Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Tessin, Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tessin
490
Tessin
den unge T. Frankrike, Italien,
Österrike och Tyskland, påverkades i hög
grad av särskilt fransk kultur och
utbildade sig till en fin kännare av
dåtida konst men också —- och med en
iver, som vållade fadern bekymmer
■— till en elegant och charmerande
världsman av tidens franska snitt.
Under vistelsen i Wien mottog han
1718 underrättelsen att han av Karl
XII utnämnts till hovintendent.
Faderns karriär hade skett i
envålds-kungens tjänst, men med klok
försiktighet förstodo både han och
sonen att rätta sig efter de nya politiska
förhållanden, som inträdde efter
kungens död och som onekligen
öppnade vida perspektiv för en man med
T :s lysande utförsgåvor. Vid
riksdagen 1720 deltog T. som faderns
fullmäktige och fick s. å. det för den
unge världsmannen angenäma
uppdraget att notificera regeringarna i
Danmark, Holland och England om
Fredrik I:s trontillträde. Sin politiska
karriär började han på allvar vid
1723 års riksdag, då han blev invald
i sekreta utskottet och, i kraft av sin
börd, ordförande i dess utrikesutskott,
mindre sekreta deputationen. Både
han och fadern hade alltmer närmat
sig det mot kungaparet oppositionella
holsteinska partiet. T. lierade sig med
dess ledande kraft, Josias Cederhielm;
då denne föreslog T. till e. o.
kansliråd, gjorde kungen kraftigt motstånd,
men måste ge sig inför
kanslipresidenten Horns auktoritet. Som medl.
även av sekreta kommissionen ägnade
T. de utrikespolitiska frågorna sitt
största intresse. Det holsteinska
partiet önskade Sveriges anslutning till
den wienska alliansen mellan
Österrike och Spanien, under det Horn
redan började orientera sig åt det
motsatta lägret, den hannoverska
alliansen mellan Frankrike och England.
Sverige hade 1724 slutit förbund med
Ryssland och följ, år utsågs T. till
sv. ambassadör i Wien med
instruktioner att utverka Österrikes
anslutning till förbundet. Horns avsikt var
närmast att förhala förhandlingarna,
men T. följde med ungdomlig energi
sina instruktioners ordalydelse och
kunde i april 1726 översända ett
fördrag, som slog ned som ”ett åskslag”
(Holst) i rådet. Så småningom
ratificerades visserligen fördraget, men
rådet hade under tiden beslutat sig för
en öppen anslutning till
västmakterna, varför T:s första mer betydande
diplomatiska mission blev utan
politisk betydelse. Då T. återvände till
Stockholm hösten 1726, hade
riksdagen pågått två månader. Den blev
en triumf för Horn och ett
fullständigt nederlag för holsteinarna. T:s
politiska bana var t. v. stäckt. Han
blev efter faderns död 1728
över
intendent, men miste sin plats i
kanslikollegium och i sekreta
kommissionen. — T:s huvuduppgift blev
nu fortsättandet av faderns stora
verk, Stockholms slott. Själv var han
icke skapande konstnär, men han
fullföljde med pietet och säker smak
faderns intentioner och inkallade en rad
utländska konstnärer för
inrednings-och utsmyckningsarbetena. I samband
därmed stiftade han 1735 Kongl.
Ri-tarakad., ursprunget till den nuv.
Akad. för de fria konsterna. Under
sina resor i utlandet gjorde han också
värdefulla konstinköp för slottets
prydande. De praktiska detaljerna vid
slottsbygget överlämnade han dock
till sin närmaste man och vän,
hovintendenten Carl Hårleman. —• Efter
Horns seger följde några år, då
partimotsättningarna mildrades. T.
närmade sig försiktigt åter
kanslipresidenten. Som övertygad merkantilist
— ehuru aldrig verkligt ekonomiskt
sakkunnig — intresserade han sig för
de av samtiden så omhuldade
manufakturerna och kunde genom sina
vidsträckta förbindelser verksamt
stödja Jonas Alströmers Alingsåsverk
och Rörstrands fajanseri, i vilka
företag han också var intressent. Men
fortfarande var det de utrikespolitiska
frågorna, som främst sysselsatte
honom. Hos T. var den karolinska
traditionen icke död. Han var storsvensk,
hoppades på en revansch mot
Ryssland och var medl. i den starkt
nationella orden, Avazu och Wallasis,
till vilken det blivande hattpartiets
ledare hörde. Vid riksdagen 1734
riktades från denna krets en skarp
kritik mot Horns försiktiga
utrikespolitik. T. var utan tvivel liksom
oppositionsmännen anhängare av ett
antiryskt förbund med Frankrike.
