Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Strussenfelt, Alexander Michael von - 2. Strussenfelt, Ulrika von - Struve, Jacob - Stråhle, Daniel - Stråle, ätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strussenfelt
276
Stråle
efter till arvfursten Adolf Fredriks
ingenjörkapten, samtidigt som denne
övertog ledningen över vissa viktiga
fästningsbyggen. S. blev major 1750
och adlades följ. år. Han tjänstgjorde
från 1748 vid fortifikationsarbetena i
Skåne, företog 1751 en studieresa till
Holland och befordrades 1755 till
ge-neralkvartermästarlöjtnant och 1760
till överste och kommendant i
Landskrona. År 1769 utnämndes han till
generalkvartermästare och dir. vid
fortifikationen. ■—• S., som tillhörde
hattpartiet och var led. av sekreta
utskottet, var en tid arresterad vid 1772
års revolution, sedan han vägrat att
avlägga ed på den nya
regeringsformen, och erhöll s. å. avsked ur
krigstjänsten med generalmajors titel. Han
behandlades emellertid storsinnat av
Gustav III, fick kvarstå som chef för
fästningsbyggnaderna i Landskrona
till 1785 och erhöll även därefter rätt
att under sin återstående livstid och
hans hustru efter honom bebo
brigad-chefshuset där. — S. publicerade
1779 ett arbete ”Om fästningars nytta
och bruk samt byggnadssätt” (i Vet.
akad:s handl.) och uppgjorde talrika
levnadsbeskrivningar över militärer
samt förteckningar över
fortifikations-officerares skrifter från äldsta tid
(koncept i S:s arkiv, Krigsarkivet).
S. blev led. av Vet. akad. 1766. ■—•
Gift 1770 med Ulrika Eleonora
Silf-verskiöld. A. Åg
2. Strussenfelt, Ulrika (Ulla)
Sophia von, författarinna, publicist,
f. 9 maj 1801 på Hilleshög i
Härslövs skn, Malmöh. län, t 16 jan. 1873
i Stockholm. Föräldrar: majoren
Michael von S. och Fredrika Beata
Lindencrona. Sondotter till S. 1. — S.
blev tidigt moderlös och växte upp
hos morföräldrarna på Hovgården
nära Vadstena. Hon fick den första
skolunderbyggnaden av sina mostrar,
men sattes sedan i en pension i
Västergötland. Sedan morfadern tvingats
sälja sin gård flyttade familjen till
Gränna, där S. med undantag för
kortare konditioner som guvernant
bodde till 1863, då hon flyttade till
Stockholm. Ären 1834—59 drev hon
med kortare avbrott en mindre skola i
Gränna. — S. ägde en stark
bildningstörst, men hindrades av långvarig
sjukdom under uppväxtåren.
Småningom tillägnade hon sig en rik
bildning, framför allt inom historien. Med
novellen ”Den blå bandrosen”
debuterade hon 1833. Efter nio års
tystnad följde en rad historiska och andra
romaner, de flesta under pseud.
Pilgrimen, en del under märket
Philale-tes. Flertalet publicerades i
Aftonbladet, Jönköpingsbladet eller Östgöta
Correspondenten; mest kända äro
”Perlbandet” (1854), ”Per Brahe
d. y.” (1856—57), ”1 med- och
mot
gång” (1864) och ”Salems prestgård”
(1864). Hon översatte även många
arbeten av Charlotte Brontè, Dickens,
Harriet Beecher-Stowe, Georges Sand
m. fl. Från ungdomen religiös utgav
hon också uppbyggelselitt. för barn
och ungdom. •— Är 1849 knöt S. en
till sin död varande
vänskapsförbindelse med C. F. Ridderstad, som
inspirerade henne att skriva aktuella
krönikor från Stockholm till Östgöta
Correspondenten. Under pseud. Matts
Ryd skrev hon i denna tidn. om
dags-aktualiteter och framträdde med
moderna idéer om kvinnans uppfostran
och utbildning. Genom Ridderstad
kom hon i förbindelse med Fredrika
Bremer och C. A. Wetterbergh. ■—
Ogift. ■— Litt.: Stina Ridderstad, ”Ett
pennskaft från förra århundradet”
(1944). H. Ö.
Struve, Jacob Bernhard,
tonsättare, f. 14 okt. 1767 i Stockholm, f
27 juli 1826 därstädes. Föräldrar:
handlanden Frantz Ulric S. och Anna
Elisabeth Hassenbalck. -— S. inskrevs
1783 vid Uppsala univ. och fullföljde
sedan sina studier i Kiel, där han
avlade drsgraden i naturalhistoria. Han
studerade sedan musik i Tyskland,
Frankrike och England, bl. a. för A.
