Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Wiklund, Adolf - Wikmanson, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wikmanson
Wikmanson
verden skinner) och den mästerliga
Silkesko over gylden Læst. W. anslog
inte sällan folkligt melodiska tonfall,
som i Til Majdag fører jeg hjem min
Brud m. fl. sånger. Det mognaste
verket från denna period är dock
violinsonaten a-moll op. 5, som med sin
schvungfulla rytmiska puls, sina stora
linjer och sin folkligt färgade
melo-dik är ett av W:s bästa arbeten. W.
framträdde även som pianist, bl. a. i
sitt tidiga konsertstycke för piano
och orkester (1902). Efter 1906
ägnade han sig dock främst åt
dirigent-yrket, först som volontär vid
Karls-ruhes hovteater (genom
kronprinsessan Victorias förmedling) och från
1908 i Berlin som repetitör vid
kejserliga operan och kapellmästare och
instuderare vid Etelka Gersters
operaskola. Våren 1911 kallades han till
K. teatern i Stockholm som
kapellmästare och kvarstod där till 1924, från
1923 som hovkapellmästare. Under
denna tid skrev W. de flesta av sina
större orkesterverk, där han
utvecklar en mästerlig
instrumentations-konst och ett motiviskt arbete, som
visserligen fortfarande lånar drag
från Brahms, men i övrigt har en
egenart, som snarast för tankarna
till Sibelius oeh vissa franska
tonsättare. Erämst bör kanske nämnas
Sommarnatt och soluppgång, op. 19
(1918), en tondikt för stor
orkester, som i en långsam och oavbruten
stegring går från en stämning av
silverskimrande ljusdunkel till
strålande festglädje. Med detta verk har
W. skapat den svenska tonkonstens
kanske mognaste och innerligaste
na-turlyriskt inspirerade komposition. I
de två pianokonserterna, nr 1 e-moll
op. 10 (1906, omarbetad 1935) och nr
2 h-moll op. 17 (1916), framträder
möjligen en viss disproportion mellan
W:s lyriska ingivelser och den något
massiva utformningen, även om de
innehålla många vackra enskildheter.
Deras medryckande puls och svenskt
klingande motiv ha gjort dem till
W:s mest spelade större verk. I detta
sammanhang bör också hans symfoni
op. 20 (1921—22) nämnas, där W:s
förmåga att låta ett motiv växa
organiskt kommer till sin fulla rätt.
Han står i denna komposition ganska
nära Sibelius. Under åren 1924—38
var W. andre ordinarie dirigent i
Konsertföreningen i Stockholm, där
han framförde en mängd äldre och
nyare verk med lugn och behärskad
dirigeringskonst. Han anförde
svenska verk även i flera utländska
musikcentra, bl. a. Köpenhamn, London och
Wien. W:s produktion under dessa
senare år är obetydlig och består
bl. a. av orkestreringar och
omarbetningar av några äldre verk. Här kunna
nämnas Liten svit för orkester (1928),
tillägnad skolkonserternas publik,
med den färgskimrande
orkestermålningen Sång till våren, symfonisk
prolog (1934) samt Tre stycken för
stråkorkester och harpa (1924), som
på sitt sätt sammanfattar W:s
naturell: de tre styckena utgöras av den
vallåtinspirerade I folkton, ett
dystert klangmättat Andante och ett
spelmansaktigt, spirituellt scherzo.
Även efter 1938 gästdirigerade W.
ofta i Konsertföreningen. Han blev
led. av Mus. akad. 1915. — Gift 1912
med Ingrid Ringquist. M. T.
Johan Wikmanson.
Wikmanson, Johannes (J o han),
tonsättare, organist, ämbetsman, f.
28 dec. 1753 i Stockholm, f 10 jan.
1800 därstädes. Föräldrar:
textilfärgaren Johan Wichmann och Anna
Maria Brinckmann. — Trots en
barndom i armod fick W. sin utbildning
i ett läroverk och studerade dessutom
tidigt klaver- och orgelspel samt
musikteori med generalbas för H. Ph.
