Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Wetterstedt, Erik af - 2. Wetterstedt, Gustaf af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wetterstedt
319
Wetterstedt
utfärdades en liknande förordning för
Skarab. län oeh 1807 en för det övriga
riket s. om Dalarna. Emellertid
visade sig enskiftesprincipen i längden
alltför radikal och ogenomförbar i
landsändar med kuperad terräng och
stor olikhet mellan ägostyckena.
Redan under W:s ämbetstid började
därför nödvändiga modifikationer
genomföras, bl. a. genom en kungörelse
1821, som påbjöd sammandragning
av hemmanens ägor till tre skiften,
omfattande åker, äng och utmark. —•
W. erhöll friherrevärdighet 1806 och
presidenttitel 1817. Han var en
synnerligen verksam medarb. i
Lantbruksakad:» ”Annaler”, bl. a.
pläderande för ett radikalt skiftesverk. År
1815 blev han led. av Vet. akad. —
Gift 1775 med Anna Christina Bladh.
S. Sw.
2. Wetterstedt, Gustaf af,
greve, ämbetsman, politiker, f. 29
dec. 1776 i Vasa, Finland, t 15 maj
1837 i Stockholm. Son till W. 1. —
År 1794 blev W. fänrik vid Nylands
infanterireg., och två år senare
avlade han kansliex. vid Uppsala univ.,
varefter han blev e. o. kanslist i
Utrikesexpeditionen. År 1801 blev han
andre sekr. i Kabinettet för utrikes
brevväxlingen, och 1803—05 var han
ambassadsekr. vid sv. beskickningen
i S:t Petersburg. Sistn. år utsågs han
till kabinettssekr., vilken befattning
han innehade till 1809, då han blev
hovkansler. I detta senare ämbete
kvarstod han till 1824, då han blev
utrikesstatsminister. W. blev 1806
friherre och 1819 greve. —■ W. växte
upp i en borgerlig ämbetsmannamiljö.
Under sin studietid i Uppsala visade
han sympatier för franska
revolutionens idéer och umgicks i radikala
studentkretsar; bl. a. var han god vän
med filosofen Benjamin Höi jer, ledare
för den s. k. ”Juntan”. Åren 1797—■
1800 vistades W. utomlands och
besökte England, Frankrike och
Italien. Efter hemkomsten ägnade han
sig åt ämbetsmannakarriären. Som
kabinettssekr. kom W. att höra till
Gustav IV Adolfs närmaste
omgivning. Han skötte en stor del av den
diplomatiska korrespondensen och
var under den sv. kampanjen i
Tyskland 1805—07 chef för fältkansliet.
Något större politiskt inflytande
torde W. dock inte ha haft. Liksom
en stor del av den sv. byråkratien
förhöll han sig kritisk mot Gustav
IV Adolf. Någon verksam del i
dennes störtande hade han inte. W:s
äm-betsmannakarriär fortsatte efter
revolutionen 1809, då han som
hovkansler tidvis fungerade som
biträdande utrikesminister. Väl anskriven
hos Karl Johan kom han sålunda
att ta aktiv del i de diplomatiska för-
Gustaf af Wetterstedt. Målning av okänd konstnär.
beredelserna till Sveriges engagemang
i den väpnade koalitionen mot
Napoleon. Han deltog 1812 som
diplomatisk rådgivare åt Karl Johan vid
dennes sammanträffande med ryske
tsaren i Åbo (”1812 års politik”). Vid
krigsutbrottet 1813 blev han för
andra gången chef för ett sv.
fältkansli. Under kriget i Tyskland
ingick han även i flera viktiga
diplomatiska beskickningar. Samarbetet
mellan W. och kronprins Karl Johan
synes ha varit gott. Medl. av den
kommission, som 1814 underhandlade
med det besegrade Norge om
fredsvillkoren, gjorde W. betydande insatser
genom sitt smidiga uppträdande och
sin förhandlingsvana. Efter kriget
togos hans krafter mera i anspråk för
inrikespolitiska angelägenheter. En
bland hans främsta uppgifter blev
att hävda regeringens ställning
gentemot riksdagen och den alltmera
tilltagande oppositionen. Under
riksdagarna kom det sålunda på W:s lott
att genom underhandlingar med olika
stånd och riksdagsgrupper vinna
gehör för regeringens politik. Som
”riks-dagsminister” fungerade W. bl. a. vid
ständermötena 1817, 1823 och 1828.
Vidare tog han verksam del vid
genomförandet av indragningsmakten,
som gav regeringen rätt att beslagtaga
misshagliga periodiska publikationer.
Denna befogenhet kom sedan
regeringen genom W. att flitigt använda
sig av. W. kom därför att framstå
som ett lydigt redskap för den
personliga kungamakten. Det kan för
övrigt tilläggas, att W. i början av
1810-talet synes ha varit förtrogen
med planerna på en revision av
regeringsformen i syfte att ge större
makt åt konungen. Till W:s
funktioner som hovkansler hörde även
chefskapet över det s. k.
kolonialdepartementet. I sin ämbetsutövning
iakttog W. inte alltid den sparsamhet,
som kunde vara befogad. — Från
omkr. 1820 var W. i praktiken
Sveriges utrikesminister och efter den
skröplige Lars von Engeströms
av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
