Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Weibull, Mats - 5. Weibull, Lauritz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Weibull
237
Weibull
Mats Weibull.
och. från 1918 led. av Lantbruksrådet.
Jämte H. Winberg redigerade W. 1900
—17 Tidskr. för landtmän, där han
flitigt medverkade. I yngre år var
han en flitig populärföreläsare. Han
invaldes i Lantbruksakad. 1904. —
Inom mineralogin utgav W. ”Om
zirkonium och dess föreningar” (1881
—82, drsavh.) samt arbeten över
Väster Silvbergs gruvfält i Dalarna,
olivinmineralen, alkylsulfider och
andra organiska föreningar,
arsenik-kis, vesuvian m. m. På
lantbruks-kemins område utarbetade han bl. a.
en intorkningsmetod för bestämning
av fett i grädde och
ammoniakmeto-den för analys av sur mjölk. De
omfattande undersökningar han utförde
över de kemiska förhållandena i
åkerjordar ha haft grundläggande
betydelse för vårt jordbruk. Han
studerade bl. a. olika jordars egenskaper, halt
av skilda växtnäringsämnen, reaktion
och kalkbehov samt kvävehaltens,
särskilt salpetermängdens, växlingar i
åkerjord i förhållande till
växtligheten och jordens bördighet i
förhållande till dess geologiska ursprung. Av
hans talrika skrifter härvidlag må
nämnas ”Undersökning af skånska
jordarter” (1901), där
aluminiumhaltens betydelse för jordens fruktbarhet
påvisas. W. författade även
läroböcker i organisk kemi (1889),
mineralogi och geologi (1890) och fysik
(1891) till lantbruksundervisningens
behov. För sina mångsidiga och
viktiga insatser erhöll han Fysiografiska
sällskapets i Lund stora guldmedalj
1922. —• Gift 1888 med Hilda Amalia
Åkerblom. — Litt.: biografi av H.
Juhlin Dannfelt i Landtbruksakad:s
handl. o. tidskr. 1923, av H. Witte i
Sv. mosskulturfören:s tidskr. s. å.,
av G. Aminoff i Geologiska fören :s
förhandi. 1924. S. L.
5. Weibull, Lauritz Ulrik
Absa-lon, historiker, f. 2 april 1873 i Lund.
Son till W. 2. —• W. avlade
mogenhetsex. i Lund 1892 och blev vid univ.
där fil. kand. 1894 och fil. lic. 1899.
Han började 1895 sitt vetenskapliga
författarskap med en rad
litteraturhistoriska uppsatser om Lidner,
Bell-man och Thorild samt om
lokalhistoriska ämnen, företrädesvis
behandlande städerna Lund och Malmö. Det
måhända mest karakteristiska för dessa
tidiga arbeten är en romantiskt
betonad känsla för den historiska miljöns
äkthet samt en intresseinriktning på
skånsk historia, som vittnai’ om
inflytandet från fadern. Inom dennes
intressesfär låg även ämnet på W:s
docentavh., ”De diplomatiska
förbindelserna mellan Sverige och
Frankrike 1629—1631” (1899). W. blev,
efter disp. 1899, docent i historia vid
univ. s. å. och fil. dr 1900 samt, efter
tjänstgöring i Riksarkivet och
Kammararkivet, landsarkivarie i Lund
1903. Under åren 1900—08 utgjordes
W:s författarskap av lokal- och
arkivhistoriska uppsatser samt flera
bidrag till Skånes konsthistoria.
Samtidigt började han utgivandet av ett
stort urkundsverk ”Lunds ärkestifts
urkundsbok”, av vilket banden 3—6
(1421-—1512) utkommo 1900—39. —■
Med uppsatsen ”Annalerne og
Ka-lendariet fra Colbaz” (1909),
karakteristiskt nog skriven på danska och
publicerad i Dansk Historisk
Tids-skrift, inledde W. det skede i sitt
författarskap, som betecknar hans
egentliga vetenskapliga genombrott.