Men han var motståndare till varje
plan att kasta Sverige in i ett krig
utan att först ha erhållit betryggande
garantier från detta land. Genom sin
moderation kom han att under
riksdagen i realiteten stödja
kanslipresidenten. Med iver verkade däremot T.
för det förbund, som vid denna tid
kom till stånd mellan Sverige och
Danmark. Ett gott förhållande till
Danmark, varigenom Sverige skulle
ha ryggen fri vid ett krig mot
Ryssland, var en hörnsten i T :s
utrikespolitiska system. Efter riksdagen begav
sig T. som sv. ambassadör till Wien.
Denna gång stodo inga viktiga
underhandlingar på programmet, han
fann Österrike vara en stat i
nedgående och det var med en känsla av
lättnad han 1736 återvände till
hemlandet. S. å. hade krig utbrutit
mellan Turkiet och Ryssland.
Konjunkturerna för ett revanschkrig tycktes
de bästa tänkbara. Det unga
hattpartiet, till vars drivande krafter T.
hörde, samlade sig till en uppgörelse
med Horns politik vid den riksdag,
som 1738 samlades i Stockholm.
Redan vid riksdagens början visade sig
oppositionens styrka: T. valdes med
stor majoritet till lantmarskalk, en
uppgift, som han med sin vältalighet
och representativa förmåga löste på
ett lysande sätt. I allmänhet intog
han en medlande och modererande
hållning. Han försökte i möjligaste
mån skona Horns anhängare bland
riksråden, men lyckades inte hindra
deras avsättning. Ej heller förmådde
han genomdriva den moderate Sven
Lagerbergs val till kanslipresident i
st. f. Carl Gyllenborg. Däremot
lyckades han dämpa den värsta
krigs-ivern bland sina partivänner och
begav sig själv sommaren 1739 via
Danmark till Frankrike för att som sv.
ambassadör vidta de diplomatiska
förberedelser han ansåg oundgängligen
nödvändiga för ett krig mot Ryssland.
Under vägen stannade T. i
Köpenhamn, där han verkade för Danmarks
biträde till det sv.-franska förbundet.
I tre år varade T:s vistelse i Paris.
I världsstadens diplomatiska och
kulturella kretsar utvecklade han nu hela
sin personlighets rika register.
Bou-cher och Marivaux besökte hans hem
och sv. konstnärer som G. Lundberg
och J. E. Rehn åtnjöto hans
mecenatskap. I början av sin Parisvistelse
rådde han sin regering till
försiktighet i dess ryska politik, och
överföringen av trupper till Finland
ogillade han, men efter kejsar Karl VI:s
av Österrike och tsarinnan Annas död
i okt. 1740 ansåg han konjunkturerna
löftesrika, drev på förhandlingarna
med Frankrike och förmådde detta
land att lämna Sverige betydande
subsidier. Han kan inte frikännas
från att ha medverkat till
krigsförklaringen mot Ryssland i juli 1741.
Säkerligen bedömde han den
diplomatiska situationen rätt, när han ansåg
den lämplig för ett krig, men —
okunnig i militära ting, som han var
— överskattade han Sveriges
militära resurser. Kriget blev ett
katastrofalt misslyckande. När T.,
ruinerad av den kostsamma Parissejouren,
efter en ytterst äventyrlig resa 1742
kom hem, tog han säte i rådet —
han hade utnämnts till riksråd föreg.
år -—- och bidrog avsevärt till att
hattarna lyckades rida ut stormen vid
1742 års riksdag. Adolf Fredriks val
till tronföljare höll på att vålla krig
med Danmark, vars kronprins också
varit kandidat vid valet, och som inte
ville tolerera en holsteinare på
Sveriges tron. Det blev T:s uppgift att
avvända faran. Genom en ambassad
till Köpenhamn lyckades han också
komma till en tillfredsställande
uppgörelse. Från hösten 1744 tog T. var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
