Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallmark, Lars Johan - 1. Wallmark, Peter Adam - 2. Wallmark, Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallmark
206
Wallmark
sin död. var han överdir. och
föreståndare för Teknologiska inst. i
Stockholm. W. tillhörde stiftarna av Sv.
slöjdfören. 1845. Han invaldes i
Lant-bruksakad. sistn. år och i Vet. akad.
1846. —• W. var en mångsidigt
kunnig man med fysik som huvudämne.
Han publicerade en rad smärre
uppsatser, bland vilka märkes ”Bidrag
till svenska fotens, kannans och
skålpundets historia” (Vet. akad:s
för-handl. 1854). — W. testamenterade
36 000 rdr (Wallmarkska fonden) till
Vet, akad. för belöning av rön och
upptäckter samt för understöd av
forskning. Därjämte ihågkom han
Uppsala univ., Lunds univ. oeh Sv.
slöjdfören. — Ogift. — Litt.: biografi
av E. Edlund i Vet. akad:s
lefnads-teckn. (1, 1869—73). S. L.
1. Wallmark, Peter Adam,
biblioteksman, publicist, författare, f.
31 dec. 1777 på Stora Egnared,
Källsjö skn, Hall, län, f 19 mars 1858 i
Kungsör, Västmanl. län. Föräldrar:
kontraktsprosten Andreas W. och
Hedvig Sophia Rewigin. — W. fick
i hemmet under ledning av sin för
vidsträckt lärdom kände fader en
grundlig första undervisning,
framför allt i klassiska språk, varefter
han 1793 inskrevs vid Lunds univ.
Där studerade han först medicin,
men övergick snart till filosofiska
fakulteten. Studieåren förstördes av
hans knappa ekonomiska
omständigheter, som tvingade till långa
uppehåll och informatorstjänster. När
sedan även ohälsa kom till, avbröt
han de lovande studierna, enligt
uppgift kort före examen. År 1799 kom
han som informator till Stockholm,
där han uppsökte Gjörwell, på vars
rekommendation han antogs som e. o.
amanuens i K. bibi. Han blev 1803
amanuens där, 1807 v. bibliotekarie,
1808 förste amanuens och 1811 k.
bibliotekarie, från vilken tjänst han
1843 pensionerades; 1816 erhöll han
kansliråds titel. Från 1805 var han
även bibliotekarie vid von
Enge-strömska bibi. Han ägde (antagligen
från dess grundande 1814)
Eckstein-ska boktryckeriet i Stockholm, vilket
han själv drev till 1849. Inom den av
Gustav IV Adolf föranstaltade
censuren av tryckta skrifter var han
verksam dels som medhjälpare åt P.
Malmström vid granskningen av de
utländska pressalstren, dels 1805—
10 som hovkanslerns ombudsman för
tillsyn av bokhandeln och
boktryckerierna. Han var sekr. i 1809 års
kommitté för utarbetande av förslag till
tryckfrihetsförordning samt 1826—
42 ordf, i Boktryckeri-societeten. Åren
1810—13 var han kronprins Karl
Johans och prins Oscars lärare i svenska.
Han blev led. av Vitt. akad. 1817. —
Under sina första stockholmsår blev
W. den populäre franske ministern
Bourgoings lärare i svenska och
in-time vän. I dennes hem träffade han
det vittra Stockholm och knöts nära
till Leopold och Carl Peter Lenngren.
Sin publicistiska bana började han
också i Lenngrens Stockholms Posten,
där han tidvis vikarierade som red.
År 1804 fick W. en litterär framgång,
då hans lärodikt ”Handen” (tr. 1807
med utförliga kommentarer av W.)
belönades med Sv. akad:s andra pris.
Följ, år erhöll han även Lundbladska
priset. De närmaste åren gav han i
flera dikter uttryck åt sin avsky för
Napoleon. En stor men övergående
popularitet som förf, nådde han 1808,
då han utgav romanen ”Amalia, eller
de finska flygtingarne”. Följ, år fick
Peter Adam Wallmark. Litografi.
