Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Trygger, Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trygger
54
T rygger
derata minoritetsriktningen, blev T.
förbigången. De moderata hade inlagt
sitt veto mot honom. T., som icke
frivilligt ville vika, protesterade
genom att utträda ur partiet. Då
emellertid den valde partiledaren, biskop
G. Billing, lämnade riksdagen efter
1912 års session, blev ledarfrågan åter
aktuell, och 1913 valdes T. ehuru
fortfarande under visst motstånd till
högerns parlamentariske ledare i Första
K. Med avbrott endast för
statsministertiden 1923—24 innehade han denna
position t. o. m. 1933. — Vid den
fortgående skärpningen av de
politiska striderna 1908—14 intog T. en
betydelsefull ställning. Han
upprätthöll nära kontakt med Gustav V och
drottning Victoria, och då
försvarsfrågan hösten 1913 blev alltmera
aktuell manade han konungen att
avkräva ministären Staaff ett bestämt
ställningstagande och ett löfte att
försvarsfrågan i sin helhet skulle
föreläggas 1914 års riksdag. I det
händelseförlopp, som utmynnade i den
konstitutionella konflikten i samband
med bondetåget och Gustav V: s
borg-gårdstal 6 febr. 1914 samt ministären
Staaffs därpå följande avgång, var
T. en pådrivande kraft. Till skillnad
från andra ledande högerpolitiker,
bland dem Arvid Lindman, som hyste
betänkligheter mot konungens tal och
dess möjliga konsekvenser, uppträdde
T. mot alla eftergifter och
mildringar. Han var också beredd att ta det
politiska ansvaret. Då den
moderatliberale Louis De Geer misslyckats
att bilda ministär och sedan även Hj.
Hammarskjöld först en gång
preliminärt avböjt, accepterade T. uppdraget
att bilda en högerregering men
nödgades återlämna det, då han icke fick
helhjärtat stöd från sina partivänner.
T:s goda förbindelser med
kungahuset fortforo, särskilt, under de
följande krisåren. Han stödde
ministären Hammarskjölds
neutralitetspolitik och tog avstånd från aktivismen,
även om han i 1916 års remissdebatt
betygade aktivisterna sin stora
personliga högaktning. Efter ministären
Hammarskjölds avgång våren 1917
erhöll T. uppdraget att bilda ny
ministär, sedan statsutskottets ordf., den
moderate högerpolitikern Carl Swartz,
under hand avböjt. T. övertalades
emellertid av Lindman och Swartz
att återlämna uppdraget och den
sistn. åtog sig att bilda den nya
regeringen. Under ministären Edén 1917
—20 förde T. ss. den främste
oppositionens talan i Första K. Han
kritiserade 1918 års författningsreform
men avstod från konservativ
kamp-politik. Ären 1917—21 var han ordf, i
högerns lokala partiorganisation i
Stockholm. Vid regeringskrisen hösten
1920 efter den första ministären
Brantings avgång torde T. varit villig
att träda till som statsminister, men
även denna gång lade partitaktiska
skäl hinder i vägen. När Brantings
andra ministär demissionerade efter
nederlag i riksdagen våren 1923, gick
emellertid uppdraget att bilda den nya
regeringen till T., som accepterade
och trädde i spetsen för en ministär,
som bestod dels av högerpolitiker,
dels av icke partipolitiskt aktiva
ämbetsmän av såväl konservativ som
liberal åskådning samt dessutom av en
aktiv politiker tillhörande
bondeförbundet, Försök att ge ministären en
bredare bas och få till stånd en
borgerlig samlingsregering hade misslyckats.
T. strävade emellertid att föra en
samlande politik och önskade se sin
ministär betraktad som ”en verklig
riksregering”. Den viktigaste
uppgiften för regeringen var att söka uppnå
en lösning av försvarsfrågan, sedan
länge ett huvudintresse för T. Den
proposition, som förelädes riksdagen
1924, var ett medlingsförslag, som
emellertid icke vann majoritet i
Andra K. utan endast i Första K., och
då sammanjämkning var omöjlig, föll
frågan. Valen till Andra K. hösten
1924 gåvo icke ett sådant resultat, att
ministärens avgång direkt var
motiverad, men då regeringen var oenig
och socialdemokraterna krävde
regeringsskifte samt det visade sig
omöjligt att få till stånd en uppgörelse
med de frisinnade, inlämnade
ministären sin avskedsansökan i okt. 1924.
