Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förkortningar - 1. Toll, Johan Christopher - 2. Toll, Karl - Tollesson, Pehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Toll
3
Tollesson
stor del förtjänsten av framgångarna
under 1790 års sjökampanj. — Efter
Gustav III:s död 1792 kallades T. av
hertig Karl omedelbart till Stockholm
för att leda det planerade militära
reformarbetet. T. utnämndes samtidigt
till generallöjtnant. I de ivriga
partistriderna under förmyndarregimens
första månader intog T. platsen som
den ”gustavianska” kretsens ledande
man och lyckades för en tid hävda sin
ställning gentemot Keuterholm. Redan
i slutet av sept. fick han dock ge vika
och sändes trots livliga protester som
envoyé till Warszawa. Undei- sin tid
i Polen inblandades T. i den
Arm-feltska konspirationen och dömdes
1795 till ämbetets förlust och två års
fängelse på fästning (Wismar). Han
benådades dock, sedan halva straffet
avtjänats. — Efter Gustav IV Adolfs
regeringstillträde 1796 trädde T. åter
i tjänst och blev bl. a. snart medl. av
konseljen i krigsärenden (1797) men
tycks till en början alls icke ha vunnit
konungens förtroende. Detta skedde
först 1799, sedan T. anförtrotts och
framgångsrikt slutfört den
diplomatiska mission till S:t Petersburg, som
resulterade i Gattj inafördraget. Efter
hemkomsten upphöjdes T. i friherrligt
stånd (1799). Under 1800-talets första
år infaller T:s andra storhetstid, då
Gustav IV Adolf i påfallande hög grad
anlitade honom som rådgivare. Vid
liksdagen 1800 företrädde han mycket
effektivt konungens intressen. S. å.
medföljde han konungen på resor till
Tyskland och till S:t Petersburg, där
han deltog i förhandlingarna om det
väpnade neutralitetsförbundet. Under
de närmaste åren anlitades han ofta i
diplomatiska värv:
underhandlingarna med Mecklenburg 1803 om
pantsättandet av staden Wismar och med
England 1805 rörande subsidier för
Sveriges deltagande i tredje koalitionens
krig mot Frankrike. Det lyckade
resultatet tillskrevs i båda fallen T:s
utstuderade skicklighet. Redan 1801
utnämndes han till generalguvernör i
Skåne. Han blev general av kavalleriet
1802 och s. å. en av rikets herrar.
Under det pommerska kriget tjänstgjorde
han 1806 och 1807 vid armén i
Tyskland. Särskilt ryktbara äro hans
insatser vid det kritiska tillfälle, då han
övertog befälet över den sv. armén,
som överförts till Rügen och som
starkt hotades av överlägsna franska
styrkor. Genom att förespegla den
franske marskalken Brune ett
systemskifte i sv. politik, medförande en
brytning med England, lyckades T.
uppnå en överenskommelse, varigenom
armén på mycket fördelaktiga villkor
kunde överföras till Sverige. Kort tid
därefter utnämndes T. till
fältmarskalk (1807). Under 1808—09 års krig
förde han befälet över södra armén
med högkvarter i Skåne men
avskedades efter statsvälvningen 1809, då hans
sympatier för den avsatte konungen
ansågos alltför markerade. Även
under den följ, regimen anlitades han
emellertid i rikets tjänst som
generalbefälhavare i Skåne, där hans insatser
bl. a. blevo betydelsefulla vid
dämpandet av bondeoroligheterna 1811. I
grevligt stånd upphöjdes T. 1814. —
T. är otvivelaktigt en av de mest
fängslande gestalterna i den gustavianska
tidens Sverige. Hans rikt
sammansatta natur innehöll hemlighetsfulla
och gåtfulla drag, och hans karriär och
levnadslopp ha onekligen en fläkt av
saga och äventyr. Av tidens idéer
synes han vara mest påverkad av
fysio-kraterna. En stark kungamakt var för
honom den rätta styrelseformen.
”Despotismens förstfödde son” kallades
han redan av samtiden, och hela sitt
liv var han en hängiven kungatj änare.
