Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Widerström, Karolina - Widgren, Johan Fredrik - Widgren, Olof - 1. Widman, Oskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Widgren
347
Widman
1911—18 och i Landsfören. för
kvinnans politiska rösträtt 1918—21 samt
v. ordf, i Fredrika-Bremer-förb. 1921
—35. — Ogift. M. D., S. L.
Widgren, Johan Fredrik,
präst, botanist, f. 4 febr. 1810 i
Åt-vids skn, östergötl. län, f 17 okt.
1883 i Normlösa skn, samma län.
Föräldrar: snickaren Carl Fredrik
IV. och Anna Helena Asklund. —■ W.
blev student 1829, fil. kand. 1839 och
fil. mag. s. å., allt vid Uppsala univ.,
samt prästvigdes 1841. Han reste
sistn. år till Brasilien som
huspredikant hos sv.-norske generalkonsuln
i Rio de Janeiro J. C. von Schantz,
gjorde där utmärkta och högst
betydande växtsamlingar, omkr. 50 000
ex., samt besökte 1844—46 den sv.
läkaren och botanisten A. F. Regnell
i Caldas (nu Parreiras). Sina rika
samlingar medförde W. 1847 hem till
Sverige. De inlöstes 1850 av staten
och fördelades mellan Riksmus.,
Uppsala univ., Lunds univ. och några
gymnasier. W. företog i botaniskt
syfte flera resor till Dovre i Norge.
Han blev kollega vid Ladugårdslands
lägre elementarläroverk i Stockholm
1849 oeh rektor där 1855. Från 1865
till sin död var han kyrkoherde i
Normlösa oeh Herrberga i
Östergötland. — Efter W. har växtsläktet
Widgrenia sitt namn. — Ogift. S. L.
Widgren, Johan Olof,
skådespelare, f. 9 juni 1907 i Stockholm.
Föräldrar: fabrikören Jonas Otto
Petersson och Jenny Charlotta Wilhelmina
Widgren. — W. avlade mogenhetsex.
1925 och bedrev under de följ, tre
åren humanistiska studier vid
Stockholms högskola samt deltog i
Studentteaterns verksamhet. Ären 1928
—31 genomgick han Dramatiska
teaterns elevskola, och efter avslutade
elevår vann han engagemang vid
Gösta Ekmans teatrar, där han
stannade till 1935. Sedan var han under
ett år engagerad vid Vasateatern
under Per Lindberg och H. Roeck
Han-sen, och 1936 kom han till Dramatiska
teatern, där han sedermera varit
engagerad dels som skådespelare, dels
också — sedan 1938 — som lärare i
scenframställning vid elevskolan. År
1949 började han också arbeta som
regissör (med Pär Lagerkvists ”Låt
människan leva”). W. har företagit
flera utländska studieresor och även
framträtt i film och radio. —• Redan
från början av sin skådespelarbana
slog W. in på den linje som han
sedermera med målmedveten konsekvens
och konstnärlig energi fasthållit, den
skarpt utformade intellektuella
karaktärsanalysen. Väl förtrogen med
den moderna psykologien, dess
metoder och dess resultat har han sökt
att i sin människoframställning nå
fram till en restlöst avslöjande
själsskildring, ofta präglad av den dolda
konflikten mellan medvetet och
undermedvetet själsliv. Huvudvikten
ligger hos honom undantagslöst på
den intensiva upplevelsen av det
psykologiska problemet inom människan.
I sin yttre framställning väljer han
gärna små medel; framför allt har
han därvidlag ett verkningsfullt
Olof Widgren.
hjälpmedel i sin uttrycksfulla och
levande mimik. En stor del av W:s
uppgifter ha fallit inom den moderna
dramatikens område, men även
historiska uppgifter ha vid åtskilliga
tillfällen lockat honom. I roller av detta
slag har han lagt i dagen stark
stilkänsla och ingående historiskt
vetande. Under sin tid hos Gösta Ekman
fick W. spela roller av synnerligen
skiftande beskaffenhet, bland vilka
kunna nämnas Gyldenstern i
”Hamlet”, en mördare i Lagerkvists
”Bödeln” och Karenin i Tolstojs ”Fedja”.
