Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Versteegh, Gerard - Wersäll, Claës - Wertmüller, Adolf Ulrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wersäll
277
Wertmüller
cialiserat sig på sådan tillverkning.
Som företagschef har V. i vissa
avseenden varit omstridd, och hårda
ar-betskonflikter ha förekommit vid av
honom ledda företag, bl. a. den
lönekonflikt vid Marmaverken, som
utgjorde upprinnelsen till
ådalskraval-lerna i maj 1931. V:s företag ha icke
tillhört vare sig Sv. arbetsgivarefören.
eller några karteller och vägrade 1948
att ansluta sig till den mellan den
kartelliserade skogsindustrin och
statens bränslekommission träffade
överenskommelsen om vissa leveranser till
underpris åt inhemska pappersbruk.
I motiveringen för denna vägran, som
ledde till att staten beslagtog massa
vid Versteeghbolagen, gav V. starka
uttryck för sin misstro mot
regleringarna och de statliga
planhushållnings-strävandena. — V. är en särpräglad,
kraftfull personlighet med omfattande
intressen på många områden. •— Gift
1917 med Gunhild Margareta Huss.
S. Sw„ K.
Wersäll, Claes Richard, militär,
ämbetsman, f. 17 nov. 1848 i Skara,
t 19 dec. 1919 i Svinnegarns skn,
Uppsala län. Föräldrar:
kyrkoherden Johan W. och Hedda Maria
Ulrika Vilhelmina Granfeldt. — Efter
officersex. 1869 blev W. löjtnant vid
Svea artillerireg. 1875, kapten 1881
och major 1893. Han gjorde sig tidigt
känd som idrottsman och vann vid-
Claes Wersäll.
sträckt popularitet. Åren 1893—1901
var han landshövding i Kopparb. län,
1901—16 i Västmanl. län. Som
riks-gäldsfullmäktig 1883—93 visade W.
stor duglighet i administrativa värv,
och blev nov. 1894 konsultativt
statsråd i Boströms ministär. Mars 1895
till juli 1897 var han finansminister.
Under W:s medverkan utvecklades
statens telefonväsen och skapades
vår första moderna
kontinentalförbindelse på Trelleborg—Sassnitz-rutten.
■— Gift 1879 med grevinnan Eva
Charlotta Lewenhaupt. S. Sw.
Wertmüller, Adolf Ulrik,
målare, f. 18 febr. 1751 i Stockholm, t 5
okt. 1811 i Naaman’s Creek nära
Ches-ter, Delaware, U. S. A. Föräldrar:
hovapotekaren Johan W. oeh Maria De
Rävens. — Vid femton års ålder
sattes W. i skulpturlära hos P.
L’Arche-véque men övergick 1771 till att
studera måleri för Lorens Pasch d. y. vid
Konstakad. Hans obetvingliga reslust
och begär att komma till
konsthändelsernas centrum förde honom emellertid
redan följande år bort från Sverige.
Med ett mindre akademistipendium
begav han sig i juni 1772 till Paris,
där A. Roslin, hans faders kusin,
generöst tog hand om honom. Men med
vaken blick för brytningarna i
sam-tidskonsten och med målmedveten
beslutsamhet om vilken riktning han
skulle ta parti för — den uppseglande
nyklassicismen, motrörelsen mot
rokokon — lämnade han snart Roslins
ateljé och blev elev hos den nya
tendensens främsta företrädare, J. M.