För franska revolutionen hyste han en
uppriktig avsky, som tog sig markanta
uttryck. Som ämbetsman och militär
lade T. i dagen en ovanlig
organisationstalang och en oerhörd
arbetsförmåga. — T. blev led. av Krigsvet.
akad. 1798, serafimerriddare 1800 och
hedersled, av Lantbruksakad. 1812. —
Ogift. —• Litt.: C. W. Lilliecrona,
”Fältmarskalken grefve J. C. T.” (1
—2, 1849—50); K. Mellander, ”J. C.
T. som militär och politiker under
Gustav III” (1933); I. Andersson,
”J. C. T. Biografiska problem” (i
Scandia 1934); E. L. Birck, ”General
T:s krigsplan år 1788” (1944); S. G.
Svenson, ”Gattjinatraktaten 1799”
(1952). S. G.S.
2. Toll, K arl Osvald, arméofficer,
f. 2 nov. 1862 på Hacksta gård,
Enkö-pings-Näs skn, Uppsala län, t 13 okt.
1936 i Stockholm. Föräldrar:
generalmajoren och hovmarskalken Gustaf
Axel T. och Hedvig Elisabet Ottiliana
Charlotta von Post. Brorsons sonson
till T. 1. —■ T. blev efter mogenhetsex.
i Uppsala 1880 underlöjtnant vid
Närkes reg. 1881, erhöll s. å. transport till
Göta artillerireg. och var aspirant vid
Generalstaben 1891—94. Han var
artilleristabsofficer 1894—97, lärare i
vapenlära vid Krigsskolan 1896—
1903, chef för Artilleristaben 1904—
09, utnämndes till major i armén 1904
och till major vid Upplands
artillerireg. 1906. T. blev överstelöjtnant i
armén 1908, överstelöjtnant och chef för
Gotlands artillerikår 1909. Han blev
överste och chef för Vendes
artillerireg. 1911, utnämndes till generalmajor
i armén och tf. chef för Fjärde
arméfördelningen 1918, blev ord. chef 1919,
var överkommendant för Stockholms
garnison 1918—27, befordrades till
generallöjtnant 1925 och erhöll av-
Karl Toll.
sked 1927. — T. ägnade mycket arbete
åt de frivilliga
försvarsorganisationerna och var bl. a. ordf, i Sveriges
landstormsfören:ars centralförb. 1920
—33. För den frivilliga skytterörelsen
stod han i spetsen 1924—34 och gjorde
sig där i hög grad uppskattad. Under
sin reg.-chefstid i Kristianstad
tillhörde han stadsfullmäktige där och
var inspektor för de båda läroverken i
staden. T. var en god talare och en
älskvärd, jovialisk natur. Han
invaldes i Krigsvet. akad. 1904 och
erhöll 1929 Illis quorum. — Gift 1891
med friherrinnan Anna Louise
Elisabeth Fleetwood. F. M.
Tollesson, Pehr, präst,
väckelsepredikant, f. 2 okt. 1747 i Övratorp,
Åseda skn, Kronob. län, f 28 juni 1821
i Närtuna skn, Stockholms län.
Föräldrar: bonden Johan Ericsson och
Helena Nilsdotter. — T. kom vid nio
års ålder från ett fattigt och försupet
hem till Växjö skola, där han till att
börja med tog sig namnet Oefrén
(Eurén). Han inskrevs 1765 vid
Uppsala univ., där han främst studerade
orientaliska språk. Är 1771
prästvigdes han och blev huspredikant hos
greve Adam Horn på Fogelvik i
Småland. Han vistades doek under de
närmaste åren även mycket i Stockholm
och framträdde från 1773 som
predikant där. Efter pastoralex. 1774 blev
T. 1780 kyrkoherde i Danviken och
Sicklaö invid Stockholm (tillträdde
1782). År 1792 utnämndes han till
hovpredikant och var från 1793 till
sin död kyrkoherde i Närtuna och
Gottröra i Uppland. Han blev teol. dr
sistn. år, prost 1794 och
kontraktsprost 1810. Från 1793 deltog han i
Ecklesiastikkommitténs arbete på en
ny katekes och kyrkohandbok. — T.
var ett av den sv. pietismens främsta
namn vid slutet av 1700-talet. Han
stod i huvudsak på gammalpietismens
grund, ”var brinnande i anden, med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