Med övergången till Dramatiska
teatern anförtroddes honom från början
stora och krävande uppgifter. En av
de roller som tidigast fäste
uppmärksamheten på honom var Don Luis i
Calderons lustspel ”Spökdamen”, där
han gjorde en spansk hidalgo med en
blandning av grandezza och halvt
makaber, med Daumiers karikatyrer
besläktad komik. Året därpå tog han
steget fram i första ledet av den unga
generationens scenkonstnärer med sin
mästerliga, mänskligt gripande
framställning av korporal Guétorbe i
Ray-nals ”Khaki”. En genialt fångad bild
av en imperator i vardande gav han
som Oetavianus i Shakespeares
”Julius Caesar”. Intensivt gestaltad, med
spröda nerver, misstrogen inför livet
men på samma gång med en
brännande lust efter att få leva var hans
Prins Erik i Strindbergs ”Gustav
Vasa”, som utgjorde en
utomordent
ligt verkningsfull kontrast mot Lars
Hansons mäktige bondekonung. Som
narren i Shakespeares
”Trettondagsafton” kom W. med ett helt nytt
grepp på rollen, en lätt melankolisk,
på en gång bitter och humoristisk
iakttagare av livet. Den ypperliga
masken och kostymen, fritt bildad
efter Picassos Arlequin, bidrog här
i hög grad till det starka
helhetsintrycket. Många andra av hans
rolluppgifter visa på liknande sätt hans
djupa originalitet och hans
inträngande själskunskap, så t. ex. den
sällsamt egocentriske och livsfientlige
informatorn i Frangois Mauriacs
”Asmodeus”, den unge och veke
rabbinsonen i Lagerkvists ”De vises sten”,
den tungsinte, ödesbetryckte sonen i
T. S. Eliots ”Släktmötet”, och den
desillusionerade japanen i
Strindbergs ”Stora landsvägen” med sin
längtan till ljus och renhet. Djärv
och drastisk som karikatyr var hans
bild av Dauphin i Maxwell
Andersons ”Flickan från Lothringen”, där
han på ett överlägset sätt fått fram
den under imbecillitetens mask dolda
hänsynslösa egoismen och slugheten.
— W. har också vid flera tillfällen
tagits i anspråk av filmen; till hans
bästa roller höra läkaren i
filmatiseringen av E. Wallquists ”Kan
doktorn komma?” och kyrkoherden i
filmatiseringen av Elin Wägners
”Vändkorset”. —- W. erhöll de
Wahlstipen-diet 1937 och Gösta Ekmanstipendiet
1946. — Gift 1) 1933 med Nancy
Kristina Louise Peiram, f 1942; 2)
1943 med Hulda Elisabet Mireille
Hammar. ■— Litt.: N. Beyer,
”Skådespelare” (1945). O. W.
1. Widman, Karl Oskar, kemist,
f. 2 jan. 1852 i Uppsala, f 26 aug.
1930 därstädes. Föräldrar:
disponenten för Erlangens bajerska
bryggeri-ab. Karl Johan W. och Maria Kristina
Pettersson. — W. avlade
mogenhetsex. i Uppsala 1870 och blev där fil.
kand. 1875 samt fil. dr och docent i
kemi 1877. Han hade ett par kortare
lärarvikariat vid läroverk (vt 1873
och läsåret 1875—76) och var vid
Uppsala univ. amanuens vid
analytiska laboratoriet 1878—79 och 1880
—85, delvis tf. e. o. prof, i analytisk
kemi 1883—85, e. o. prof, i detta
ämne 1885—1905 och, efter kallelse,
prof, i kemi 1905—17. Åren 1910—
15 var han även univ:s prorektor. W.
företog vidsträckta studieresor;
särskilt bör hans resa som statsstipendiat
1879—80 nämnas, då han därunder
inhämtade den klassiska organiska
kemins åskådningssätt och
arbetsmetoder hos von Baeyer i München. Han
invaldes i flera in- och utländska lärda
samfund, bl. a. 1892 i Vet, akad., vars
nobelkommitté för kemi han tillhör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