Uppsatserna ”Staden Lunds ålder”,
”Dråpen i Roskilde i Knut den stores och
Sven Estridsens tid”, ”Knut den
stores skånska krig” (1910), ”Rollo och
Gånge-Rolf” (1911) samt framför allt
boken ”Kritiska undersökningar i
Nordens historia omkring år 1000”
(1911) läto W. framstå som Nordens
radikalaste källkritiker, som skarpt,
konsekvent och ej utan arrogans
sopade undan hela den hävdvunna
bilden av vikingatidens historia med alla
dess nationellt romantiska
stämningsvärden och i stället drog upp
konturerna till en fragmentariskt känd men
på säkra källor byggd
vikingatids-historia. Med dessa arbeten bröt sig
W. helt ut ur den övriga
historikermiljön i Sverige, vilken som bäst
befann sig i en högerpolitisk uppmarsch,
som ej kunde bli utan återverkningar
för dess vetenskapliga åskådningar.
W:s vetenskapliga metodik, närmast
påverkad av Kristian Erslev och
fransk historieforskning, men fullt
självständigt utformad, är till stor
del en tillämpning av komparativ
litteraturhistorisk forskning på
historiska miljöstudier. Den har uppstått
genom en säregen förening av
romantiskt framhävande av den historiska
kvarlevan i oförfalskad form samt ett
naturvetenskapligt inspirerat krav på
objektiv analys för uppnående av
exakta och orubbliga resultat. För
W:s arbeten typiskt är, att analysen
av källorna hela tiden är det centrala,
medan de syntetiska slutsatserna ofta
blott antydas. Den kritiska analysen
utvecklar sig hela tiden mot
bakgrunden av en historieromantik, som den
negerar men som samtidigt inspirerar
den. W:s omtolkningar av slagen vid
Svolder och på Fyrisvallarna, Erik
Se-gersälls och Sven Tjugeskäggs
erövringar m. m. väckte våldsam reaktion
bland konservativa historiker i både
Sverige och Danmark. I
stridsskriften ”Historisk-kritisk metod och
nordisk medeltidsforskning” (1913)
hävdade W. emellertid med skärpa oeh i
stort sett framgångsrikt sina
meningar. Bland hans arbeten under de
följande åren, som utmärktes av en
stor produktivitet, märkas ”Den
skånska kyrkans äldsta historia”
(1914—17) och ”Liber census Daniae.
Kung Valdemars jordebok” (1916).
Av uppsatserna förtjänar ”Erik den
helige” i Aarböger for nordisk
Old-kyndighed og Historie (1917)
särskilt omnämnande; på ett begränsat
antal sidor söndersmulas här
fullständigt den legendariska bilden av
Sveriges nationalhelgon. År 1919 blev W.
prof, i historia vid Lunds univ. efter
en förbittrad befordringsstrid, som
väsentligen gällde bedömningen av
hans källkritiska omvärderingar; det
var mycket nära att den konservativa
opinionen bland fackkollegcrna hade
berövat honom chansen att erhålla en
akademisk lärostol. I
installations-föreläsningen om ”Det arkeologiska
treperiodssystemet” (tryckt 1923)
genomförde W. en sedermera i allt
väsentligt accepterad omvärdering av
bronsåldern. År 1925 utgav W. på
sv. och tyska en viktig studie över
”Jordanes’ framställning av Scandza
oeh dess folk”. W. blev som prof, den
främste skolbildaren bland sv.
historiker under 1900-talets förra del; som
radikal kritiker och mytförstörare har
han haft betydelse även utanför det
egna facket. Då den officiella
facktidskriften Historisk tidskrift, som
behärskades av den konservativa,
uppsvenska historikergruppen, intog en
närmast fientlig hållning gentemot
W. och dennes forskningsarbete,
startade han i samarbete med Erik Arup
och Curt Weibull tidskriften
Scan-dia 1928, vilken blev W:s och dennes
meningsfränders och lärjungars
organ. W. har oavbrutet varit
Scan-dias redaktör oeh likaledes oavbrutet
bidragit till dess innehåll med
uppsatser. Bland dessa förtjäna
”Stockholms blodbad” (1928) och ”Nekrolo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
