Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Vellingk, Otto - 2. Vellingk, Mauritz - Weltzin, Carl Fredrik - Weman, Carl Gustaf - Weman, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vellingk
253
Weman
rätt —■ en befattning som han dock
aldrig kom att tillträda. Han var med
i infallet i Sachsen 1706 och sändes
efter freden i Altranstädt av Karl
XII att gratulera Stanislaus till
kungavalet. S. å. upphöjdes han i
grevligt stånd. -— V. var en tapper,
dugande och högt bildad krigare men
var samtidigt egensinnig och trotsig.
Under Karl XII: s fälttåg råkade han
sålunda i strid med bl. a. Magnus
Stenbock och kritiserade även
konungen för att denne icke fortsatte
sitt fälttåg mot ryssarna efter slaget
vid Narva. —■ V. var i sitt andra
gifte gift med friherrinnan Johanna
Margareta von Tiesenhausen. A. Åg
2. Vellingk, Mauritz, greve,
diplomat, arméoffieer, f. 21 okt. 1651
på Jama i Ingermanland, t 10 juli
1727 i Mjölby. Bror till V. 1. —
Under utrikes resor, framför allt i
Italien och Frankrike, skaffade sig V.
en grundlig utbildning och inträdde
vid hemkomsten i militärtjänst. Han
blev kapten vid Hedvig Eleonoras
livreg. till fots, deltog i slaget vid
Lund, där han blev sårad, och blev
major vid östgöta ryttare 1677. Han
blev s. å. överstelöjtnant först där
och sedan vid Södermanlands reg.
och ledde på ett förtjänstfullt sätt
fortifikationsarbetet under Bohus
belägring 1678. V. förflyttades s. å. till
Finland som chef för Karelska
infan-terireg., men där fann han sig vara
på alltför stort avstånd från
händelsernas centrum och sökte sig
snarast möjligt efter krigsslutet tillbaka
till Sverige. V. sändes 1680 på en
beskickning till Köpenhamn, och efter
ett pai’ års tjänstgöring där som
envoyé förflyttades han 1683 till de
lüneburgska hoven. Under en lång
följd av år kom han att utöva ett
starkt inflytande på Sveriges
förbindelser med Danmark, Holstein och de
nordtyska staterna och bidrog till
avslutandet av traktaterna i Altona
1689 och Pinneberg 1696. Smidig och
intrigant förstod V. att skapa sig
en relativt självständig ställning
inom sv. diplomati, och det var genom
V:s förmedling, som den franske
underhandlaren Bidal 1690 uppnådde
kontakt med kanslipresidenten
Oxenstierna. V. blev 1686 överste och
kommendant i Stade och utnämndes till
generalmajor 1697 och
generallöjtnant 1698. S. å. sändes han som
envoyé till August den starke men
förmådde ej genomskåda den verkliga
karaktären av dennes utrikespolitik,
och V: s lugnande rapporter kommo
genom det överraskande anfallet mot
Riga att på ett drastiskt sätt
motbe-visas av händelserna själva. Drabbad
av onåd måste V. återvända till Stade
1700 och såg sig för de närmaste
åren helt undanskjuten från
händelsernas mitt. Efter Poltavaslaget, då
den mot honom starkt kritiske Piper
genom fångenskapen bortryckts från
konungens närmaste omgivning,
började V :s inflytande i hög grad ökas,
dock, som han själv klagar, först
sedan affärerna redan råkat i ett
irre-parabelt tillstånd. Han utnämndes
1710 till general, kungligt råd,
guvernör i Wismar och
generalguvernör i Bremen-Verden och blev
slutligen befälhavare för den sv. armén
i Pommern och Bremen. V. kom att
under de närmaste åren fungera som
sv. utrikesminister på tysk botten,
men innebörden av hans invecklade
diplomatiska verksamhet, bl. a. i
samband med Stenbocks fälttåg, är ännu
icke till fullo utredd. Så snart Karl
XII anlänt till Stralsund, begav sig
V. dit för att befästa sin
inflytelserika ställning, men det var åt nya
män konungen nu gav sitt
förtroende, och under den görtzska perioden
fick V. ånyo finna sig i att råka i
skymundan. Då de sv. provinserna i
Tyskland gått förlorade, bosatte sig
V. i Hamburg. Efter återkomsten till
Sverige 1722 tjänstgjorde han som
mellanhand i en låneförhandling
mellan Fredrik I och Preussen och
uppsatte i samband därmed åt konungen
en del brevkoncept av delvis starkt
komprometterande art. Såväl av
politiska skäl som ledd av sina
personliga intressen anslöt sig V. snart till
det holsteinska partiet. Som
ersättning för förlorade gods i
Ingermanland uppbar V. rysk pension och
bekämpade energiskt den anslutning
till den s. k. hannoveranska
alliansen, som Horn önskade få till stånd.
