Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öman, Viktor Emanuel - Öpir, runristare - Örbo, Karl - Örbom, Axel - Örborn, Alrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öpir
537
örborn
av huvudmedarbetarna i veckotidn.
Allehanda för Folket, Örebro, ”den
helt visst utmärktaste folktidning,
som någonsin i vårt land utkommit”
(B. Schöldström i nekrolog över ö.).
— Nerikes Allehanda var omkring
sekelskiftet en av de mest ansedda
liberala tidningarna i Sverige, även
journalistiskt mönsterbildande; tills,
med A. Gumælius oeh K. Malmrot
har ö. främsta förtjänsten därav.
Hans journalistik präglades av hans
vidsträckta och djupgående bildning
och av en fördomsfri oeh frisinnad
människouppfattning; hans skrivsätt
var på en gång kåserande och
naturligt. Samma egenskaper
karakterisera hans dikter, de bägge samlingarna
”Lyriska blad” (1857 och 1868) och
eposet ”Riddar Herburt och jungfru
Hilde” (1866). Sina största litterära
framgångar hade han som
översättare, varvid hans lyriska talang och
hans vida språkkunskaper
samverkade; bl. a. märkas hans tolkningar
av Pusjkin, Turgenev, Milton (”Det
förlorade paradiset” och ”Det
återvunna paradiset”, 1862) och
Euripides (”Medea”, 1860), främst dock av
ungersk lyrik. Han utgav också ett
par läroböcker i engelska och skrev
en lång artikelserie om sv. ortnamn.
Memoarboken ”Frän min
ungdomstid” (1889) är märklig både som
kulturhistorisk skildring och som
förbehållslöst personligt dokument. — De
sista decennierna av Ö:s liv
fördyst-rades av sjuklighet och personliga
sorger. Efter att i ett halvt år ha
lidit av en plågsam bältros tog han
med ett revolverskott sitt liv. — Gift
1862 med Johanna Elisabet
Bergstrand. — Litt.: nekrolog i Nerikes
Allehanda av L. Rickson. U. D.
öpir, runristare, verksam under
1000-talets sista årtionden. — ö. är
utan jämförelse vårt lands
produktivaste runmästare. Han har signerat
nära ett femtiotal ristningar, de
flesta i de gamla kulturbygderna i s.
och ö. Uppland. Enstaka av honom
namntecknade ristningar finnas även
i s. Gästrikland oeh i Södermanland.
För ö. utmärkande drag i
ornamen-tik, i rimformer och i inskrifternas
formulering återfinnas i ytterligare
omkr. tjugofem ristningar från dessa
områden; med full säkerhet kunna
också dessa ristningar attribueras till
ö., varför man kan fastställa, att
han har åstadkommit åtminstone
sjuttiofem runristningar. Det är
tydligt, att ö. har satt sin prägel på det
slutande tiohundratalets uppländska
runstensstil. Ett avsevärt antal
ristningar visa påverkan från hans
mönster. Utmärkande för ö:s stil äro
elegansen och säkerheten i linjeföringen.
Ett av hans vanligaste ornamentala
mönster utgöres av ett rundjur, lagt
i två eller tre (ibland flera)
cirkel-formade slingor, kring vilka smärre
ormar ringla sig; djurens
extremiteter äro långt utdragna, och ormarna
slingra sig ofta över hela
ristnings-ytan. Därigenom kunna ristningarna
ibland göra ett något oroligt, alltför
rikt intryck. De äro emellertid nästan
genomgående utomordentligt
välberäknade och slingorna ha med
osviklig säkerhet inpassats på stenen. I
många fall prydas stenarna av ett
likarmat kors utan utsirning (s. k.
grekiskt kors), ö. var utan tvivel en
verkligt betydande konstnär i sin art.
Inskrifterna äro i regel kortfattade
och konstlösa, ibland t. o. m. oredigt
formulerade. Det är uppenbart, att
Ö. huvudsakligen har varit
intresserad av den ornamentala
utsmyckningen. S. J.
Örbo, Karl Gustaf, målare, f. 20
febr. 1890 i Brunflo skn, Jämtland.