Vien. I tre år studerade W.
historiemåleri hos denne och när Vien 1775
tillträdde befattningen som dir. för
franska akademin i Rom, följde W.,
tills, med J. L. David och andra
med-elever, efter denne till Italien. Han
ägnade sig där åt antikstudium till
1779, dä han begav sig till Lyon. I
denna stad utkristalliserades hans
kommande uttryckssätt, den strama,
linjestränga formgivningen, den
koloristiskt reserverade stilen; det skedde
i nära kontakt med P. E. Cogell,
likaledes Vienlärjunge, som intog en
ledande ställning i Lyon och som utövade
ett visst inflytande på sin unge
landsman. När W. 1782 återkom till Paris
som färdig konstnär väntade honom
utomordentliga framgångar. Sitt
genombrott fick han med den av
samtiden beundrade ”Ariadne på Naxos”
(1783, Nat. mus.), som med den
monu-mentaliserade, skulpturalt
gestaltade solitärfiguren och den
jämförelsevis känslosvala uppfattningen
betecknar novantikens upptakt i svenskt
måleri. Med denna tavla samt några
porträtt som receptionsarbeten vann
W. medlemskap av franska
konstakademin, en sällsynt utmärkelse
föi- en utlänning. På beställning av
Gustav III vid dennes besök i Paris
1784 utförde W. sitt bekanta
paradporträtt av Marie Antoinette och
hennes barn på promenad i Trianons park
(Nat. mus.), ett föga homogent verk
med stora eftergifter åt den
konventionella smaken, fullbordat 1786 efter
många retuscher. Långt högre stå
hans privatporträtt frän denna tid,
ss. av Beata Charlotta Eckerman
(1784, Tidö), Gustaf Mauritz Arm-
felt i skytisk dräkt (1785, Nat. mus.)
eller prinsessan Marie av Frankrike
(1786, Lövstad). Sitt intressantaste
verk signerade han 1787, ”Danaè”
(Nat. mus.), eller som W. själv
mer exakt rubricerade det, ”Danae
au moment de la jouissance
rece-vant une pluie d’or avec un amour qui
favorise la circonstance”. Det är
Da-vidklassieismens första fullt utbildade
produkt i vår konst, i sin strikta
till-lämpning av ’Ta grande manière”
aldrig överträffad, komponerad i stora,
pregnanta drag, kall, lapidarisk, med
en färgens och formens långt drivna
förenkling: Danae på sitt
kärleksläger är en skulptur i ytprojektion,
hennes kropp är till fulländning
finslipad, och nästan monokrom.
Emellertid avstod W. från den
porslinshårda modellering, glasyrglänsande
karnation och sackarinsöta
färggiv-ning som utmärkte den dogmatiska
neogrekiska målningsarten; därför
vann hans skapelse aldrig de samtida
konnässörernas fulla gillande. •— Inte
utan kalla och krassa beräkningar
etablerade sig W. 1788 som porträttör
i det rika Bordeaux, där han snart
hade skapat sig en lysande ställning
och en betydande förmögenhet, sökte
sig 1790 vidare till nya, lukrativa
marknader i Spanien, först till
Madrid där han målade bl. a.
hertigparet av Alba och markisinnan Santa
Cruz, därefter till Cådiz och andra
städer. År 1794 förde slumpen honom
med ett sv. fartyg från en spansk
hamn över Atlanten till Philadelphia.
Nya världen bjöd honom storartade
möjligheter, han belönades med
talrika beställningar, George
Washington lät honom porträttera sig (1794;
flera repliker, varav ett i
Metropolitan Museum of Art, New York, och
ett i Nat. mus.). Som de fåtaliga
kända dukarna från denna epok visa,
nådde W:s måleri nu sin
kulmina-tion; porträtten vittna om högsta
artistiska behärskning, förmåga av
klassisk måttfullhet och raffinerad
förenkling. — I ett resultatlöst
försök att rädda spillrorna av sitt
kapital, bankrutterat i Europa efter
franska revolutionen och möjligen också
för att etablera sig i hemlandet,
avbröt W. 1797 sin karriär i Amerika
och återvände via Paris till Sverige.
Under en tvåårig vistelse i Stockholm
utförde han en rad utomordentliga
porträtt, t. ex. av svågern Niklas
Pauli, medaljören L. Grandel och
prinsessan Hedvig Elisabet Charlotta.
Personliga motgångar av olika slag
föranledde W. att lämna landet för
alltid; en professur som Konstakad.
erbjöd strax före avresan
tillbakavisade han i bitterhet och återvände
över Hamburg till Amerika. I sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