År 1926 kallades T. till kansler för
rikets universitet; han innehade
denna post till 1937, då han avgick. T.,
som 1902—04 varit led. av
universi-tetsex.-kommittén, fungerade 1933—
37 som ordf, i den dåv.
univ.-beredningen. — De utrikespolitiska
frågorna hade redan från början av T:s
politiska bana legat inom hans
intressesfär. Han insattes i hemliga
utskottet första gången 1905 och
tillhörde sedan detta vid alla de
tillfällen fr. o. m. hösten 1914, då
sådant utskott var tillsatt. Han var led.
av 1919 års kommitté för utarbetande
av förslag till grundlagsändringar
beträffande utrikesfrågors behandling,
och efter den reform, som blev en
följd av denna utredning, tillhörde
han utrikesnämnden från dess
tillkomst 1921 till 1937, med undantag
för de tider, då han hade säte i
regeringen. T., som hörde till dem, vilka
talade mot Sveriges inträde i
Nationernas Förbund, var delegat vid
NF-församlingens möten i Genève 1920—
22 samt vid den internationella
ekonomisk-finansiella konferensen i
Genua 1922. Då Lindman hösten 1928
efter högerframgången vid valet
bil
dade sin andra ministär, inträdde
T. som utrikesminister. Den tidigare
många gånger märkbara rivaliteten
mellan T. och Lindman hade vid
denna tid utjämnats. Under T:s
utrikesministertid anslöt sig Sverige
till den av NF rekommenderade
generalakten om förlikning, skiljedom
och rättsligt avgörande av
internationella tvister samt till
Kelloggpak-ten. Under sina sista år som aktiv
politiker, då han anförde Första
K.-högerns opposition först mot det
frisinnade ”vågmästeriet” under C. G.
Ekman och sedan mot den
socialdemokratiska ministären under P. A.
Hansson, betonade han liksom tidigare
under sin politiska verksamhet starkt
de ekonomiska och statsfinansiella
synpunkterna. Han framhöll
konsekvent näringslivets frihet och den
enskilda företagsamheten såsom
nödvändiga förutsättningar för
framåtskridandet och varnade för en alltför
expansiv socialpolitik. Vid 1934 års
riksdag lämnade T. ordf.-skapet för
Första K.-högern. — T. är vid sidan
av Arvid Lindman den ledande
konservative politikern i Sverige under
1900-talets tre första decennier.
Mindre folklig och rörlig, mera
intellektuell och kyligt aristokratisk än
denne har T:s politiska gärning
främst varit förlagd till det
parlamentariska planet, där hans logiska
skärpa och sarkastiska replikföring firat
triumfer i debatterna. Hans
pregnanta formgivning och distinkta,
energi-laddade artikulation gjorde honom till
en vältalare av rang. Hans
personlighet var mera lysande än vinnande
och hans begåvning mer kritisk än
konstruktiv. Ett levande men något
strävt rättspatos, hög formell
bildning, ingående kännedom om
näringslivets och överhuvud det ekonomiska
livets villkor, personligt
förmögen-hetsinnehav och en till följd av
läggning och miljöpåverkan föga
utvecklad social känsla bilda
bakgrunden till T:s politiska verksamhet.
Han framstod som ämbetsmanna- och
högreståndskonservatismens ledande
talesman. — T. hade omfattande
privatekonomiska engagemang och tog
del i ledningen av flera
industriföretag. Han var ordf, i styrelserna för
ab. Separator och ab. Iggesunds bruk.
Han hade även intressen inom såväl
bank- som tidningsvärlden (bl. a. ab.
Göteborgs bank och Svenska
Dagbladet) . — Flera av T: s viktigare politiska
tal ha utgivits. T. blev hedersled, av
Vitt. akad. 1922 och led. av Vet. akad.
1925. År 1926 blev han
Serafimerrid-dare, och 1932 erhöll han Uppsala
univ:s Gustaf Adolfs-medalj i guld. —
Gift 1891 med fil. kand. Signe Maria
Charlotta Söderström. O. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