W. ett pris av Sv. akad. för sin ”Sång
till finska arméns ära”. — År 1809
började W. utge Journal för
Litteraturen och Theatern, 1813 omdöpt till
Allmänna Journalen och 1824 till
Journalen. Den upphörde 1837, sedan
W. 1834 överlåtit den till annan
utgivare. W:s avsikt med denna tidn.
var att ge Sverige ett länge saknat
organ för litterär presentation,
recension och debatt. Den av J. C.
Aske-löf s. å. startade litterärt
revolutionära tidskr. Polyfem drev emellertid
Journalen in i en hätsk polemik, där
båda parter kommo att grovt förgå
sig, så att W. för eftervärlden
kommit att stå som en slavisk eftersägare
av sengustavianerna och en fiende till
allt nytt på litteraturens område. Sin
höjdpunkt nådde denna polemik med
den av fosforisterna författade
satiren ”Markalls sömnlösa nätter” (1—■
2, 1820—21), där W. var
huvudpersonen under namnet Markall. Av W: s
nu helt föråldrade skönlitterära
arbeten kan ytterligare nämnas operan
”Sulioterna eller Sulis öfvergång”
(1827; tonsatt av J. F. Berwald), vari
han med varm sympati skildrar
scener ur grekernas vid denna tid förda
frihetskamp. År 1821 sammanfattade
lian den gångna litterära striden i
broschyren ”Försök att upplysa
publiken om föremålet och beskaffenheten
af den elfvaåriga tvisten inom vår
litteratur”. — Också på det politiska
området blev W:s ställning otacksam.
Tjusad av Karl XIV Johans charm
blev han, trots konflikter med
monarkens självhärskartendenser —
speglade i tidn:s namnförändringar — en
av dennes trognaste vapendragare.
Som sådan redigerade han 1834—44
Sveriges Stats-Tidn., ett officiöst
regeringsorgan, tillkommet som
motvikt till den starka liberala pressen,
och 1844—47 Post- och Inrikes
tidningar. Hans politiska journalistik
nådde 1823 sin höjdpunkt i en
djupsinnig och sakrik motskrift till Hans
Järtas romantisk-konservativa tidskr.
Odalmannen; W. hävdar där sin (och
Karl Johans) mera
upplysningsbeto-nade syn på 1809 års principer. År
1843 utgav W. som svar på ett ganska
vulgärt angrepp av Anders Lindeberg
”Historisk-statistisk återblick på
Sveriges yttre och inre förhållanden
under de sist förflutna tretti åren . .
en försvarsskrift för Karl Johans
regeringstid. I samma avsikt och i en
liknande situation skrev han 1858 sitt
sista arbete, ”Historiska
beriktigan-den af åtskilliga i en del nyare
skrifter förekommande uppgifter ..—•
W. var en utomordentlig
arbetsmänniska, kunnig i många ämnen, en
framstående publicistisk begåvning
och i sin journalistik ärligare och
principfastare än de flesta. Han
fyllde otvivelaktigt en stor uppgift i sin
tids kulturliv. — Gift 1) 1802 med
Sophia Elisabeth Isoz, t 1836; 2) 1847
med Hedvig Elisabeth Wallgren. —
Litt.: W:s självbiografi i
”Biogra-phiskt lexicon öfver namnkunnige
svenske män” (19, 1852); Clara
Wallmark, ”P. A. W. En tidsbild från
adertonhundratalets första hälft”
(1914). S.A—n
2. Wallmark, Ernst Adam,
författare, teaterledare, översättare, f.
3 april 1834 i Stockholm, t 12 nov.
1910 därstädes. Son till W. 1 och hans
andra hustru. — W. avlade kansliex.
i Uppsala 1857 och tog därefter
anställning i statligt verk. Han blev
amanuens i Riksarkivet 1898. Tills,
med L. Zetterholm drev han Södra
teatern i Stockholm 1871—73 och
sistn. år tills, med V. Holmquist
Djurgårdsteatern. Ensam drev han 1873
—74 Ladugårdslandsteatern.
Operetten tillhörde vid denna tid
stockholmarnas populäraste nöjen, och de
flesta utländska operetter som
spela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