Gyrowetz i Wien. S. var 1805—11
dir. för Mus. akad:s
undervisningsverk och 1811-—16 organist vid Tyska
kyrkan i Norrköping för att sedan
verka som tonsättare och musiklärare
i Stockholm. Han blev led. av Mus.
akad. 1797. — S. var en mångsidig,
kunnig tonsättare av den
wienklas-siska skolan. Bland hans tidigare verk
märkas flera sångspel, av vilka
särskilt ”Den ondsinta hustrun” (1808)
och ”En fjerdedels timmas tystnad”
(1810) hade framgång, samt en
symfoni i Haydn-Mozartsk anda. S:s
produktion upptar vidare kammarmusik,
bl. a. fem stråkkvartetter, samt från
de sista åren ett oratorium (uppf.
1825) och ”Missa pro defunctis”
(1826), ett ofullbordat rekviem i
”nordiskt tung Cherubinistil” (C.-A.
Moberg). Under denna period
tillkom troligen också en uvertyr i c-moll,
som uppvisar drag från Beethoven
och Weber. Manuskripten till S:s
verk förvaras i Mus. akad. S. är
bekant för sitt verksamma understöd
åt det 1820 bildade Harmoniska
sällskapet i Stockholm. ■— Ogift. -—
Litt.: S. Walin, ”Beiträge zur
Ge-schichte der schwedischen Sinfonik”
(1941). K. R.
Stråhle, Daniel, orgelbyggare,
f. 1700 i Norrbärke skn, Kopparb.
län, f 1746. Föräldrar: arrendatorn
Peter S. och Susanna Hansdotter. ■—■
S. var vår förste mera framstående
rent sv. orgelbyggare. Sin utbildning
skall han ha erhållit först i mekanik
hos Christopher Polhem och sedan i
orgelbyggeri hos J. N. Cahman i
Stockholm, den främste repr. för den
nordtyska barockorgelstilen i vårt
land. Efter Cahmans död 1736
började S. bygga på egen hand. År 1741
erhöll han privilegium och fortsatte
sedan att bygga till sin död. Ehuru
hans verksamhetstid sålunda blev
ganska kort, medhann han dock inte
mindre än 17 verk, ett enda större,
det 26-stämmiga i Söderhamn, de
övriga mindre och genomgående
byggda på 4 fots principal som
grundstämma. —■ S. var en värdig
efterföljare till Cahman både i tekniskt och
musikaliskt-klangligt hänseende. I de
bevarade verken, Bingsjö i Dalarna
(1738), Fröslunda i Uppland (1739),
Strömsholm i Västmanland (1740)
kan man alltjämt beundra särskilt den
klassiskt sköna, klara och ljusa
principalklangen. S. var också en god
fa-sadarkitekt. De kvarstående
fasaderna utmärka sig för elegant
formgivning och skön barockdekor. S.
utbildade på sin verkstad de berömda
orgelbyggarna och kompanjonerna
Jonas Gren (bd 3 s. 99) och brorsonen
Peter Stråhle (f. 1720, f 1765). E. E.
Stråle, två 1625 introducerade, ej
besläktade ätter, mellan vilka under
flera riksdagar ständiga tvister ägde
rum angående namnet och sätet på
Riddarhuset, tills det 1649
resolverades, att ätterna skulle taga namn
efter sina gårdar. -— Stråle af
E k n a. Ätten tog namn efter Ekna
i Tjureda skn, Kronob. län. Dess
äldste kände stamfar var fogden
Anders Svensson (f 1604), som 1574
adlades med namnet Stråle. Bland
hans söner märkas ståthållaren Olof
S. (S. 1) och assessorn i Åbo
hovrätt Lindorm S. (f 1633). En
sonsons sonson till S. 1 var löjtnanten
vid amiralitetet Daniel S. (f. 1720,
f 1760), som blev farfar till
justi-tierådet Nils Wilhelm S. (f. 1787,
t 1853). Söner till honom voro a)
landshövdingen Wilhelm S. (S. 2),
b) majoren i armén,
stationsinspekto-ren i Gnesta Nils Gustaf S. (f. 1821,
f 1904), farfar till civilingenjören
Nils Vilhelm Valdemar S. (f. 1890,
f 1944), som var generalinspektör
vid ett oljebolag i Michigan, Förenta
staterna, och som slöt sin ätt på
svärdssidan, samt c) disponenten Holdo S.
(S. 3). — Stråle af S j ö a r e d.
Ätten tog namn efter Sjöared,
Tofte-ryds skn, Jönköp. län. Dess äldste
kände stamfar, väpnaren Anders
Olofsson till Forss, nämnd 1445 och
ännu 1475, fick 1467 frälse av
konung Karl Knutsson. En sonsons son
till honom, slottshövitsmannen
Christopher Andersson S. erhöll 1562
vapenförbättring och kallade sig då
Grip (bd 3 s. 111), vilket släktnamn
1644 ändrades till Gyllengrip. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
