- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 8. Toffteen-Ö /
403

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Winstrup, Peder - Winter, Fred, pseud. för Njurling, Sten, bd 5 s. 463 - Winter, Reinhold, pseud. för Ericson, Reinhold, bd 2 s. 429 - Winterhjelm, Hedvig Charlotta - Wirænius, Samuel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Winter

403

Wirænius

ter. Han misstänktes att vara ”ilak
swensk” och i rådet voro från 1666
planer uppe att få honom avsatt,
men dessa genomfördes ej. — När
Lunds univ. 1666 grundades
förbigicks W. vid utnämningen av
pro-kansler, till vilken i stället utsågs
en tysk, Bernhard Oelreich, vilken
som kyrkoherde inom stiftet var
underställd W. Mellan W. och Oelreich
uppstod redan från början en svår
strid, som fördes med stor
personlig bitterhet och i vilken även univ:s
lärarkår indrogs. Den nye
prokans-lern och hans anhängare bland W:s
många fiender och avundsmän
uppträdde hänsynslöst och kränkande
mot W., som t. o. m. anklagades för
högförräderi. W., på vars sida
stiftets prästerskap enhälligt ställde sig,
friades emellertid av en till Skåne
nedsänd undersökningskommission.
Striden slöts 1671, då Oelreich
förflyttades och W. blev prokansler,
varefter lugnare förhållanden inträdde.
Under Karl XI :s danska krig blev
W:s ställning ytterst svår, och han
misstroddes av båda de krigförande
parterna. — W. hade makt att
ofantligt försvåra Skånes inlemmande i
det sv. riket, men han utnyttjade
inte den makten; dansk till tal och
kynne förblev han lojal mot sv.
kronan. Han var en duglig, högt begåvad
och fint bildad man, men tillika
häftig, självmedveten och ytterst mån
om den egna värdigheten. Som biskop
var han nitisk och verkade med iver
för undervisningen. Han utgav
vetenskapliga arbeten och talrika
epigram på ett eget boktryckeri i Lund.
— Gift 1) 1635 med Anne Marie von
Baden, f 1659; 2) 1659 med
Doro-thea von Ander sen. — Litt.: K. F.
Hansson, ”Biskop Peder Winstrup”
(Fören. Det gamla Lund, ärsskr. 34,
1952). An

Winter, Fred, pseud. för
Njur-ling, Sten, bd 5 s. 463.

Winter, Reinhold, pseud. för
Ericson, Reinhold, bd 2 s. 429.

Winterhjelm, Hedvig
Charlotta, skådespelerska, f. 20 nov.
1838 i Stockholm, f 7 maj 1907
därstädes. Föräldrar: guldsmeden Hans
Forsman och Lovisa Gustava
Hedberg. — W. ingick vid sexton års
ålder i K. teaterns elevskola, där
hennes sceniska anlag utvecklades
först under O. U. Torsslows och
sedan under Johan Jolins ledning. År
1858 tog hon anställning hos Oscar
Andersson, som då spelade på
Helsingfors teater. Där debuterade hon
som Jane Eyre i Birch-Pfeiffers
skådespel med samma namn och blev
snart sällskapets förnämsta
karaktärsskådespelerska. År 1860 knöts W.
till Mindre teatern i Stockholm och

Hedvig Charlotta Winterhjelm.

kvarstod där till våren 1863, då
denna seen genom köp övergick till
staten. Erbjuden engagemang s. å.
vid K. teatrarna föredrog W. dock att
sluta sig till
Andersson-Åhman-Pou-settes nybildade sällskap och
uppträdde med detta dels på Nya
teatern i Göteborg, dels 1864—65 på
Arkadiateatern i Helsingfors och dels
1866 på Nya teatern där. Hösten 1867
blev hon fast anställd vid
Arkadiateatern i Helsingfors, där hon
stannade till 1872 med undantag för åren
1870—71, då hon för teaterstudier
vistades utomlands. Hennes mest
betydande scenuppgifter under denna
period voro Desdemona i ”Othello”,
Ofelia i ”Hamlet”, Lady Macbeth i
”Macbeth” och Beatrice i ”Mycket
väsen för ingenting”, alla ur
Shake-spearerepertoaren, samt Katri i
Wecksells ”Daniel Hjort” och
Elisabeth i Schillers ”Maria Stuart”. En
stor triumf firade W., när hon på
finska språket, som hon enkom då
lärde sig, utförde titelrollen i
Alexander Kivis bibliska drama ”Lea”.
Detta var första gången en
skådespelerska spelade en roll på finska.
Sedan W. lämnat sin fasta
anställning vid Helsingfors sv. teater,
tillhörde hon 1872—75 Wilhelm Åhmans
sällskap. Efter sistn. år uppträdde W.
endast vid enstaka tillfällen. Särskild
ryktbarhet vann hon genom sitt
deltagande i August Lindbergs turné
med Ibsens ”Gengångare”, som
började i Hälsingborg i aug. 1883.
Hennes storartade framställning av fru
Alfving avlockade t. o. m. Ibsen
lovord. — W:s uppträdande
präglades av värdighet, måtta och kraft.
Hennes diktion fann man något
konstlad men uppfattningen av rollerna
var alltid väl genomtänkt,
intelligent och harmonisk. — Redan i
Helsingfors hade W. innehaft ledningen

av därvarande elevskola och i
Stockholm var hon flitigt verksam som
scenpedagog. W. gjorde åtskilliga
översättningar från finska till
svenska, bl. a. av flera finska folkvisor, samt
Minna Canths skådespel ”Arbetarens
hustru” (uppfört på Nya teatern i
Stockholm 1886). — Gift 1) 1865 med
skådespelaren Frithiof Raa, f 1872;
2) 1874 med redaktören Kristian
Winterhjelm från Norge. — Litt.:
Birger Schöldström, ”H. C. W.”
(1907). A. L.

Wirænius, Samuel, biskop, f.
1647 i Virserums skn, Kalmar län,
f 17 mars 1703 i Växjö. Föräldrar:
kyrkoherden Daniel Petri
Löneber-gius och Ingeborg Alexander sdotter
Grip. — W., som tog sitt namn efter
födelsesocknen, kom 1666 till
Uppsala men relegerades redan följ, år
från univ., sedan han drucken ställt
till bråk på en marknad. Han begav
sig då till Rostock, där han 1670
promoverades till fil. mag. Återkommen
till Sverige prästvigdes han 1674 och
blev reg.-pastor 1676 vid Upplands
ryttare och 1677 vid Livreg. till häst.
Under det danska kriget
uppmärksammad av Karl XI steg han snart

Samuel Wirænius.

högt i gunst hos denne, blev 1678
hovpredikant, 1680 överhovpredikant
och konungens biktfader samt 1688
biskop i Växjö. Barnen adlades 1689
med namnet Cederstierna. Att W.,
som en äldre tradition gjort gällande,
skulle ha ägt Karl XI :s
obegränsade förtroende och i viktiga
politiska frågor på ett avgörande sätt
och i en hätskt adelsfientlig anda
påverkat denne, är oriktigt. En
reduktionens ganska utpräglade
anhängare var han visserligen, men det
onekligen starka förtroende han rönte
från Karl XI :s sida ägde han främst
i sin egenskap av dennes
själasörjare. För denna uppgift hade han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:33:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/smok/8/0443.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free