet
medförde S:s framträdande som
skald. Hans första kända dikt på
modersmålet är ett festpoem på
alexan-driner till Kristinas ära från 1643, i
huvudsak en efterbildning av den
tyske skalden Opitz. En följande
”Heroisch Jubel-Sång” till
drottningen (1644) är självständigare, om
också i sitt formspråk en typisk
företrädare för barockens överflödande
bildspråk. Till tidens sinnrika
emblemdiktning betalade S. sin tribut
i en sonett om silkesmasken, som
avslutade hans ”Archimedes
reforma-tus” (1644), en skrift som eljest
utvecklade en av S. påfunnen metod
att probera metaller genom
undersökning av deras specifika vikt. För hovet
skrev S. även tre baletter: ”Then
fångne Cupido”, ”Freds-Afl” och
”Parnassus triumphans”, uppf. 1649
och 1651 och alla återgående på
franska original (”Freds-Afl” på ett
av filosofen Descartes skrivet stycke).
Trots att S. i dessa tillfällighetsverk
var bunden av sina förlagor,
förmådde han ge dem en sv. dräkt, som
flerstädes präglas av hans eget
verklig-hetskära sinne; enstaka partier,
särskilt av ”Then fångne Cupido”, äga
poetisk skönhet. År 1658 utgav S.
sitt poetiska mästerverk,
hexameterdikten ”Hercules”. Den hade då länge
varit känd och beundrad i initierade
kretsar. Åtminstone på nyåret 1648
synes den ha varit fullbordad men i
en ursprunglig, kortare version, som
S. på 1650-talet, sannolikt i flera
repriser, omarbetade och utvidgade. S:s
”Hercules” är en lärodikt i
humanismens anda. Hercules’ val av livsväg,
sådan Xenophon återgivit fabeln, var
ett kärt motiv inom såväl litteratur
som konst; den unge heroen fattades
som ett föredöme i manlig dygd.
Dikten är ställd till tidens sv.
adelsung-dom, vilken manas att i visdom och
sinnelag följa den grekiske hjälten
genom att undfly Fru Lusta och välja
Eru Dygds mödosamma väg mot den
sanna äran. Ett kärvt moraliskt patos,
buret av stoisk livsvisdom,
genomströmmar dikten, i vilken vår
stormaktstids humanism sökt sig sitt
ädlaste uttryck. Men levande blir S:s
”Hercules” framför allt genom sin
blodfulla realism, den mustiga
konkretionen i uppfattning och språk.
Där finnas scener, präglade av
drastisk åskådlighet och verkningsfullt
kontrasterande mot den majestätiska
hymn till förgängelsen, som avslutar
dikten. Formellt uttrycker
”Hercules” S:s patriotiska strävan att
visa det ”götiska” språkets poetiska
brukbarhet, samtidigt som den är vår
litteraturs första betydande prov på
senrenässansens klassicism. Den är
en konstfull dikt, redan metriskt
epokgörande, och den inledde ett nytt
skede i vår vitterhet. År 1668 utgav
S. sina diktverk i en samlad uppl.,
”Musæ suethizantes, thet är
sånggudinnor, nu först lärande dichta och
spela på swenska . . .”. Hans poetiska
stil blev skolbildande; bland
efterföljarna märkas Samuel Columbus och
den okände förf, till
”BrölloppsBe-swärs Ihogkommelsze”, en ypperlig
hexameterdikt, som länge tillskrivits
S. — S:s personlighet var mera
sammansatt än man tidigare antagit. Han
har skildrats som en stark och
harmonisk människa, vars trosvissa optimism
inga svårigheter kunde bryta; han
var, berättar lärjungen Samuel Co-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
