Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Wittrock, Georg - Wivallius, Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wittrock
418
Wivallius
Georg Wittrock.
2. Wittrock, Georg Johan Veit,
historiker, f. 9 aug. 1876 i Uppsala.
Son till W. 1. — Efter
mogenhets-ex. i Stockholm 1895 studerade W.
i Uppsala, där han blev fil. kand.
1903, fil. lic. 1907 och fil. dr 1908.
W. var docent i historia vid Uppsala
univ. 1908—14 och 1915—17 samt
innehade lektorstjänst i Luleå 1913
—15 och i Västerås 1916—23. Efter
att vid flera tillfällen ha haft
prof.-förordnanden erhöll W. 1923
professur i historia vid Uppsala univ.,
vilken han innehade tills han
pensionerades 1941. — Den största delen
av W:s rika vetenskapliga
produktion har ägnats åt den sv.
stormaktstiden. Dit höra bl. a. ”Carl X
Gustafs testamente” (drsavh., 1908),
”Karl XI :s förmyndares
finanspolitik” (1—2, 1914—17), ”Svenska
handelskompaniet och kopparhandeln
under Gustaf II Adolf” (1919) och
”Gustaf II Adolf” (i samlingsverket
”Sveriges historia till våra dagar”
bd 6, 1927, tysk övers. 1930). Karl
X Gustavs polska och brandenburgska
politik behandlas i uppsatser i
Karolinska förb:s årsbok 1920—22. Ett
tungt vägande bidrag till historien
om Axel Oxenstiernas och
förmyndarregeringens inre politik har W.
lämnat i arbetena ”Regering och
allmoge under Kristinas förmyndare”
(1948) och ”Regering och allmoge
under Kristinas egen styrelse.
Riksdagen 1650” (1953, båda i Skrifter utg.
av K. humanistiska
vetenskapssamfundet i Uppsala, bd 38 resp. 41). W.
har där med stöd av en gedigen
källforskning påvisat de positiva linjerna
i regeringens sociala politik,
samtidigt som han haft blicken öppen för
adelns under intrycket av de yttre
framgångarna starkt stegrade
anspråk under periodens sista år. — I
allm. historia har W. behandlat
utrikespolitiska problem från perioden
före det första världskriget. Det är
särskilt balkanfrågorna och de olika
tendenserna i rysk och österrikisk
politik som äro föremål för
undersökningarna ”Julius Andrässy och
Österrike—Ungerns utrikespolitik”
(Hist. tidskr. 1919), ”Gorcakov,
Ig-natiev och Suvalov” (Hist. tidskr.
1931) och ”österrike-Ungern i
bosniska krisen 1908—09” (1939, i
Skrifter utg. av K. humanistiska
vetenskapssamfundet i Uppsala, bd 33).
En bred framställning av tiden 1870
—1914 har W. givit i Norstedts
”Världshistoria” (del 13, 1934). W:s
vetenskapliga arbeten utmärkas av
grundlig och djuplodande forskning,
lärdom och skarpsinne. En viss tyngd
i framställningen kan dock stundom
göra dem mindre lätt tillgängliga. —
Gift 1911—26 med Märta Matilda
Wohlin. H. E—a
Wivallius, Lars, skald,
äventyrare, f. 1605 i Wivalla i Längbro förs.,
Örebro, f 6 april 1669 i Stockholm.
Son till fogden Sven Larsson. — W.
upptog tidigt födelsebyns namn i sitt
eget. I Örebro skola och senare vid
univ. i Uppsala förvärvade han en
försvarlig klassisk bildning men
tröttnade som tjugoåring på regelbundna
studier. I stället inledde han det
sorglösa vagabondage, varom hans
främste biograf, Henrik Schück, sagt,
att ”W:s förnämsta dikt är hans liv.
