Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vasaätten - 1. (Vasa), Kristiern - 2. (Vasa), Kettil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vasa
222
Vasa
mir (f. 1609, f 1672), konung 1648
—68. Den senare var Vasahusets
siste legitime manlige ättling. —
Gustav I hade utöver de här
nämnda sönerna även sonen Magnus (bd 5
s. 187) oeh döttrarna Katarina (bd 4
s. 204), Cecilia (bd 2 s. 54), Anna (bd
1 s. 112), Sofia (bd 7 s. 116) och
Elisabet (bd 2 s. 390), samtliga gifta med
tyska furstar. Erik XIV:s barn voro
sonen Gustav Eriksson (bd 3 s. 170)
och dottern Sigrid (bd 7 s. 14), gift
med godsherren Henrik Claesson
(Tott). Johan III hade utom sonen
Sigismund även dottern Anna (bd 1
s. 112) och sonen Johan (bd 4 s.
63). Karl IX:s dotter Katarina (bd
4 s. 204) blev genom sitt gifte med
pfalzgreven Johan Kasimir
stammoder för den pfalziska kungaätten i
Sverige. Hennes halvsyster Maria
Elisabet (bd 5 s. 246) var gift med
kusinen Johan (se ovan). Halvbrodern
Karl Filip (bd 4 s. 188) dog 1622. —
Bland illegitima ättlingar till
kungliga medlemmar av Vasaätten märkas
bl. a. släkterna Gyllenhielm (bd 3 s.
187) och af Vasaborg (s. 220) Gustav
IV Adolfs son Gustav (bd 3 s. 150)
antog på grund av sin härstamning från
den gamla sv. vasadynastien titeln
prins av Vasa 1829; han avled 1877
utan manlig avkomma. — Ättens
medl. buro under medeltiden icke
något särskilt släktnamn. Först mot
slutet av 1500-talet, då de flesta av våra
medeltidsätter i anslutning till det
kontinentala bruket fingo sina
släktnamn, kom namnet Vasa (Vase) som
benämning på denna ätt. I tryck
spåras sammanställningen ”Gustaf
Eriksson Vasa” första gången 1618; den
numera vanliga formen ”Gustaf
Vasa” kan tidigast påvisas 1695 i
Frankrike och spreds på 1700-talet
även till Sverige. Släktnamnet hänger
samman med! att ättens vapen efter
hand fått utseende av en vase
(halmkärve eller faskin, stormvase).
Möjligen har i någon mån ättens innehav
av gården Vasa i Skepptuna skn, som
redan i början av 1400-talet ägdes av
Kristiern Nilsson, övat inflytande på
namngivningen. Vapnets
fortskridande förändring kan ha berott på en
”medveten anslutning till godsets
ety-mologiskt missuppfattade namn” (E.
Hellquist). — Litt.: E. Hildebrand,
”Vasanamnet och Vasavapnet” (Sv.
autografsällskapets tidskr. II, 1889—
97); C. M. Kjellberg, ”Vasaättens
härstamning frän Kristiern från
Öland och vasavapnets uppkomst”
(Personhist. tidskr. 1923); H.
Gil-lingstam, Ӏtterna Oxenstierna och
Vasa under medeltiden” (1952). K.
1. (Vasa), Kristiern Nilsson,
riddare, riksråd, drots, t natten mellan
29 och 30 april 1442 på Viborgs slott
i Finland och begravd i Stockholms
gråbrödrakloster. Föräldrar:
häradshövdingen i Frötuna skeppslag Nils
Kettilsson oeh Kristina Jonsdotter
(stjärna). — V:s fader, den förste
kände medl. av Vasaätten, torde ha
varit bosatt på Björnö söder om
Norr-täljeviken, som också blev V:s
hemvist och där han nämnts som
häradshövding i Seminghundra härad 1401
—34. I egenskap av förmögen
storman hade V. emellertid besittningar
även på flera andra håll i riket, bl. a.
i Södermanland, Närke och
Östergötland. Främst var han dock, liksom
sina samtida fränder inom
Oxen-stiernaätten, genom godsinnehav och
annat knuten till Uppland. I början
av 1400-talet drabbades han som
jordägare i Lyhundra och Frötuna av den
kungliga reduktionen. Han synes
dock själv ha varit led. av
rannsak-ningsnämnden för räfsteting inom
Uppsala ärkestift, V: s långa politiska
verksamhet började redan på
1390-talet men blev mera synbar sedan
Erik av Pommern blivit ensamregent
1412. Som en ovanligt trofast och
ihärdig anhängare till denne
framstod V. ända tills Eriks eget
uppträdande omöjliggjorde ett partitagande
för hans sak. Orsakerna till hans
hållning låta sig ej avgöra med
bestämdhet; möjligen kan dét härvidlag ha
spelat en roll, att V. var gift med en
dotter till unionsmonarkens betrodde
rådgivare av holsteinsk börd, Erik
Krummedige. Det goda förhållandet
till konungen torde förklara, att V.