Det lyckades Horn att komma över
de ovan omtalade koncepten, och med
dem i sin hand var han icke sen att
rikta ett dråpslag mot motpartiet.
I början av riksdagen 1726—27
häktades V., hans papper beslagtogos,
och han ställdes inför en
ständerkom-mission. Denna dömde honom att
mista liv, ära och gods, men det torde
ej ha varit Horns avsikt, att ett så
hårt straff skulle utkrävas. Efter
livliga debatter mildrades domen av
ständerna till livstids fängelse.
Redan under rättegången hade V: s
hälsotillstånd varit dåligt, och på
vägen till sitt blivande fängelse i
Jönköping avled han. V. upphöjdes
till friherre 1676 och greve 1711. —
Gift 1) 1685 med friherrinnan Ebba
Margareta Banér, t 1695; 2) med
Johanna Elisabet Rothlieb. — V:s
självbiografi är tryckt i
”Delagar-dieska archivet” (14, 1841). H. E—a
Weltzin, Carl Fredrik,
läkare, f. 17 april 1778 i Stockholm,
f 31 mars 1828 i Göteborg. Föräldrar:
sekreteraren och ombudsmannen vid
generalassistenskontoret assessorn
Christian Peter W. och Carolina
Rutström. — W. studerade från 1793 i
Lund och från 1795 i Uppsala samt
fullföljde studierna först i
Stockholm och från 1799 i Åbo, där han
1800 avlade examen och 1802
promoverades till med. dr. Efter att som
förste kirurg ha medföljt ett
örlogs-fartyg till Ostindien 1802 blev han
1808 kir. mag. och fältläkare vid
västra arméns värmländska
fördelning. År 1809 blev han förste
fältläkare och 1810 provinsialläkare
först i Gotlands södra distrikt, sedan
i Vänersborgs län. År 1811 blev han
prof, i praktisk medicin vid Karol.
inst. och överfältläkare vid
Stockholms garnison samt 1812
överfältläkare vid den svenska armékår, som
1813—15 deltog i fälttåget i
Tyskland. År 1815 fick han avsked från
sin professur och sin
provinsialläkaresyssla samt slog sig ned som
praktiserande läkare i Göteborg och
läkare vid Sahlgrenska sjukhuset där.
Han blev intendent vid Lundsbrunn
nära Skara 1820 och reg.-läkare vid
Göta artillerireg. 1821. I Vet. o. vitt,
samh., där han 1804 blivit led., var
han 1816 preses. — Ogift. P. H. T.
Weman, Carl Gustaf, präst,
skald, f. 14 okt. 1740 i Libelits skn,
Kuopio län, Finland, t 15 febr. 1803
i Kimito skn, Åbo och Björneborgs
län, Finland. Föräldrar:
häradsskri-varen Gustaf IV. och Anna
Margareta Freese. — W. blev student i Åbo
1760 och fil. mag. 1766. Efter att
1767 ha författat avh. ”De
conve-nientia linguarum hebreæ et fennicæ”
utnämndes W. följ, år till docent i
finska litteraturen. Åt akademisk
lärarverksamhet kom han emellertid
föga att ägna sig. Han författade
under de följ, åren, då han vistades
mycket pä resor, en rad finska dikter
pä runometer, mest vid hovfester och
dylikt, bl. a. en sång, ”Hopuhe”, med
anledning av Gustav III:S kröning,
som, sedan den upplästs i Stockholms
stads rådhussal, 1772 trycktes tills,
med en sv. prosaövers. W:s dikter
tyda inte på någon större poetisk
gåva men visa en grundlig kännedom
om runospråkets uttrycksmedel. —
År 1774 blev W. prästvigd i Uppsala
och utnämndes därefter till
regementspastor vid Lätta dragonerna
s. å. och 1775 vid Livgardet. Han
undervisade 1775—76 hertigarna Karl
och Fredrik Adolf i finska. Från 1776
var han kyrkoherde i Kimito i
Finland och blev kontraktsprost 1792. ■—
Gift 1775 med Anna Brita Stare.
Å. N.
Weman, Carl Gustaf, ingenjör,
jordbrukare, f. 13 juni 1855 pä Ara-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