Hans äventyr äro verklighetsdikter,
som hava sin yttersta källa i en
begåvad äventyrares skaldefantasi”. W.
kan erinra om Frangois Villon men
var av ett mjukare lynne; han var
visserligen lögnare men ej dråpare
eller rånare. Under sina fleråriga
strövtåg i Europa, bl. a. till Holland,
England, Polen, Frankrike,
Tyskland och Italien, offrade W. flitigt
åt den moraliska upplösning, som
följt i det utbrutna storkrigets spår.
I den aktuella religionskonflikten
förde han ett högt dubbelspel; det var
dock icke därför utan genom
penningbedrägerier, som han ådrog sig
en fängelsese jour i Nürnberg. Med
uppbjudande av den fintlighet, som
aldrig svek honom, lyckades han
slingra sig ur både Tillys och
Wal-lensteins häkten, och gynnad av en
godtrogen dansk diplomat nådde han
slutligen Skåne under det falska
namnet friherre Erik Gyllenstierna. I den
skepnaden gjorde han på hösten 1629
sin största men också mest
olycks-bringande kupp. Han uppträdde som
friare hos jungfru Gertrud Grijp på
Björkeberga i n. Skåne, dotter till en
förmögen godsägare av sv. börd, och
lät i tysthet viga sig vid den unga
arvtagerskan. Fadern höll till godo
oeh utrustade frikostigt mågen för
en utlandsresa, varjämte han
anför
trodde honom en mängd dyrbart
lösöre att sätta i säkerhet på de
gyllen-stiernska godsen i Sverige. Bubblan
brast efter några månader, och en
process vidtog mellan parterna, som
i olika, tidvis mycket dramatiska
faser sträckte sig över fem år.
Lidelsefulla inlagor förekommo från
båda hållen; W;s spela över ett
vidsträckt register, från mäktigt patos
till giftig ironi. Hans advokatoriska
talanger firade också flera triumfer,
men endast en djärv flykt räddade
honom från att undergå dödsstraff
i Kristianstad på sommaren 1631.
Han flydde till Sverige men blev
genast häktad oeh kunde icke avvärja
en hård dom på hösten 1634,
innebärande långvarigt frihetsstraff på
fästningen Kajaneborg i Finland.
När han omsider blev fri år 1641,
etablerade han sig som sakförare i
Stockholm under titeln auditör. Sina
sista decennier framlevde han under
oavbrutet processande i eget eller
andras namn. En tid innehade han
fädernegården Wivalla. — Att dikta
var för W. intet livsbehov. Hans
produktion är tillfällighetspoesi,
framsprungen ur de trångmål, i vilka hans
hänsynslösa lyckomoral ledde honom.
I misären på Kajaneborg
upprätthöll han sitt författarskap, men i
fortsättningen låg det helt nere. Sin
värdefullaste lyrik har han i själva
verket skapat i fängelset, och den
siktar till friheten. Detta är det
djupast liggande motivet i hans liv och
dikt, representativt utformat i ”Ach
libertas, tu ädla tingh”. W:s
frihets-begrepp är naknare och elementärare
än biskop Thomas’; just i denna
subjektivitet ligger det moderna hos
honom. Ett äkta självmedlidande bär
upp dikten ”Warer nu glad, mina
fiender all”, som skrevs inför
avfärden till Kajaneborg. Liksom flera
andra verk av W. skadas detta av
insmickrande gudsnådlighet och
oformlig längd. En annan
inspirationskälla för poeten W. är dödsskräcken.
En stor fris över förgängelsemotivet
möter i den dikt till åminnelse av
hans fångvaktare på Kajaneborg,
varmed W. hos oss grundläde
begrav-ningspoesiens vidlyftiga genre. Hans
yppersta dikt är emellertid en
kärleksförklaring till solen och
sommaren. Det är ”Klage-wijsa öfwer
thenna torra och kalla wååhr” som
formar sig till en hel rundmålning
av livet i 1640-talets sv. natur oeh
samhälle, där alla varelser ropa efter
ett och detsamma: sommar och fred.
Glädjen åt allt varmt och levande
har knappast fått lika morgonfriska
uttryck förrän hos Bellman. Vid
sidan av den nu nämnda visdiktningen
skrev W. också mer konstmässig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