Föräldrar: lantbrukaren Carl
Jönsson och Kristina
MikaelsdotterPåhls-son. — Efter mogenhetsex. i Östersund
1909 studerade ö. vid Tekn. skolan i
Stockholm 1909—13 och vid
Konsthögskolan 1915—19. Han har
företagit flera studieresor till Frankrike,
England, Tyskland och Italien. — ö.
har utfört ett mångsidigt arbete som
pedagog och organisatör. Han var
teckningslärare vid Norra
realläroverket i Stockholm 1924—49 och är
sedan 1941 lärare i perspektivlära
vid Konsthögskolan. Han var
intendent för Konstnärshusets galleri 1928
Karl örbo.
—44 och är sedan 1944 Sveriges
allmänna konstfören:s intendent. — Ö.
var ordf, i Konstnärsklubben 1940—
45 och han har varit styr.-led. i ett
flertal föreningar och organisationer,
bl. a. Konstnärsringen, Sv. konst för
varor (ordf.), Konstnärernas
riksorganisation, Konstnärernas vänner,
Stiftelsen Konstnärernas hjälpfond
(sekr.), Sv. konstnärernas fören. och
Sällskapet Iduns nämnd. — Ö:s
gråstämda, naturalistiska valörmåleri
omfattar främst landskap och
folk-livsmotiv med lantarbetare, fiskare
o. d. från Roslagen och Jämtland
samt under senare år från Ven,
Bornholm och Frankrike. Han är
även grafiker. Han har utställt
separat i Stockholm (sju gånger),
Göteborg, Köpenhamn och ett flertal
landsortsstäder och är repr. i Nat.
mus., Waldemarsudde, Östersunds,
Gävle och Västerås mus. jämte ett
flertal andra landsortsmuseer. •— Gift
1925 med Stina Elofsson. R. S.
örbom, Carl Gustaf Aæ el, jurist,
politiker, f. 29 juli 1836 i Stockholm,
■f 30 maj 1889 därstädes. Föräldrar:
hovrättsrådet Johan Axel Ö. oeh
Anna Carolina Westman. — ö.
genomgick Stockholms gymnasium och
blev 1854 student i Uppsala, där han
avlade hovrätts- och kameralex. 1858.
Efter tjänstgöring vid ting och i Svea
hovrätt blev han v. häradshövding
1862, assessor i hovrätten 1870 och
hovrättsråd 1881. Han ingick som
led. i Justitiedep:s lagbyrå 1871 och
blev 1874 led., 1883 tf. ordf, i Nya
lagberedningen, vid vars utlåtande
om rättegångsväsendet 1881 fogades
en av Ö. författad ”öfversigt af
frågan om ny rättegångsordning”. År
1884 utnämndes Ö. till justitieråd,
och i sept. 1888 efterträdde han Axel
Bergström som statsråd och chef för
Justitiedep. S. å. invaldes han i
Första K. •— Genom ö:s inträde i
Bildtska ministären blev dennas
kon-servativt-protektionistiska karaktär
kraftigare markerad. Den del av det
”nya systemets” idéinnehåll, som
gick ut på försvar av
samhällsauk-toriteten gentemot upplösande
propaganda, föll på ö:s lott att
förverkliga. Sedan han fortgått på den av
hans företrädare redan inslagna vägen
med åtal mot socialistiska och
radikala agitatorer, framlade han för
riksdagen 1889 ett förslag om
straffbestämmelser för den, som förledde
till ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet eller uppviglade till
åtgärd, innebärande hot mot
samhällsordningen. Det delvis oklara
lagförslaget, som av ö. direkt motiverades
med socialdemokraternas
uppviglingar, stötte på starkt motstånd inom
Andra K., och först sedan punkten
om ”hot mot samhällsordningen”
strukits, kunde den sålunda
modifierade ”munkorgslagen” — en vecka
efter ö:s död — utfärdas. — Ogift.
S. Sw.
Örborn, Knut Alrik, agronom,
ämbetsman, f. 20 juni 1902 i Moheda
skn, Kronob. län. Föräldrar:
lantbru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
