Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weijne, Josef - Weimarck, Henning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Weimarck
243
Weimarck
väl i utskottsar betet (bl. a. som ordf,
i Andra K:s första tillfälliga utskott
1934—36) som inom sitt partis
verksamhet förvärvade han stort
anseende för arbetsamhet, kunnighet och
grundlighet och gjorde sig i den
politiska debatten känd för saklighet,
slagfärdighet och polemisk skärpa.
Han torde med tiden ha kommit att
tillhöra det socialdemokratiska
partiets inre krets och ha utövat ett icke
ringa inflytande. — I betydande män
kom W :s kapacitet att tagas i
anspråk för offentliga
utredningsuppdrag, och han fick tidigt namn om
sig som skicklig och framgångsrik
utredningsman. Han var bl. a. ordf, i
1937 års folkskoleutredning, i
folkskolans besparingssakkunniga av 1939, i
1942 års skyddshemsutredning och i
1945 års s. k. folkskolesakkunniga.
Som ordf, (till 1946) i 1941 års
lärar-lönesakkunniga dokumenterade han
Josef Weijne.
sin ingående kunnighet i lönefrågor.
— Från 1939 var W.
undervisningsråd i Skolöverstyr. (aktivt till 1945).
Han visade sig vara en framstående
ämbetsman, som såg i stort men
också hade sinne för formens betydelse
och detaljarbetets vikt. Hans
verksamhet här synes ha givit honom ökat
anseende och förtroende även hos
folk-skollärarkåren, där en mera
avvaktande, ibland misstrogen hållning
mot honom tidigare varit märkbar,
kanske beroende på hans stundom
visade obenägenhet att känna sig el.
betraktas som repr. för kåren och
dess intressen. — Efter att 1945—46
ha varit tf. statssekr. i
Ecklesiastik-dep., vars chef då var T. Erlander,
blev W. i okt. 1946, sedan Erlander
trätt i spetsen för regeringen,
ecklesiastikminister, pä vilken post han
kvarstod till sin död. Till en början
hade han att fullfölja den av före-
trädaren inledda upprustningen av
univ. och högskolor, som han sedan
på eget initiativ fortsatte och förde
till betydelsefulla resultat.
Avsevärda höjningar av anslagen till univ.
och Karol. inst. beviljades, flera nya
professurer inrättades, en ny
medicinsk högskola (i Göteborg) tillkom,
och åtgärder vidtogos för den
socialvetenskapliga forskningens
aktivise-ring. Både Stockholms och Göteborgs
högskola fick avsevärt ökat
ekonomiskt stöd av staten. W. hyste livligt
intresse för dessa frågor. Vid talrika
besök på ort och ställe satte han sig
noga in i förhållandena och trädde i
kontakt med det akademiska livets
målsmän, vilkas respekt och
förtroende han i hög grad synes ha
tillvunnit sig. —■ Främst är W:s namn
knutet till 1950 års skolreform. På
grundval av 1946 års
skolkommis-sions utredningar och förslag (W. var
själv kommissionens ordf.) framlades
vid 1950 års riksdag den i W:s regi
utarbetade stora propositionen om
riktlinjer för det sv. skolväsendets
utveckling, innebärande i huvudsak,
att en pä nioårig skolplikt grundad
enhetsskola successivt skulle
genomföras. Riksdagens beslut i enlighet
härmed kom till stånd utan
allvarligare strider, det kunde bygga på
stor anslutning från skilda
partiei-och blev en triumf för W :s politiska
styrka. Oberoende av skilda
meningar om själva skolreformen torde stor
enighet ha rätt om det lyckliga i att
dess genomförande fick W: s signatur.
Allm. torde också ha beklagats, att
reformen inte fick fullföljas under
hans ledning. ■— Med klart och
livligt intellekt, snabb och skarpsynt
uppfattning förenades hos W. säkert
omdöme, besinningsfull klokhet och
nykter realism. Vidsynt och
allmänintresserad, fri från skråanda och
partisinne, var han främst saklig och
kritisk men ägde också idealitet och
fantasi. Hans konstruktiva och
handlingskraftiga läggning balanserades
av ett utpräglat sinne för vad som
var möjligt och genomförbart.
Personligen en allvarsman av fast och
gedigen karaktär var han inte någon
öppen eller lättillgänglig natur, ett
drag av slutenhet och reservation
skapade distans och ingav respekt. Den
harmoniska utrustningen var inte
utan irrationella drag; det starka
temperamentets yttringar höllos dock
i regel strängt behärskade. Ett enkelt
och anspråkslöst personligt
framträdande bidrog till den välvilja och
sympati, som han från skilda läger
mer och mer tillvann sig. — Gift 1917
med Irma Elida Jonsson. Spr.
Weimarck, August Henning,
botanist, f. 22 maj 1903 i Hammars
Henning Weimarck.
skn, Örebro län. Föräldrar:
folkskolläraren Carl Anders August Isacson
och Hilda Josefina Johansson. — W.
blev student 1922, fil. mag. 1930, fil.
lic. 1933 och (efter disp. 1934) fil. dr
oeh docent i botanik 1935, allt i Lund.
Han var där amanuens vid univ:s
botaniska mus. 1928—30 och 1932—35,
tf. konservator 1931—32, tf. prof, ht
1943, museiassistent vid botaniska
mus. 1945—47 och förste
museiintendent vid detta mus. 1947—49.
Sommaren 1936 var han tf. museiassistent
vid Riksmus:s botaniska avd. och
april—dec. 1949 prefekt för Göteborgs
botaniska trädgård. Sedan 1950 är han
prof, i botanik, särskilt systematik,
morfologi och växtgeografi, vid Lunds
univ. W. var red. för Botaniska
notiser 1938—49 och är v. ordf, i Sv.
na-turskyddsfören. sedan 1953. Han har
gjort studieresor bl. a. till Lolland
1928 och Tyskland, England och
Holland 1936 samt deltog jämte Tycho
Norlindh i Thore Fries’
forskningsexpedition till Kaplandet och
Rhodesia 1930—31. — W:s botaniska
arbeten tillhöra huvudsaki.
växtsystema-tik, floristik och växtgeografi. Under
den afrikanska resan undersökte han
bl. a. de egenartade, isolerade flororna
på Inyangabergen. Sina resultat har
han meddelat i ”Beiträge zur
Kennt-nis der Flora von Süd-Rhodesia” (1—■
9, tills, med T. Nbrlindh, 1932—51),
”Die Verbreitung einigei-
afrikanisch-montanen Pflanzengruppen” (1—2,
1933; 3—4, 1936),
”Phytogeographi-cal groups, centres and intervals
within the Cape flora” (1941) och
andra skrifter, varjämte han utgivit
monografier över flera afrikanska
växtsläkten ss. Aristea, Sparrmannia,
Corchorus och Cliffortia; sistn. släkte
var föremål för hans drsavh. (1934)
och en systematisk utredning (1948).
W. har även undersökt mossfloran i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