från 1417 var betrodd med Viborgs
ur handelspolitisk och strategisk
synpunkt så viktiga slottslän; han var
för övrigt en av de få svenskar, som
under Eriks regering tillstaddes att
inneha ett dylikt. V. var också under
åren 1417—34 verksam som finländsk
styresman. Som fogde sökte han hävda
danska handelsintressen i Ryssland
och kom därvid i spänt förhållande
till hanseaterna. V. förblev lojal mot
konung Erik och tog avstånd från sina
rikssvenska ståndsbröders
stämpling-ar. Är 1434 utsågs han till medlare i
tvisten mellan konung Erik och de sv.
upprorsmännen. Följ år blev han
utsedd till drots. På mötet i
Söderköping 1436 utverkade han och Karl
Knutsson att i Eriks namn utöva
regeringen i Sverige som hövitsmän.
Båda bekämpade gemensamt den
farliga bonderesning, som under Erik
Pukes ledning utbröt i Svealand på
hösten 1436, men allteftersom tiden
gick blev det svårare för Karl
Knuts-son och V. att samverka. Medan den
förre tidigt uppställde det målet för sig
att upprätta en nationell sv. styrelse
under egen ledning, var V. övertygad
unionsvän. Men efter Pukefejden hade
Karl Knutsson, som gjort den största
insatsen för dess nedkämpande,
alltmer fått försteg i rikets styrelse
framför V. Antagonismen mellan dem
båda framträdde också alltmera öppet
trots deras inbördes frändskap: Karl
Knutsson var sonson till V:s avlidna
syster. Som innehavare av
Nyköpings-hus och Viborg var V. emellertid
alltjämt en mycket mäktig herre i riket,
så mycket mera som han stod på god
fot med biskopar och världsliga
herrar inom Sveriges moderata,
fram-stegsvänliga unionsparti. Sedan Karl
Knutsson blivit riksföreståndare lät
han 1439 fängsla V. Sedermera
ingicks emellertid ett slags förlikning,
som tillstadde V. att återvända till
Viborg på villkor att han ej vidare
satte sig upp emot riksföreståndaren.
I Finland slöt sig V. till oppositionen
mot Karl Knutsson. Efter dennes fall
och Kristofers av Bayern val till
konung 1440 blev V. åter drots. Av
uni-onskonungen fick han bl. a. rätt att
inneha Viborg till följ,
valborgs-mässodag; han och hans arvingar
skulle därjämte i fjorton år vara
länsinnehavare av Österbotten med
Korsholms slott och dessutom i fyra
år förfoga över Raseborgs slottslän.
V. fick emellertid inte länge njuta av
segern över Karl Knutsson; han dog
kort innan han fördragsenligt skulle
lämna Viborg. — V:s politiska
personlighet avtecknar sig inte för
eftervärlden med särskilt skarpa drag;
Karlskrönikans hatiska skildring är
givetvis en vrångbild. Klokhet och
försiktighet synas ha varit
förhärskande drag i hans utrustning som
offentlig personlighet. — Gift 1)
sedan 1390-talet med Margareta, t 1413,
dotter av riddaren Johan Molteke; 2)
något av åren 1425—28 med
Margareta, dotter av den danske
rikshovmästaren Erik Krummedige. — Litt.:
Kj. Kumlien, ”Karl Knutssons
politiskaverksamhet 1434—1448” (1933).
Kj. K.
2. (Vasa), Kettil Karlsson,
biskop, riksföreståndare, f. omkr. 1434,.
t 10 aug. 1465 i Stockholm.
Föräldrar: riksrådet Karl Kristiernsson och
Ebba Eriksdotter Krummedige.
Sonson till V. 1. — Efter studier i
Rostock och Louvain, vilka ledde till
magistergraden, blev V. kanik i
Uppsala, där hans kusin Jöns Bengtsson
(Oxenstierna) var ärkebiskop. Efter
1457 års tronskifte blev han av
Kristian I rekommenderad vid kurian att:
få inträda som koadjutor hos den
åldrige biskop Nils (König) i
Linköping. Vid dennes snart timade
från-fälle erhöll V., efter att två gånger ha .
uppvaktat påven, 1459
biskopsämbetet, fastän han ej nått den kanoniskt
fastställda minimiåldern. Sedan Kris- -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
