Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallin, Josef - Wallin, Karl - Wallin, Sigurd, konst- och kulturhistoriker, museiman, se s. 202 - Vallin, Sten, zoolog, se s. 202 - 1. Wallin, Georg, d. ä. - 2. Wallin, Georg, d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallin
201
Wallin
pris för ”Äreminne öfver riksrådet
grefve Johan Banér” och 1815 det
stora priset för ”Försök till det första
korstågets historia” (tr. i Sv. akad:s
handl. ifrån år 1796, 7, 1820). W.
skildras som en själsfrände till sin
namne J. O. Wallin och gjorde sig
genom sin lärdom och sitt värdiga
uppträdande respekterad och aktad.
— Gift 1825 med Clementine Noring.
Å. N.
Wallin, Karl Gustaf,
elektrotekniker, f. 16 jan. 1858 i Fasterna skn,
Karl Wallin.
Stockholms län, f 4 aug. 1922 i
Djursholm. Föräldrar: trädgårdsmästaren
Otto Julianus W. och Christina
Pers-dotter. — W. blev elev vid Tekn.
högskolan 1878 och utexaminerades från
dess fackavd. för arkitektur 1882.
Han hade anställning vid Stockholms
Belltelefon-ab. 1882—85, var delägare
i och tekn. chef för firman Öller & co.
i Stockholm 1885—87 och blev verkst.
dir. för Stockholms elektriska
belys-nings-ab., som innehade det första
elektricitetsverket i Stockholm, 1890
samt avgick, då bolaget 1908 övertogs
av Stockholms stad. Från 1886 var
han knuten till Tekn. högskolan först
som assistent i fysik till 1893 och
därefter som extra lärare i elektroteknik
till 1907. Åren 1889—1909 var han
dessutom överlärare i fysik vid Tekn.
skolan i Stockholm och 1898—1900
lärare vid Sjökrigshögskolan. W. blev
1902 tf. prof, i elektroteknik vid Tekn.
högskolan, 1907 prof, i detta ämne
och 1913 (till följd av den elektrotekn.
fackavd:s omorganisation) prof, i
elektrisk anläggningsteknik; denna
befattning innehade han till sin död.
Som sakkunnig medverkade han i
utredningar 1891 och 1898 om
föreskrifter rörande elektriska anläggningar.
—• W. tillhörde i Sverige
banbrytar-na för elektricitetens praktiska
utnyttjande. Han deltog i stiftandet av
Sv. elektricitetsverksfören. 1902 och
var ordf, där 1905—13 samt i Sv.
tek-nologförems avd. för elektroteknik
1898. Åren 1893—99 redigerade han
avd. för mekanik och elektroteknik
av Tekn. tidskr. W. publicerade ett
flertal uppsatser i denna tidskr. och
utgav en lärobok i elektroteknik,
”Elektriciteten” (1899), som bl. a.
behandlar elektricitetens användning
för belysning och kraftöverföring. —■
Gift 1889 med Alma Maria
Euphro-syne Sällström. S. L.
Wallin, Sigurd, konst- och
kulturhistoriker, museiman, se s. 202.
Vallin, Sten, zoolog, se s. 202.
1. Wallin, Georg, d. ä.,
biskop, f. 1 maj 1644 i Doeksta i
Vibyg-gerå skn, Ångermanland, f 8 juli 1723
i Säbrå skn, samma landskap.
Föräldrar: jordbrukaren och länsmannen
Nils Göransson och Kristina
Persdot-ter. — Efter studier i Härnösand och
Uppsala blev W. fil. mag. 1676 och
prästvigdes s. å. Han började sin
prästerliga bana som huspredikant hos
riksråden Gustaf Banér och Nils
Brahe. År 1680 blev han predikant
vid drabantkåren. En predikan för
Karl XI väckte dennes intresse för
W., vilken blev konungens förtrogne
själasörjare som hovpredikant från
1681. År 1685 utnämndes W. till
kyrkoherde i Gävle och prost över
Gästrikland men kallades 1690 åter till
hovet, nu som överhovpredikant. Vid
jubelfesten (för Uppsala möte) 1693
blev han teol. dr. W. rådfrågades av
konungen muntligen och skriftligen i
allvarliga angelägenheter och bistod
denne i hans sista stunder (som W.
åskådligt skildrat). W. fortsatte sin
tjänst som överhovpredikant hos Karl
XII, vid vilkens religiösa uppfostran
han biträdde. Han var
fältsuperintendent hos konungen under dennes
fälttåg 1701. S. å. blev han biskop i Göte-
Georg Wallin d.ä. Målning (detalj) av okänd
konstnär.
borg men lämnade detta stift följ, år
föi- att bli superintendent i
Härnösand, vilket innebar en ekonomisk
uppoffring. W. var en duglig och
nitisk stiftschef i den
ortodox-luthers-ka traditionens anda, ”en karolin, en
svensk bondepräst när han är som
bäst, en förening av värdigt allvar och
folkligt gemyt, sakligt rättfram och
flärdlös med en viss ringaktning för
invecklade former” (T. Andræ). W:s
auktoritet i domkapitlet var stor, men
är 1722 klagade detta över W:s
självrådighet vid ämbetstillsättningar.
W:s sista år överskuggades av
krigets olyckor. Strax efter hans makas
död (26 maj 1721) brändes Härnösand
av en rysk flottexpedition. W. måste
hålla sig gömd i bergen i Stigsjö,
utsatt för strapatser som, jämte en
härpå följande visitationsresa till
Västerbotten, förkortade hans liv. — Gift
1680 med Ingrid Gadd. — Litt.: T.
Andræ, ”G. W.” (1936). O. H.
2. Wallin, Georg, d. y., biskop,
fornforskare, f. 31 juli 1686 i Gävle,
t 16 maj 1760 i Göteborg. Son till
W. 1. —■ W. blev magister i
Uppsala 1707. Åren 1708—10 företog han
en studieresa till Tyskland, Holland
och England. I en utförlig dagbok
har W. skildrat denna liksom en
senare utlandsresa och vissa
inomsvenska reseintryck (W:s Itinerarium i
Linköpings stiftsbibliotek) med en
rikedom på livfulla, färgrika
scenerier och tidsbilder. I Greifswald
studerade W. för pietismens nitiske
vedersakare J. F. Mayer men besökte
senare också Franckes berömda
Wai-senhaus och collegia pietatis, som
han åskådligt skildrat. Hemkommen
tillträdde W. ett teologiskt
lektorsvikariat vid Härnösands gymnasium,
efter att ha styrkt sin kompetens med
en disputation över gudstjänstböner,
där W. försvarade lutherdomens
liturgiska tradition mot puritanismens
radikala spiritualism, som han just
konfronterats med i England. W. höll
lärda föreläsningar vid sitt
gymnasium i luthersk dogmatik och filosofi
i tidens anda öch bistod sin åldrige
fader med stiftsstyrelsen. Tvenne
gånger företog han visitationsresor i
Lappmarken, där han predikade och
höll katekesförhör men också gjorde
etnografiska iakttagelser. —- Det
decennium W. verkade i Härnösand var
en tid av ”upprepade eldsolyckor,
fattigdom och slutligen fientliga
härjningar” (T. Andræ). W. företog en
andra studieresa till kontinenten
1720—23. Han uppehöll sig nu mest
i Paris, där han studerade det
förfinade och gedigna biblioteksväsendet,
som han åskådligt och entusiastiskt
skildrat i ”Lutetia Parisiorum” (tr.
i Nürnberg 1722, i utdrag översatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