Johnsen. Efter ett misslyckat försök
som instrumentmakarlärling i
Köpenhamn 1770 återvände W. till
födelsestaden och blev e. tjänsteman vid
Posten. Året därpå intogs han vid
Nummerlotteriet, där han var kollega
med bl. a. Bellman och 1778 blev
kassör samt 1788 kamrerare. Samtidigt
var han organist vid Holländska
reformerta kyrkan 1771—81 och
därefter vid Storkyrkan, där han
målmedvetet och uppslagsrikt bistod
orgelbyggaren O. Schwan under
byggandet av kyrkans nya (då landets
största) orgelverk (1791—96).
Omkring 1780 intogs W. i orden ”Utile
Dulci” och blev 1788 led. av Mus.
akad., som 1797 utsåg honom till
direktör för undervisningsverket och
till lärare i musikteori. I slutet av
1790-talet verkade W. också inom
sällskapet ”Nytta och nöje”, för vilket
han skrev skådespelsmüsik, visor
m. m. W. var en framstående
orgelspelare i icke-voglersk stil och
trakterade dessutom både klaver,
altviolin, violoncell (med C. Pihlman som
lärare) och cister. För de två
sistnämnda instrumenten skrev W. några,
solostycken, av vilka en sonatin för
cister finns bevarad. Som teoretiker
var W. ovanligt kunnig och översatte
till sv. arbeten av abbé Vogler och
G. Tartini. På 1780-talet påbörjade
han ett eget koralboksförslag och
studerade ivrigt utlandets kyrkomusik,
även den katolska. — Som tonsättare
hann W. endast i ringa mån utveckla
sin begåvning och omisskännliga
egenart. Mest framgångsrik var han i
sina 5 stråkkvartetter i wienklassisk
stil, av vilka 3 i dotterns namn och
med en dedikation till J. Haydn
ut-gåvos av G. A. Silverstolpe 1801 (op.
1: 1 d-moll utg. i nytr. 1932). C. Ph.
E. Bach och Haydn satte spår i W:s
instrumentalmusik, medan vännen
och läraren J. M. Kraus främst
påverkade sångerna. Ur W:s
produktion kunna f. ö. nämnas
pianokompositioner, främst 2 sonater (h-moll och
C-dur) samt ”Divertissement på
Söderfors” (1784; tr. i Svensk sång
1901), vidare en kör resp, final till
sångspelen ”Äfventyraren” (1791)’
och ”Eremiten” (1798, bägge på
Munkbroteatern). Som en ypperlig
viskomponist framstår W. i sin
otryckta ”Sammelsurium af
Wi-sor ...” till texter av bl. a. Bellman
(”Den oväntade kyssen”, 1791, och
den älskliga pastoralen
”Häckning-en”, 1792), fru Lenngren, Franzén
och Bürger. Ett betydelsefullt
kulturellt utbyte hade W. av sitt flitiga
umgänge med stadsarkitekten E.
Palmstedt, i vars hem spetsarna inom
litteratur, konst och musik råkades.
Betydelsefull var också W: s
vänskap-med bröderna F. S. och G. A.
Silverstolpe samt Pehr Frigel, vilka inom
Mus. akad. föranstaltade en stor
minnesfest över W. 1801. Politiskt var
W. radikal och sympatiserade med
den på 90-talet revolutionärt
inriktade skalden Thorild. — Gift 1782
med Sara Christina Een. — Litt.:
biografi av G. A. Silverstolpe i
Journal för Sv. litt. 1800 (omtr. i Sv.,
tidskr. för musikforskning 1935);
C.-G. S. Mörner, ”Något om J. W.,
Erik Palmstedt och Olof Schwan ...”
(därsammastädes 1946); dens., ”Två
visböcker från 1700-talet” (Ord och
Bild 1949); dens., ”J. W. und die
Brüder Silverstolpe. Einige
Stockhol-mer Persönliehkeiten im Musikleben
des gustavianischen Zeitalters”
(drsavh. 1952); dens., ”Ett gustavianskt
tonsättar jubileum” (Studiekamraten
1954). C.-G. S. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
